Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Geoelektriska letningsmetoder - Geofagi - Geoffrey of Monmouth (Galfred el. Galfridus Monmouthensis)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GEOFAGI
lösa avlagringar, men även elektriska
oljelet-nihgsmetoder äro i bruk. — Lämpade för
elektrisk m a 1 m 1 e t n i n g äro i främsta rummet
kopparkis o.a. sulfidiska kopparmalmer,
svavel- och magnetkis, blyglans, arsenikkis och
molybdenglans. Zinkblände och tennsten ha
dålig ledningsförmåga och kunna sålunda
uppsökas elektriskt endast ifall de, som ofta är
fallet, förekomma tillsammans med ledande
malmmineral. Bland oxidmalmerna har endast
magnetiten en hög ledningsförmåga.. För att
en malm skall giva sig tillkänna elektriskt,
måste den till stor del vara uppbyggd av
ledande beståndsdelar, men därav följer ej, att en
malm med god elektrisk ledningsförmåga
alltid skulle vara ekonomiskt värdefull.
Impreg-nation med grafit el. magnetkis, som i regel
är värdelös, kan förläna ett bergparti en
ledningsförmåga fullt jämförbar med
ledningsförmågan hos den rikaste kopparmalm. Genom
elektrisk malmletning kan sålunda läget och
även utsträckningen på underjordiska ledande
kroppar angivas, men dessas värde kan man
endast få en föreställning om genom
borrning el. schaktsänkning. — Det äldsta praktiskt
användbara förfaringssättet för elektrisk
malmletning, den s.k.
ekvipotentiallinje-metoden, utformades i sina huvuddrag av
fransmannen Schlumberger 1910—14. Den
grundar sig på uppsökandet av serier med
samma potential i ett elektriskt fält, vilket ant.
förutsättes alstrat av inom området
förefintliga sulfidmalmskroppar genom s.k. spontan
polarisation el. utbrett kring två jordade
elektroder, förbundna med en strömkälla.
Punkterna med lika potential sammanbindas på
kartan till s.k. ekvipotentiallinjer, vilkas förlopp
anger läget av de Ledande inlagringarna i
berggrunden. Metoden har vidare utvecklats bl.a.
av Hans Lundberg, vars målmedvetna och
framgångsrika arbete i Sverige 1917—23
bevisade möjligheten av en rationell elektrisk
malmletning i stor skala och riktade samtidens
uppmärksamhet på det nya förfarandet.
Härigenom gavs impulsen till det senaste
årtiondets snabba framsteg på området, en
utveckling, som till mycket stor del får tillskrivas
sv. tekniker. Under ledning av Karl
Sundberg, som sedan 1924 i samarbete med
Lundberg varit den ledande kraften i A.-b.
Elektrisk malmletning — ett konsulterande företag,
vars verksamhet utsträckts över hela jordklotet
—, ha nya och förbättrade metoder utarbetats,
särsk. på det elektromagnetiska området. Vid
malmletning på elektromagnetisk väg
under-sökes det elektromagnetiska fältet från en
primärströmkrets, som ant. är sluten och isolerad
från marken el. jordad i bägge ändarna.
Le
dande inlagringar i berggrunden bli härvid
strömförande, ant. genom induktion el. genom
koncentrering av återgångsströmmen mellan
jordningarna, och påverka genom lokala
elektromagnetiska sekundärfält det bekanta
primärfältet.
Bland malmfyndigheter, som upptäckts på
elektrisk väg, är den mest betydande Boliden
(se d.o.) i Västerbotten. Ytterligare ha i
Västerbotten minst ett 50-tal nya malmer upptäckts
på samma sätt, av vilka flera torde få
framtida betydelse för koppar- och svavelutvinning.
I Newfoundland, Canada, har den stora
blyzinkgruvan vid Buchans river elektrisk
malmletning att tacka för sin tillblivelse, och i
andra delar av Amerika, i Afrika och i
Holländska Indien ha elektriskt upptäckta
fyndigheter blivit föremål för brytning. Det
förtjänar att tilläggas, att så gott som
samtliga mera betydelsefulla fynd gjorts av sv.
malmletare. — Av de elektriska o 1 j e 1 e
t-ningsmetoderna har endast Sundbergs
elektromagnetiska förfarande fått användning
i större skala. Detsamma inskränker sig till
att lämna vissa data om berggrundens
konfiguration på större djup, till stor hjälp för
oljegeologin. Ett direkt påvisande av
oljeföre-komster på geofysikalisk väg har t.v. visat sig
vara ogörligt. 1-Tg.
Geofagi’ (till grek, geo-, se d.o., och fagTin,
äta), jordätning.
1) Med. G. förekommer dels i följd av
onaturlig smak (pica, se d.o.) vid vissa abnorma
el. sjukliga tillstånd, ss. sinnesslöhet, bleksot,
Ancylostoma-anemv, dels och ej sällan hos
kroppsligt friska och fullsinnade barn.
Höggradig g. beror sannolikt här oftast på en
neuro- el. psykopatisk rubbning, om
också den tanken framkastats, att g. skulle
kunna utlösas av en i samband med tillväxten
vid olämplig föda uppkommen brist på vissa
mineralsaller. G. föranleder ej sällan svåra
kroniska tarmkatarrer, ävensom massinfeklion av
inälvsmaskar (jfr Masksjukdomar), af K.
2) Etnogr. G. förekommer hos naturfolken
snart sagt över hela jorden. Givetvis är den
feta lera, som förtäres, intet verkligt födoämne,
men kan på sina håll räknas till
njutningsmedlen (Melanesien), medan det kunnat
konstateras, att salthaltig jord användes som krydda
hos folk, som icke känna el. kunna komma
över verkligt salt. Sanolikt har sökandet efter
salt-surrogat lett till g. G.B-r.
Geoffrey of Monmouth [jä’fri av må’nmaj)],
(G a 1 f r e d el. G a 1 f r i d u s M o n m o
u-t h e n s i s), walesisk krönikeskrivare (o. 1100—
54). Hans ”Historia regum Britanniæ”,
fullbordad 1135, är en fantastisk framställning av
— 135 —
— 136 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
