GEOFYSISKA FÖRENINGEN 1) seismologi, 2) meteorologi, 3) jordmagnetism och luftelektricitet, 4) oceanografi, 5) vulkano-logi, 6) hydrologi. Att märka är, att norrskens-forskning såväl direkt som i dess möjligheter till utforskning av de högsta lagren av atmosfären liksom dess betydelse för den trådlösa telegrafien räknas under punkt 3). — Det tyska geofysiska sällskapet har en annan och måhända fylligare indelning av g.: 1) jordens rörelse, jordens liksom hydrosfärens och atmosfärens konstitution, 2) deformationer i jorden, strömningar och svängningar i dess hydrosfär och atmosfär, 3) jordens magnetiska och elektriska fält, 4) kosmisk fysik i dess förhållande till jorden och dess atm., t.ex. strålningsforskningar av olika slag, 5) använd g.: a) metoder för bestämning av omlagringar i jordskikten, som ha betydelse för geologien och gruvdriften (tyngdkraftsbestämningar, seismiska, magnetiska och elektriska metoder), b) fysikaliska avstånds- och höjdmätningar samt djupbestämningar av haven. H.K-r. Geofysiska föreningen är en sammanslutning av på geofysikens område verksamma vetenskapsmän, stiftad i Stockholm 6/2 1920. G.f. verkar även för underhållande av förbindelser med den internationella geofysiska vetenskapen. K.A.G. Geofy'ter, g e o f i 1 e r, sägas växter vara, då deras föryngringsskott anläggas under jordytan och, dolda i jorden, genomleva den för deras utveckling ogynnsamma årstiden. O.Gz. Geogeni', g e o g o n i, numera föråldrade benämningar för de äldre, ännu ej till vetenskapligt system ordnade åsikterna och föreställ-ningarne om jordklotets ursprung och bild-ningssätt. K.A.G. Geognosi' äldre benämning på geologi. Geografi' (till grek, geo-, se d.o., och grafi'a, beskrivning), eg. jordbeskrivning. I varje större kulturkrets på jordytan ha småningom bildats teoretiska åskådningar om den värld, i vilken resp, folkslag leva. Dessa föreställningar äro grundade på praktiska erfarenhetsrön, gjorda såväl under handelsresor som vid direkt för ändamålet utförda studier, och vilka samlats och systematiserats till bestämda åskådningar, färgade av den kultur, i vilken de uppstått. Den västerländska g. är därför ett resultat av den västerländska kulturen och i själva verket lika gammal som denna. Den härstammar från Främre Orienten och Medelhavsländerna. Kal-déerna och egypterna hade väl alltför ringa erfarenhet om världen utanför resp, länder för att kunna utbilda något geografiskt system. Däremot skaffade sig grekerna sådan kunskap dels genom egna vidsträckta sjöfärder, dels genom att samla uppgifter hos andra sjöfarts nationer, med vilka de kommo i beröring. I de rika joniska kolonierna på Mindre Asiens v. kust levde framstående filosofer, som voro de första vetenskapliga geograferna. De mest kända representanterna för denna joniska skola voro Anaximander (c:a 600—550) och den några årtionden yngre Hekataios från Mi-letos. De konstruerade de första världskartorna, å vilka den bebodda jorden (Oikumene) var uppdelad i de 3 världsdelarna Europa, Asien och Libyen och omgiven av världshavet (Okea-nos). Deras världsbild förbättrades av H e r o-dotos (c:a 485—425), som dels förläde Europas n. kust längre mot n., än man förut gjort, dels fastställde, att Kaspiska havet är ett slutet hav och att Asiens ö. kust var betydligt avlägsnare, än de joniska kartorna utvisade. Samtidigt med jonierna fanns i Storgrekland (s. Italien) en filosofisk skola, ledd av Pythagoras, som uppställde och bevisade läran om jordens klotform. Senare vidgades och sammanställdes grekernas kunskap om främmande länder och folk av framstående och beresta lärde, ss. P y t h e-as från Massilia (o. 325 f.Kr.), historikern Polybios (201—120) och antikens lärdaste geograf St r abo (60 f.Kr.—20 e.Kr.), som i 17 böcker samlade sin samtids kunskap om jorden. Samtidigt med denna beskrivande g. utvecklades pytagoréernas lära om jordens klotform ytterligare av Aristoteles (384—322), Dikaiarchos (310 f.Kr.) och framförallt av Eratosthenes (276—194), den matematiska g:s grundare. Avslutningen av den antika g:s utveckling utgjorde astronomen C 1 a u-dius P t o 1 e m a i o s’ (o. 140 e.Kr.) stora arbete i 8 böcker. Det innehöll i tabellarisk form uppgifter på geografisk längd och bredd för 8,000 orter, fördelade över den då kända världen, samt dessutom en världskarta i 26 blad, utförd i en ny projektion (konisk) el. åtm. anvisningar, huru en dylik karta skulle framställas. — Romarnas insats i den vetenskapliga g. var däremot obetydlig. Deras förnämsta geografiska förf, voro Tacitus (54—118) och naturforskaren P 1 i n i u s (27—79). — Medeltiden betecknade i Västerlandet en tillbakagång i geografiskt vetande. Bevisen för jordens klotform föllo i glömska; jordytan uppfattades som en flat skiva. Kartografien nedsjönk till framställning av naiva fantasibilder. Högst i geografisk bildning stodo under medeltidens första hälft araberna, som ägde kännedom om Aristoteles’ och Ptolemaios’ arbeten (Almagest) och som därför aldrig betvivlade jordens klotform. Deras kunskap om länder och folk vidgades genom islams och den arabiska kulturens och handelns snabba utbredning. Bildade araber företogo vidsträckta resor genom den gamla — 139 — — 140 —