Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Geofysik - Geofysiska föreningen - Geofyter, geofiler - Geogeni, geogoni - Geognosi - Geografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GEOFYSISKA FÖRENINGEN
1) seismologi, 2) meteorologi, 3) jordmagnetism
och luftelektricitet, 4) oceanografi, 5)
vulkano-logi, 6) hydrologi. Att märka är, att
norrskens-forskning såväl direkt som i dess möjligheter
till utforskning av de högsta lagren av
atmosfären liksom dess betydelse för den trådlösa
telegrafien räknas under punkt 3). — Det tyska
geofysiska sällskapet har en annan och
måhända fylligare indelning av g.: 1) jordens rörelse,
jordens liksom hydrosfärens och atmosfärens
konstitution, 2) deformationer i jorden,
strömningar och svängningar i dess hydrosfär och
atmosfär, 3) jordens magnetiska och elektriska
fält, 4) kosmisk fysik i dess förhållande till
jorden och dess atm., t.ex. strålningsforskningar
av olika slag, 5) använd g.: a) metoder för
bestämning av omlagringar i jordskikten, som
ha betydelse för geologien och gruvdriften
(tyngdkraftsbestämningar, seismiska,
magnetiska och elektriska metoder), b) fysikaliska
avstånds- och höjdmätningar samt
djupbestämningar av haven. H.K-r.
Geofysiska föreningen är en sammanslutning
av på geofysikens område verksamma
vetenskapsmän, stiftad i Stockholm 6/2 1920. G.f.
verkar även för underhållande av förbindelser
med den internationella geofysiska
vetenskapen. K.A.G.
Geofy’ter, g e o f i 1 e r, sägas växter vara, då
deras föryngringsskott anläggas under jordytan
och, dolda i jorden, genomleva den för deras
utveckling ogynnsamma årstiden. O.Gz.
Geogeni’, g e o g o n i, numera föråldrade
benämningar för de äldre, ännu ej till
vetenskapligt system ordnade åsikterna och
föreställ-ningarne om jordklotets ursprung och
bild-ningssätt. K.A.G.
Geognosi’ äldre benämning på geologi.
Geografi’ (till grek, geo-, se d.o., och grafi’a,
beskrivning), eg. jordbeskrivning. I varje större
kulturkrets på jordytan ha småningom bildats
teoretiska åskådningar om den värld, i vilken
resp, folkslag leva. Dessa föreställningar äro
grundade på praktiska erfarenhetsrön, gjorda
såväl under handelsresor som vid direkt för
ändamålet utförda studier, och vilka samlats och
systematiserats till bestämda åskådningar,
färgade av den kultur, i vilken de uppstått. Den
västerländska g. är därför ett resultat av den
västerländska kulturen och i själva verket lika
gammal som denna. Den härstammar från
Främre Orienten och Medelhavsländerna.
Kal-déerna och egypterna hade väl alltför ringa
erfarenhet om världen utanför resp, länder för
att kunna utbilda något geografiskt system.
Däremot skaffade sig grekerna sådan kunskap
dels genom egna vidsträckta sjöfärder, dels
genom att samla uppgifter hos andra
sjöfarts
nationer, med vilka de kommo i beröring. I de
rika joniska kolonierna på Mindre Asiens v.
kust levde framstående filosofer, som voro de
första vetenskapliga geograferna. De mest
kända representanterna för denna joniska skola
voro Anaximander (c:a 600—550) och den
några årtionden yngre Hekataios från
Mi-letos. De konstruerade de första
världskartorna, å vilka den bebodda jorden (Oikumene) var
uppdelad i de 3 världsdelarna Europa, Asien
och Libyen och omgiven av världshavet
(Okea-nos). Deras världsbild förbättrades av H e r
o-dotos (c:a 485—425), som dels förläde
Europas n. kust längre mot n., än man förut gjort,
dels fastställde, att Kaspiska havet är ett slutet
hav och att Asiens ö. kust var betydligt
avlägsnare, än de joniska kartorna utvisade. Samtidigt
med jonierna fanns i Storgrekland (s. Italien) en
filosofisk skola, ledd av Pythagoras, som
uppställde och bevisade läran om jordens
klotform. Senare vidgades och sammanställdes
grekernas kunskap om främmande länder och folk
av framstående och beresta lärde, ss. P y t h
e-as från Massilia (o. 325 f.Kr.), historikern
Polybios (201—120) och antikens lärdaste
geograf St r abo (60 f.Kr.—20 e.Kr.), som i
17 böcker samlade sin samtids kunskap om
jorden. Samtidigt med denna beskrivande g.
utvecklades pytagoréernas lära om jordens
klotform ytterligare av Aristoteles (384—322),
Dikaiarchos (310 f.Kr.) och framförallt
av Eratosthenes (276—194), den
matematiska g:s grundare. Avslutningen av den
antika g:s utveckling utgjorde astronomen C 1 a
u-dius P t o 1 e m a i o s’ (o. 140 e.Kr.) stora
arbete i 8 böcker. Det innehöll i tabellarisk
form uppgifter på geografisk längd och bredd
för 8,000 orter, fördelade över den då kända
världen, samt dessutom en världskarta i 26
blad, utförd i en ny projektion (konisk) el. åtm.
anvisningar, huru en dylik karta skulle
framställas. — Romarnas insats i den vetenskapliga
g. var däremot obetydlig. Deras förnämsta
geografiska förf, voro Tacitus (54—118) och
naturforskaren P 1 i n i u s (27—79). —
Medeltiden betecknade i Västerlandet en tillbakagång i
geografiskt vetande. Bevisen för jordens
klotform föllo i glömska; jordytan uppfattades
som en flat skiva. Kartografien nedsjönk till
framställning av naiva fantasibilder. Högst i
geografisk bildning stodo under medeltidens
första hälft araberna, som ägde kännedom om
Aristoteles’ och Ptolemaios’ arbeten (Almagest)
och som därför aldrig betvivlade jordens
klotform. Deras kunskap om länder och folk
vidgades genom islams och den arabiska kulturens
och handelns snabba utbredning. Bildade
araber företogo vidsträckta resor genom den gamla
— 139 —
— 140 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
