Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Geografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GEOGRAFI
världen och skrevo högt skattade, beskrivande
handböcker. De mest betydande arabiska
geograferna voro M a s s u d i (d. 957), a 1;I d r i s i
(1100—64) och Ibn Batuta (1302—77).
Genom korstågen tillväxte också i det kristna
Europa den geografiska kunskapen under
medeltidens sista hälft, och i samma riktning
verkade den uppblomstrande handeln och
sjöfarten. Med ledning av de erfarenheter, som vid
denna insamlats, framställdes efter mitten av
1200-talet ett slags synnerligen goda sjökort,
de s.k. kompasskartorna el. portulanerna, på
vilka särsk. Medelhavsländernas kuster äro väl
återgivna. På dessa portulaner och även på
Marco Polos (1254—1323) o. a:s
reseskildringar grundades de världskartor, som sågo
dagen under medeltidens sista årh. — Tack
vare de stora geografiska upptäckterna vid den
nya tidens början tog g. ett jättesteg framåt.
Nästan lika revolutionerande för den
vetenskapliga g. var, att Ptolemaios’ arbeten blivit
bekanta i Europa. Hans atlas utkom första
gången 1472 och blev grundläggande för den
nya tidens kartografi. Den utgavs sedan under
mera än ett årh. i alltjämt nya uppl., av vilka
var och en utvidgades med nya kartor av
moderna kartografer, så att de slutl. utgjorde
atla-sens huvuddel. De kartografer, som genom sina
utmärkta kartor förde g. framåt, voro bl.a. J.
Werner, G. Mer ca tor (1512—94) och A.
Ortelius (d. 1598). Kartografiens framsteg
vilade på och möjliggjorde i sin tur en rik
utveckling av den matematiska g. Redan 1617
utförde S n e 11 i u s i Holland en triangelmätning,
och i Frankrike verkställdes 1668—70 den första
gradmätningen av P i c a r d. Sedermera gjorde
man 1736—37 jämförande mätningar av
meridianbågens längd, dels i Lappland under
ledning av Maupertuis och A. Celsius, dels
i Peru under La Condamine och B o
u-g u e r (jfr G e o d e s i). Härigenom fastställdes,
att jorden är en rotationsellipsoid. Samtidigt
med de övriga naturvetenskaperna framträder
vid denna tid den fysiska g. som vetenskap.
Dess grundare i modern mening är B. V a r
e-n i u s (d. 1648) genom sin ”Geographia
generalis”. Hans förnämsta efterföljare voro
fransmannen B u a c h e (”Atlas physique”, 1754) och
svensken T. Bergman (”Fysisk beskrivning
öfver jordklotet”, 1766). Av utomordentlig
betydelse blev naturforskaren A. v. H u m b o 1 d t,
för vilken g. var ren naturvetenskap och vars
fysisk-geografiska samlingsverk ”Kosmos”
(1845—58) blev det förnämsta under flera
decennier. Det kompletterades dock av den sv.
botanisten G. Wahlenberg (1780—1851),
som parallelliserade vegetationsbältena med
isotermerna och härigenom grundade den
geo
grafiska behandlingen av växttäcket. I
motsats mot Humboldt ställde K. Ritter (1779—
1859) människan i g:s centrum och hävdade
som dennas förnämsta uppgift at uppvisa
sambandet mellan natur och kultur. Denna
tankegång upptogs sedermera och utvecklades till
den moderna antropogeografien av F.
Ratzel (1844—1904) och dennes efterföljare,
prof, vid Sorbonne J. Brunhes (1869—1930).
Den moderna fysiska g:s grundare är F. v.
Richthofen och A. P e n c k, som
behandlat terrängformerna induktivt genetiskt.
Ledande mofolog jämte honom blev
amerikanen W. Morris Davis, vars metod är
de-duktivt genetisk och vars idéer accepterats av
nästan alla morfologer. Efterföljare till dessa
båda äro bl.a. E. d e M a r t o n n e, J. C v
i-j i c, F. Machatschek och S.
Passar-g e. Den regionala g. har metodiskt utvecklats
av É. R e c 1 u s, A. H e 11 n e r, A. P h i 1 i p
p-s o n, Th. F i s c h e r och W. S i e v e r s.
G:s och kartografiens historia ha framgångsrikt
behandlats av A. E. Nordenskiöld och
K. K r e t s c h m e r. Den geografiska
vetenskapens starka uppsving och stora anseende ha
föranlett, att den numera är representerad vid
de flesta univ. De stora europeiska univ., ss.
Paris, Berlins och även Köpenhamns, äga
vardera 2 el. flera lärostolar i detta ämne. De sv.
professurerna i g. äro f.n. 5, näml, en vid
vardera univ. i Lund (sedan 1897) och Uppsala
(1901) och en vid vardera högsk. i Göteborg
(1901) och Stockholm (1929) samt en professur
i ekonomisk g. vid Handelshögsk. i Stockholm
(1909).
G. var under hela antiken och medeltiden och
långt in i nya tiden rent deskriptiv, i det den
skildrade främmande länder och folk, utan att
försök gjordes att förklara deras karaktärsdrag
el. sätt dessa i inbördes samband. Man
beskrev dem i ung. den ordning de mötte den
främmande resenären. Den omfattade vidare
allt i främmande länder, i såväl natur som
mänskligt liv, som över huvud var av intresse.
Dessa båda egenskaper, att vara universell och
deskriptiv, behöll g., tills inom
naturkunskapen botanik, zoologi och geologi utskilts som
självständiga vetenskaper och senare erhöllo
en mera förklarande vetenskaplig tendens. G.
tvangs då, för att kunna bibehålla sin ställning
som självständigt kunskapsområde, att
koncentrera sig till en egen uppgift utanför de övriga
vetenskapernas och samtidigt övergå till att
arbeta förklarande genom att sätta företeelserna
i samband med varandra. Försöken att
förvandla g. till huvudsaki. naturvetenskap genom
att som dess centrala gebit uppställa g e o
morfologien slogo dock mindre väl ut. En
— 141 —
— 142 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
