GEOLOGISKA FÖRENINGAR 1839). Han anställde ingående iakttagelser vid kanalbyggnader o.a. jordarbeten i s. England och ordnade de i ålder olika bergarterna efter i dem förekommande fossil till ett formations-schema, i stort sett detsamma, som ännu användes för v. Europa. Katastrofteorien rönte snart från flera håll starkt motstånd, och den åsikten, att de förändringar, som gått över joiM-ytan, förorsakats av samma krafter, som fortfarande verka (aktualismteorien), framställdes först 1822 av C. von Hoff och senare 1833 av C. Lyell (1797—1875) i hans viktiga arbete ”Principles of geology”. Med denna teori inleddes en viktig period inom g., och i sapiband med den av Darwin 1858 framställda utvecklingsläran bildar den grundvalen för det rika uppsving, som karakteriserar det geologiska forskningsarbetet under senare delen av 1800-talet. För studiet av bergarterna, deras sammansättning, byggnad och bildning, petrografien, öppnades nya möjligheter genom införandet av mikroskopet som hjälpmedel. Därigenom kunde man även undersöka de förändringar, som bergarterna undergått genom mekanisk påverkan, t.ex. vid bergs-kedjebildningen o.a. rörelser i jordskorpan, och detta har haft en genomgripande betydelse för utforskandet av de geotektoniska förhållandena. Genom studiet av de i nutiden rådande krafternas verkan på jordytan har man uppnått betydande resultat vid tolkningen av jordytans former och utbildning, geomorfologien; särsk. har glaciärforskningens resutat bidragit till glacialteoriens genombrott, varigenom det blivit möjligt att förstå bildningen av våra lösa jordlager. Geologien i Sverige. Från 1600- och 1700-talen härröra de första publikationerna i vårt land på geologiens område, av bl.a. U r-ban Hjärn e, Magnus Bromelius, K ilian S t o b æ u s och Anders Celsius. Deras arbeten behandla olika geologiska frågor, men särsk. vattenståndet i Östersjön. L i n-n é berör också geologiska spörsmål; särsk. i redogörelsen för sina resor lämnar han intressanta geologiska beskrivningar. Hans redogörelse för profilen genom berglagren i Kinne-kulle har blivit klassisk. I. G. W a 11 e r i u s och A. F. C r o n s t e d t voro framstående mineraloger, som i sina handböcker systematiserade den mineralogiska vetenskapen, och kemisten T. Bergman utgav en ”Physisk be-skrifning öfver jordklotet”. På 1800-talet började mera ingående studier av Sveriges fossil av G. W a h 1 e n b e r g, J. V. Dalman, S. N i 1 s s o n, N. P. A n g e 1 i n och yngre forskare. Ät Sveriges lösa jordlager ägnades noggranna forskningar från flera håll, N. G. S e f s t r ö m sökte genom antagande av en ”rullstensflod” förklara refflorna i bergen, och O. Torell bragte genom utforskande av förhållanden vid inlandsisarna i arktiska länder glacialteorien till ett definitivt genombrott. På mineralogiens område arbetade A. E r d m a n n, A. E. Nordenskiöld, Hj. Sjögren och A. E. Törnebohm. Den sistn. införde i Sverige mikroskopiska arbetsmetoder i petrografien. — Litt.: G. Lindström, ”G:s grunder” (1857, 2 uppl. 1859); A. de Lapparent, ”Traité de géologie” (1882, 5 éd. 1906); A. Geikie, ”Text-book of geology” (1882, 4 ed. 1903); A. G. Nathorst, ”Jordens historia” (2 bd, 1888—94) och ”Sveriges g.” (1892—94); E. Kayser, ”Lehrbuch der Geologie’” (2 bd, 1891—93; 6—7 Aufl., 4 bd, 1921—23), ”Abriss der allgemeinen und slrati-graphischen Geologie” (1915, 4—5 Aufl. 1925); E. Haug, ”Traité de géologie” (2 bd, 1907—11); W. Ramsay, ”G:s grunder” (1909; 3 uppl. 1931, omarbetad av P. Eskola m.fl.); V. L. Pirsson & Ch. Schuchert, ”A textbook of geology” (2 bd, 1915—20, nya uppl. 1924—29); A. G. Högbom, ”G:s utveckling under 19:e årh.” (1921); W. Salomon m.fl., ”Grundzüge der Geologie’” (2 bd, 1924—26). K.A.G. Geological society of London [jiålå'jikal sa-saFati av lindan], världens äldsta geologiska sällskap, stiftades 1807, utgav under sina tidigare år ”Transactions” och ”Proceedings” och publicerar sedan 1845 ”Quarterly journal of G.s.” K.A.G. Geologiska formationsserien, se Forma-tionsschema. Geologiska föreningar ha stiftats inom snart sagt alla kulturländer för att främja studiet av geologien, och de flesta av dem utgiva publi-kationsserier. I Sverige finnes Geologiska föreningen i Stockholm (se d.o.). — Den äldsta g. f. är Geological society of London (se d.o.), stiftad 1807. — De mest betydande g.f. i Tyskland äro Deutsche geologische Gesellschaft (i Berlin), stiftad 1848, utgiver ”Zeitschrift der Deutschen geol. Ges.”, samt Deutsche geologische Vereini-gung (i Bonn), stiftad 1910, utgiver ”Geologische Rundschau”. Die deutsche mineralogische Gesellschaft (i Jena) stiftades 1908 och utgiver sedan 1919 ”Fortschritte der Mineralogie, Kristal-lographie und Petrographie”, och Gesellschaft für Geschiebeforschung (i Templin) stiftades 1924 och utgiver ”Zeitschrift für Geschiebeforschung”. Dessutom finnas ett antal lokala g.f. med mera allmänt naturvetenskapligt syfte, för vilka geologien har stor betydelse. — I Danmark stiftades (i Köpenhamn) 1893 Dansk geologisk Förening, som sedan 1894 utgiver ”Med-delelser”, och i Norge 1905 Norsk geologisk for- — 157 — — 158 —