Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Genuakonferensen - Genuin - Genus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GENUIN
blockaden. På förslag av Lloyd George
hän-sköts frågan till en blandad kommission av
experter, vilken sammanträdde i Haag 26/b—20/7
1922, men även dennas bemödanden att uppnå
någon lösning av den ryska frågan strandade.
— G. upplöstes utan att något positivt resultat
hade nåtts. Dess förnämsta intresse ligger
där-uti, att det var första gången ett försök till
uppgörelse gjordes mellan de europeiska
regeringarna och Sovjet-Ryssland. G.Liv.
Genui’n (lat. genui’nus, till gi’gnere, föda),
medfödd, naturlig, ursprunglig, äkta; utpräglad;
inbiten.
Genus (lat., plur. ge’nera, nära besläktat med
sv. kön). 1) Språkv. (ytterst efter grek, genos,
först brukat av Protagoras), grammatisk
beteckning i fråga om subst., adj. och pronomen (även:
kön) samt, mindre ofta, verb (huvudform). —
Inom subst. (o.s.v.) skiljes mellan
maskuli-num (han-kön), femininum (hon-kön)
och neutrum (det-kön). Därtill kommer
realgenus (den-kön; se nedan). De tre förra
g. tillhörde redan det indoeur. urspråket. Vani.
kännetecknades de av olika form el.
deklination, överenstämmelse i böjning mellan subst.
och adj.-bestämningar (kongruens) m.m. Mycket
ofta ligger verklig könsskillnad till grund, s.k.
naturligt el. sexuellt g. — en
skillnad, som ofta och möjl. äldst uttrycktes
genom olika ord (man, kvinna o.d.), sedan
genom avledning m.m. (varg, varginna, lat. e’quus,
häst, fem. e’qua). Men detta är långt ifrån
alltid fallet, utan ordet har det kön, till vilket
språkformen hänvisar det, t.ex. tyska der Stuhl,
sv. dial. stolen (han), tyska die Birke, sv. dial.
björka (hon), s.k. grammatiskt g. Till
dettas uppkomst ha åtskilliga faktorer bidragit,
delvis dock mycket omstridda och alltjämt
höljda i dunkel. Neutrer på indoeur. -om (lat.
-um, grek, -on, sanskr. -am, o.s.v.) ha
sannolikt utgått från en ack. sing. med samma ändelse;
i de flesta kasus sammanfaller neutrernas
böjning med maskulinernas. Efter hand ha
emellertid ett otal förskjutningar av g. försiggått,
betingade av analogi o.a. förhållanden. — En
stor roll inom många språk, även de indoeur.,
spelar skillnaden mellan genus anima’tum
(a n i m e 111 g.) och g. inanima’tum el.
ina’ni-mum, det förra för levande varelser, det senare
för livlösa ting. Här har också värdesättningen
varit av betydelse, liksom en sådan även ligger
till grund för subst :s indelning i ett slags
rangklasser i en mängd tungomål, t.ex. indian- och
negerspråk (gudomliga väsen och män i motsats
till kvinnor och allt övrigt, förnuftiga varelser
och ting o.s.v.). I sv. nyttjas som animellt g.
i regel han, men i ord på den starkt feminint
utpräglade ändeisen -a(n) brukas i stället hon,
t.ex. människan (sexuellt g. utmärkes i dylika
ord med han, resp. hon). Fem. bildas också i
indoeur. språk allmänt av mask.; blott
undantagsvis är förhållandet motsatt (t.ex. sv.
änkling och ty. Witiver till resp, änka och Witive;
vissa gamla ord för svärfar utgå från
beteckningar för svärmor). Man förstår då orsaken
till att i indoeur. språk avkomman av människor
och djur ofta betecknas med neutrala ord (t.ex.
barn, lamm, ty. das Kind, das Knäblein, grek.
to paidi’on, barnet, gossen), vilket också är
fallet med trälar o.d. (t.ex. grek. andra’podon,
lat. manci’pium, isl. man), liksom neutralt g.
även tillkommer en mängd diminutiver (t.ex.
föl till fåle, stycke till stock) och nedsättande
benämningar (t.ex. ty. das Mensch jämfört med
der Mensch, sv. ett sjåp, våp o.s.v.). Att dock
ett stort antal indoeur. tingord och abstrakter
förete animellt g., sammanhänger sannolikt,
åtm. delvis, därmed, att detta g. framförallt
betecknar något som i viss mån levande, aktivt,
rörligt (t.ex. namn på fruktbärande träd ss.
lat. malus, neutr., fem., äppelträd, men malum,
äpple, jfr apel och äpple, el. kroppsdelsnamn,
ss. hand, fot jämfört med t.ex. öga, öra) el. rent
av som levande väsen (t.ex. många beteckningar
för himlakroppar, t.ex. sol, måne). Härtill ha
vi i sv. ett slags motsvarighet i förekomsten av
poetiskt g., då han, hon brukas för den,
t.ex. i Nicanders dikt ”Vågen”, där vågen kallas
”hon”. — Slutl. kan man tala om ind i
vi-d e n s g. (lat. genus commu’ne), då ett ord har
mask. el. fem. g., allteftersom det för tillfället
betecknar en manlig el. en kvinnlig individ,
t.ex. gemål (han el. hon), lat. canis, hund.
Den indoeur. tredelningen av g. bibehölls i
fornspråken, även de germanska, och kvarlever
alltjämt i tyskan, slaviska språk och
nygrekiskan. Så ock i stor utsträckning i nordiska
bygdemål (jfr ovan), i vissa av dessa också i
fråga om adj.-böjningen. Men i regel ha
betydande förändringar timat. Så skilja t.ex. sv.
och da. riksspråk samt no. riksmål ej i fråga
om tingord och abstrakter samt en del
beteckningar för levande väsen mellan mask, och fem.,
för vilka dessa språk, utom som nämnts i vissa
stilarter, bruka pron. den, medan de använda
han och hon om (högre stående) levande
varelser; till neutr. (betecknade med det) höra
benämningar på både livlösa och levande föremål
(hus-, lejon, sto). Engelskan, som gått särsk.
långt i fråga om g.-skillnadernas utplånande,
nyttjar (i regel) neutr. it både som realgenus
och neutr.; annars he och she. I de romanska
språken har, utom i vissa pron., neutr.
sammanfallit med mask. (t.ex. fra. lin, mask., lin,
av lat. linum, neutr.). Även de nykeltiska och
baltiska språken ha helt el. delvis förlorat sitt
— 127 —
— 128 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
