Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Giorgione (Giorgio da Castelfranco) - Giornale d’Italia - Giottino (Giotti di Maestro Stefano) - Giotto di Bondone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GIOTTO DI BONDONE
Rochus” (Prado, ofullbordad); porträtt av en
yngling (Berlin); ”Judith” (Eremitaget,
Leningrad); ”Äktenskapsbryterskan” (Glasgow) samt
motstyckena ”Salomos dom” och ”Moses
eldprov” (Uffizierna), vilka förmodligen tillhöra
hans tidigaste produktion. — G:s betydelse är
att vara den främste tillskyndaren av den
omvandling, som det venezianska måleriet vid
1500-talets början genomgår. På honom bygga
Tizian och de klassiskt mogna mästarna. Med
det flödande ljusets hjälp skapar G. fri rymd
kring sina figurer, och genom dess fördelning
i bildytan binder han figurer och landskap till
konstnärlig enhet. Målningssättet är brett
flytande, färgerna kraftigt lysande men genom
ett varmt gyllene ljusdunkel förbundna till
mjuk harmoni. Man möter här för första
gången de helt utvecklade måleriska
egenskaper, vilka framstå som särsk. utmärkande för
lagunstadens måleri genom tre årh. Även i
fråga om innehållet är G. en förnyare genom
att till de tidigare övervägande religiösa
ämnena lägga profana och antika. En trolsk,
drömmande stämning vilar över hans bilder,
vilkas verkan till stor del ligger i deras
landskap. Av G:s korta levnad är så gott som intet
bekant. Man har — även helt nyligen — velat
förringa hans betydelse och anse hans redan
under 1500-talet, bl.a. av Vasari bekräftade
ryktbarhet som överdriven. Till stora delar
förblir hans insats en gåta. — Litt.: L. Justi,
”G.” (2 bd, 1908, 2 Aufl. 1926); L. Venturi ”G.
e il giorgionismo” (1913); G. F. Hartlaub,
”G:s Geheimnis” (1925); M. Conway, ”G., a
new study of his art as a landscapepainter”
(1929); L. Hourticq, ”Le problème de G.”
(1930). K.E.S.
Giornale d’Ita’lia [jårnaTe], den förnämsta
av Roms dagliga tidn., grundlagd 1901. Under
en lång period organ för Sonninos politik,
förblev tidn. liberal ännu flera år efter det
fascismen kommit till makten. Med sin nuv. red.
Virginio Gayda (från 1926) har den emellertid
ej endast blivit strängt fascistisk utan t.o.m.
den officiösa budbäraren för regeringens
önskningar och åsikter, i sht i fråga om
utrikespolitik. Inrikespolitiskt utmärkes tidn.
framförallt av en påfallande antiklerikalism. G.Bgh.
Giottino [jåti’nå], eg. Giotti di Maestro
S t e f a n o, italiensk 1300-tals målare, verksam
o. 1368, en av de främsta efterföljarna till
Giotto. Hans verksamhet kan ej fullst.
klarläggas. Möjl. har han del i de giottoska
freskerna i nedre kyrkan i San Francesco, Assisi
(bl.a. ”Marias kröning). Hans förnämsta
väggmålningar äro de livfulla freskerna med den
helige Silvesters legend i det andra Bardika-
pellet i Santa Croce, Florens, hans vackraste
tavla ”Kristi begråtelse” (Uffizierna, Florens),
en stor bild på guldgrund, vilken liksom
ovannämnda verk upptages av Vasari. — Litt.: O.
Sirén, ”G.” (1908). K.E.S.
Giotto di Bondone [jå’tå - då’ne], florentinsk
målare och byggmästare (1266 el. 76—1337),
det nyare italienska måleriets grundare. G. var
son till en bonde i Colle di Vespignano vid
Florens. Enl. traditionen skall Cimabue ha
tagit honom i lära efter att ha påträffat honom,
då han som herdepojke tecknade fåren. Hans
ungdomsverk äro ej bevarade. O. 1300
uppehöll han sig i Rom, där han för kardinal
Ste-faneschi utförde en stor mosaik, ”Petrus och
hans medlärjungar räddas ur stormen”, den
s.k. ”Navicella di San Pietro”, känd genom
olika kopior. Det romerska måleriet blev av
betydelse för hans utveckling. Oavgjort är,
om han här målat den stora altartavlan i
Pe-terskyrkans sakristia, framställande Petrus,
den Helige ande och Maria samt Petri
korsfästelse och Pauli halshuggning; kanske är den
ett senare verkstadsarbete. På höjden av sin
utveckling framstår han i Padua 1305—07, då
de väldiga freskerna i Scrovegnikapellet i Santa
Maria delFArena tillkommo, hans bäst
bibehållna och oförändrade huvudarbete.
Bildföljden har komponerats med tanke på rummets
klassiska enkelhet och dess ensidiga
ljusverkan. Scenerna följa varandra på väggarna i
en klar rytm. Man ser på ingångsväggen
”Yttersta domen”, på långväggen i 3 rader över
varandra och på tribunväggen 37
framställningar ur Marias och Jesu liv. Nere på
långväggen finnes dessutom en sockelmålning i
grisaille med 14 allegorier av dygder och
laster. Efter detta infaller G:s verksamhet i
Florens. Han målade här för Ognissanti den
berömda, nu i Uffizierna befintliga ”Madonnan
med änglar och heliga”. Från denna tid äro
även freskerna i Santa Croce: 6 stora
framställningar ur de båda Johannes’ liv i
Pe-ruzzikapellet och 6 bilder ur
Franciskuslegen-den i Bardikapellet. Dessa utgöra hans
främsta verk i Florens, men deras urspr. verkan
har förtagits genom en tidigare överkalkning
och en hård restaurering. De delvis förstörda
freskerna i Palazzo del Podestå (Bargello) äro
ej av G. Osäker är hans andel i freskerna i
San Francesco, Assisi. Till de i nedre kyrkan
och Magdalenakapellet befintliga ha möjl. ut
kasten gjorts av honom, men deras stil är
mera i Sienaskolans riktning, och det troliga
är, att de utförts efter G:s tid. Ett problem
utgöra även övre kyrkans 28 scener ur S:t
Franciskus’ liv. O. 1330—33 var G. sysselsatt
i Neapel; hans verk där ha dock gått under.
— 337 —
— 338 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
