Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Geologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GEOLOGI
i denna del av g. har man med framgång tagit
experimentet till hjälp för att förklara och
utforska gången av de processer, som äga rum i
jorden och på jordskorpan, den s.k. e x p
e-rimentalgeologien, som numera har en
ansedd plats bland g:s olika avd. — Den h i
s-toriska g., stratigrafien, stundom
även kallad formationslära, behandlar jordens
utvecklingshistoria, de förändringar, som
jorden undergått, de geologiska avlagringarnas
ålder, följd och läge, under hänsyntagande till
den dåtida organiska världen och dess
utveckling. Den historiska g. har som grundlag
pa-leontologien, och dess indelningar av
lager-serierna ha i de flesta fall fossil som grund.
Den behandlar även de fysiska förhållandena
på jordskorpan under gångna jordperioder, och
i många fall rekonstrueras dessa på kartor, s.k.
paleogeografiska kartor, återgivande
olika data, vanligast förhållandet mellan land
och hav under någon tidigare jordperiod. De
geologiska förhållandena inom ett visst område
behandlas i den regionala g., som utgör
grundvalen för geografiens kunskap om
världsdelars och länders byggnad.
G. har utom sitt allmänna vetenskapliga
värde stor praktisk betydelse för olika näringar
och industrier. Bergsbruket behöver den för
att konstatera förekomsten av
mineraltillgångar och tillgodogöra dem för industrien;
jordbruket behöver kännedom om jordmånen,
där kulturväxterna skola odlas (se Mar
k-lära), ingenjörsvetenskapen anlitar g:s hjälp
såväl för att förskaffa sig nödigt
byggnadsmaterial som för att bedöma de geologiska
förhållanden, som äro av betydelse för arbetena
i fråga. Under världskriget togs den
geologiska sakkunskapen i anspråk i oväntad grad
(se Krigsgeologi). Ett område, där g.
numera spelar en viktig roll, är den ekonomiska
statistikens; nationalekonomien kräver
kännedom om de inom vissa områden tillgängliga
förråden av praktiskt användbara, i jordlagren
förekommande råämnen, såväl aktuellt
tillgängliga förråd som reserver, vilka under andra
förhållanden kunna tagas i bruk.
G:s historia. G. är en ganska ung
vetenskap. Från äldre tiders förf., t.ex. de grekiska
filosoferna, härröra endast strödda geologiska
iakttagelser. Först under renässanstiden finner
man en vetenskaplig behandling därav. L i
o-nardo daVinci (1452—1516) och dansken
N. St en o (1638—86) äro eg. de första, som
med rätta kunna kallas geologer; den senares
arbeten om fossilens natur förde g. ett stort
steg framåt. Emellertid stodo i många
hänseenden teologiska betraktelser, särsk. den
mosaiska skapelsehistorien och berättelsen om
den stora floden, hindrande i vägen för en klar
förståelse av geologiska förhållanden. Under
1600-talet och förra hälften av 1700-talet var
g. till stor del materialsamling, men det
uppsving, som de beskrivande naturvetenskaperna
fingo vid 1700-talets mitt, icke minst genom
Linnés ordnande och systematiserande arbete,
utövade sitt gynnsamma inflytande också på
g., även om det stora framsteget först kom
något senare genom A. G. W e r n e r (1749—1817),
som kring sig samlade en stor lärjungekrets
och bildade en vetenskaplig skola. Han
ordnade såväl mineral som bergarter till ett system
och indelade bergarterna i grupper el.
”formationer” efter ålder och läge, äldst ”grundberget”
el. ”urberget”, så ”övergångsberget” och
”flöts-berget” samt yngst ”de hopsvämmade bergen”.
Alla bergarter med undanlag av de yngre
lavabergarterna, för vilkas bildning man hade
historiska bevis, ansåg han vara avlagrade i vatten,
granit, gnejs, glimmerskiffer, porfyrer m. fl.
(kristalliniska bergarter) bildade på kemisk väg,
och de övriga genom mekanisk avsättning i
havet. Vulkanerna tydde han som lokal
antändning av brännbara ämnen i jordskorpan.
Werners åsikter om bergarternas bildning voro
nep-tunistiska, och hans skola kallades n e p t
u-n i s t i s k. Emellertid hade tidigt en motsatt
tolkning av bergarternas bildning framställts,
särsk. beträffande basailen, vilken tyddes som
vulkanisk och plutonisk. Så uppkom en p 1
u-tonistisk skola, som motarbetade Werners,
och en öppen strid pågick mellan neptunister
och plutonister. Märkesmannen för de senare
var skotten J. H u 11 o n, som 1785
offentliggjorde sin ”teori om jorden”. Denna framställdes
1803 i en mera enkel form av hans vän J.
Playfair (1748—1819), och striden ledde
slutl. därhän, att även Werners förnämsta
lärjungar, ss. L. von Buch och A. von Humboldt,
började vackla i sina neptunistiska åsikter, och
redan före Werners död hade plutonismen
besegrat den vittgående neptunismen. För
nutidens g. ha dessa stridsfrågor knappast längre
någon betydelse.
En mängd fossil från olika formationer blevo
småningom beskrivna och i någon mån ordnade
efter sin ålder, men de ledande
paleontologer-na, ss. C u v i e r och A. d O r b i g n y,
framställde den uppfattningen, att varje formation
haft sin särskilda växt- och djurvärld, som gått
under på gr. av stora revolutioner (k a t
a-klysm- el. katastrofteori). Genom ny
skapelse hade sedan nya organismer
tillkommit. Åt stratigrafien hade Werner icke
ägnat någon vidare uppmärksamhet, men på
detta område gjordes en grundläggande insats
av engelsmannen William Smith (1769—
— 155 —
— 156 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
