GIOTTO DI BONDONE Rochus” (Prado, ofullbordad); porträtt av en yngling (Berlin); ”Judith” (Eremitaget, Leningrad); ”Äktenskapsbryterskan” (Glasgow) samt motstyckena ”Salomos dom” och ”Moses eldprov” (Uffizierna), vilka förmodligen tillhöra hans tidigaste produktion. — G:s betydelse är att vara den främste tillskyndaren av den omvandling, som det venezianska måleriet vid 1500-talets början genomgår. På honom bygga Tizian och de klassiskt mogna mästarna. Med det flödande ljusets hjälp skapar G. fri rymd kring sina figurer, och genom dess fördelning i bildytan binder han figurer och landskap till konstnärlig enhet. Målningssättet är brett flytande, färgerna kraftigt lysande men genom ett varmt gyllene ljusdunkel förbundna till mjuk harmoni. Man möter här för första gången de helt utvecklade måleriska egenskaper, vilka framstå som särsk. utmärkande för lagunstadens måleri genom tre årh. Även i fråga om innehållet är G. en förnyare genom att till de tidigare övervägande religiösa ämnena lägga profana och antika. En trolsk, drömmande stämning vilar över hans bilder, vilkas verkan till stor del ligger i deras landskap. Av G:s korta levnad är så gott som intet bekant. Man har — även helt nyligen — velat förringa hans betydelse och anse hans redan under 1500-talet, bl.a. av Vasari bekräftade ryktbarhet som överdriven. Till stora delar förblir hans insats en gåta. — Litt.: L. Justi, ”G.” (2 bd, 1908, 2 Aufl. 1926); L. Venturi ”G. e il giorgionismo” (1913); G. F. Hartlaub, ”G:s Geheimnis” (1925); M. Conway, ”G., a new study of his art as a landscapepainter” (1929); L. Hourticq, ”Le problème de G.” (1930). K.E.S. Giornale d’Ita'lia [jårnaTe], den förnämsta av Roms dagliga tidn., grundlagd 1901. Under en lång period organ för Sonninos politik, förblev tidn. liberal ännu flera år efter det fascismen kommit till makten. Med sin nuv. red. Virginio Gayda (från 1926) har den emellertid ej endast blivit strängt fascistisk utan t.o.m. den officiösa budbäraren för regeringens önskningar och åsikter, i sht i fråga om utrikespolitik. Inrikespolitiskt utmärkes tidn. framförallt av en påfallande antiklerikalism. G.Bgh. Giottino [jåti'nå], eg. Giotti di Maestro S t e f a n o, italiensk 1300-tals målare, verksam o. 1368, en av de främsta efterföljarna till Giotto. Hans verksamhet kan ej fullst. klarläggas. Möjl. har han del i de giottoska freskerna i nedre kyrkan i San Francesco, Assisi (bl.a. ”Marias kröning). Hans förnämsta väggmålningar äro de livfulla freskerna med den helige Silvesters legend i det andra Bardika- pellet i Santa Croce, Florens, hans vackraste tavla ”Kristi begråtelse” (Uffizierna, Florens), en stor bild på guldgrund, vilken liksom ovannämnda verk upptages av Vasari. — Litt.: O. Sirén, ”G.” (1908). K.E.S. Giotto di Bondone [jå'tå - då'ne], florentinsk målare och byggmästare (1266 el. 76—1337), det nyare italienska måleriets grundare. G. var son till en bonde i Colle di Vespignano vid Florens. Enl. traditionen skall Cimabue ha tagit honom i lära efter att ha påträffat honom, då han som herdepojke tecknade fåren. Hans ungdomsverk äro ej bevarade. O. 1300 uppehöll han sig i Rom, där han för kardinal Ste-faneschi utförde en stor mosaik, ”Petrus och hans medlärjungar räddas ur stormen”, den s.k. ”Navicella di San Pietro”, känd genom olika kopior. Det romerska måleriet blev av betydelse för hans utveckling. Oavgjort är, om han här målat den stora altartavlan i Pe-terskyrkans sakristia, framställande Petrus, den Helige ande och Maria samt Petri korsfästelse och Pauli halshuggning; kanske är den ett senare verkstadsarbete. På höjden av sin utveckling framstår han i Padua 1305—07, då de väldiga freskerna i Scrovegnikapellet i Santa Maria delFArena tillkommo, hans bäst bibehållna och oförändrade huvudarbete. Bildföljden har komponerats med tanke på rummets klassiska enkelhet och dess ensidiga ljusverkan. Scenerna följa varandra på väggarna i en klar rytm. Man ser på ingångsväggen ”Yttersta domen”, på långväggen i 3 rader över varandra och på tribunväggen 37 framställningar ur Marias och Jesu liv. Nere på långväggen finnes dessutom en sockelmålning i grisaille med 14 allegorier av dygder och laster. Efter detta infaller G:s verksamhet i Florens. Han målade här för Ognissanti den berömda, nu i Uffizierna befintliga ”Madonnan med änglar och heliga”. Från denna tid äro även freskerna i Santa Croce: 6 stora framställningar ur de båda Johannes’ liv i Pe-ruzzikapellet och 6 bilder ur Franciskuslegen-den i Bardikapellet. Dessa utgöra hans främsta verk i Florens, men deras urspr. verkan har förtagits genom en tidigare överkalkning och en hård restaurering. De delvis förstörda freskerna i Palazzo del Podestå (Bargello) äro ej av G. Osäker är hans andel i freskerna i San Francesco, Assisi. Till de i nedre kyrkan och Magdalenakapellet befintliga ha möjl. ut kasten gjorts av honom, men deras stil är mera i Sienaskolans riktning, och det troliga är, att de utförts efter G:s tid. Ett problem utgöra även övre kyrkans 28 scener ur S:t Franciskus’ liv. O. 1330—33 var G. sysselsatt i Neapel; hans verk där ha dock gått under. — 337 — — 338 —