Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ginstsläktet - Ginungagap - Ginvapen - Ginzberg, U. (A.) - Ginzel, Friedrich Karl - Gioberti, Vincenzo - Giocoso - Gioia, Melchiorre - Giolitti, Giovanni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GINUNGAGAP
buskar, med vanl. enkla blad och gula blommor.
I Sverige förekomma på ljunghedar, torra backar
och gräsmarker 4 mer el. mindre sällsynta arter,
av vilka 2 äro beväpnade med tornar: G.
germa’-nica, tysk ginst, tagg-ginst, G. a’nglica, engelsk
ginst, nålginst, och 2 obeväpnade: G. pilo’sa,
hårginst, G. tincto’ria, färgginst. Den sistn.
arten, vars blad och blommor tidigare brukades
ss. material för gul- och grönfärgning, odlas
icke sällan ss. prydnadsväxt. — Ang. spansk
ginst se S p a r t i u m. A.V-e.
Ginungagap, se Ginnungagap.
Ginvapen, herald., ett vapen lika i bild med
ett förut antaget grundvapen, men med
omkastade färger; figuren antager sköldens och
skölden figurens färg. G. brukades under
medeltiden som pretentionsvapen, arvvapen el. dyl.
G.W.F.
Ginzberg [gi’ntsbärk], U. (A.), nyhebreisk
förf., se A c h a d-H a a m.
Ginzel [gi’ntsal], Friedrich Karl, tysk
astronom (1850—1926), assistent vid Oppolzers
privatobservatorium i Wien 1877, medarbetare
vid astronomiska räkneinst. i Berlin 1886, prof,
där 1899, fortsatte Oppolzers undersökningar
över sol- och månförmörkelser, utgav bl.a.
”Spezieller Kanon der Sonnen- und
Mondfins-ternisse 900 v.Kr.—600 n.Kr.” (1899),
”Hand-buch der mathematischen und technischen
Chronologie” (3 bd, 1906—14). Ch.
Gioberti [jåbä’rti], V i n c e n z o, italiensk
filosof (1801—52), en av det italienska folkets
andliga ledare under tiden före den nationella
resningen på 1840-talet. Liksom Mazzini ansåg
G. den historiska traditionens
återuppväckande och religiositetens renässans vara
nödvändig förutsättning för den politiska
pånyttfödelsen. Men tradition och religiositet äro för
honom väsentligen katolska: katolicismens
historia är nära förbunden med det italienska
folkets egen historia; katolicismen är den enda
faktor, som förmår skänka Italiens sak ett
innehåll av universell betydelse. Ur denna
uppfattning har det politiska programmet för den
ny-guelfiska rörelsen inspirerats, närmare
utvecklat i G:s ”Primato morale e civile degli
italiani” (1843), vilken under några år blev
italienarnas bibel; dess anseende sjönk
emellertid hastigt efter det olyckliga kriget mot
Österrike (1849). Själv övergick G. från
ny-guelfismen till liberalismen; uttrycket för denna
andra period är hans ”11 rinascimento civile
in Italia” (1851). — Inom filosofien strävar G.
att ställa kunskapens objektivitet på en solid
basis, och, anknytande till platonismen,
kritiserar han den moderna filosofiens utveckling
från Descartes till Kant ss. besjälad av
psyko-logistisk subjektivism. I kunskapen skiljer han
mellan två former, ”intuition” och ”reflexion"
I ”intuitionen” få vi en — om än förvirrad
och obestämd — omedelbar vision av Gud som
skapande väsen i hans oändliga
frambringande av tingen. ”Reflexionen” giver en — om än
partiell — bestämning av det oänuiiga
väsendet i de ändliga väsendenas mångfald. Det
uppfattade objektet hänföres till det gudomliga
väsendet, som ter sig för oss i intuitionen och
sålunda blir känt i sin konkreta verklighet.
Detta är innebörden i G:s formel; ”Väsendet
skapar verkligheten” (PEnte crea Pesistente).
Men det gives en andra fas av verklighetens
liv, uttryckt i formeln: ”Verkligheten
återvänder till väsendet” (Pesistente ritorna all’ Ente).
De ändliga tingens hela tillblivelse och i sht
den mänskliga civilisationens historia har ett
religiöst värde, därför att det är Gud, som
uppenbarar sig däri; genom den mänskliga
historien kan världen sträva till återförening
med honom. — G:s förnämsta filosofiska verk
äro: ”Introduzione allo studio della filosofia”
(1840); ”Del bello e del buono” (1841—42);
”La protologia” (postum). — Litt.: G. Gentile,
”Rosmini e G.” (1898); G. Saitta, ”11 pensiero
di V. G.” (1917); A. Anzilotti, ”G.” (1922); F.
Palhoriès, ”G.” (1929). P.L-a.
Giocoso [jåkå’så] (ital.), mus., med
skämtsamt, lekfullt föredrag.
Gioia [jåi’a], Melchiorre, italiensk förf,
och filosof (1767—1829), fortsatte i sina poli
tiska, ekonomiska och statistiska studier tra
ditionen från upplysningsfilosoferna
(”Filosofia della statistica”, 1826); vid lösningen av
moraliska och juridiska problem tog han
Ben-thams moraliska aritmetik och nyttolära
till rättesnöre och populariserade de franska
ideologernas läror genom att gentemot den
radikala sensualismen hävda omöjligheten av att
förklara alla psykologiska funktioner som
modifikationer av förnimmelsen. L.L.
Gioli’tti [jå-], Giovanni, italiensk politiker
(1842—1928). Ämbetsman först i justitie-, sedan
i finansdep., invaldes
G. av hemorten
Cu-neo i parlamentet
1882 och uppträdde
där som anhängare
av Depretis. På gr.
av skiljaktighet i
statsfinansiella
spörsmål förbytt till
motståndare, närmade
sig G. i stället Crispi
och inträdde som
skattkammarminister
i dennes 2:a
kabi
nett (mars 1889). Under sina
anmärknings
— 331 —
— 332 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
