Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Girardin, 1. Émile de - Girardin, 2. Delphine de - Girardinus - Girardon, François - Giraud, Albert (Marie Émile Albert Kayenbergh) - Giraudoux, Jean
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GIRAUDOUX
tionella försvarsregeringen. 1872 köpte han
”Le Moniteur universel” och ”Le Petit
journal”, vari han försvarade Thiers’ politik. 1874
förvärvade han tidn. ”La France” och förde
däri en ljungande kampanj mot ministären de
Broglie. S.å. valdes G. till deputerad för Paris,
vilket han förblev till sin död. — Utan fast
politisk åskådning men passionerad för nya
idéer, var G. en skarp och fängslande
polemiker och en överlägsen journalist samtidigt som
en skicklig affärsman. — G. utgav en
självbiografi, ”Émile” (1827), medarbetade med A.
Dumas i ”Le supplice d’une femme” (1865)
samt har förf, några teaterpjäser och ett stort
antal skrifter i aktuella politiska och
finansiella ämnen. G.Lw.
2) D e 1 p h i n e d e G., den föregåendes hustru,
författarinna (1804—55), försökte sig med
framgång i alla vittra
uttrycksformer: lyrik
(samlad i ”Essais
poétiques”, 1824—26),
romaner (t.ex. ”Le
lorgnon”, 1832, ”La
canne de M. de
Balzac”, 1836,
”Margué-rite”, 1852, ”11 ne faut
pas jouer avec la
douleur”, 1855) och
komedier (”Lady
Tartuffe”, 1853,
uppförd i Stockholm s.å.,
”La joie fait peur”, 1854). Under pseud. V
i-co m t e de Launay offentliggjorde hon i
tidn. ”La Presse” 1836—47 en serie ”Lettres
parisiennes” (i bokform 1857), som väckte
uppseende för sina livfulla skildringar ur
societe-ten i Paris under Ludvig Filips tid. G:s hem
var en av de förnämsta vittra salongerna i
romantikens klangdagar. Flera av hennes
romaner och komedier äro på sin tid övers, till
svenska. — Litt.: L. Séché, ”D.G.” (1910); H.
Malo, ”Une muse et sa mère, D.G. de G.”
(1925), ”La gloire du Vicomte de Launay, D.
G. de G.” (1926). Lff.
Girardi’nus, ett släkte tandkarpar (se d.o.)
med flera, merendels blott några cm. långa
former i sötvatten i Mellan- och Sydamerika.
Flera arter förekomma i stora mängder
(”millionfisk”) och förtära larverna av de myggor,
som överföra malaria och gula febern. De ha
därför till bekämpande av dessa sjukdomar
införts i trakter, där de saknats. N.R-n.
Girardon [zirardå’], F r a n z o i s, fransk
bildhuggare (1628—1715), utbildades dels i
Paris, dels i Rom (under Bernini) och blev den
förnämste dekorative bildhuggaren under
Ludvig XIV; flera av hans pompösa
barockskulp
turer, t.ex. i Louvrens Apollosal, utfördes efter
Lebruns utkast, likaså Richelieus
gravmonument i Sorbonne-kyrkan, Paris. I Versailles’
park märkas ståtliga fontänfigurer av G.; hans
eleganta relief ”Badande nymfer” finnes också
i Versailles. G. har ytterligare skulpterat flera
gravmonument och byster. Storslagen var hans
ryttarstaty av Ludvig XIV å Place Vendöme
(nu förstörd; en modell i Louvren). E.W
Giraud [zirå’], Albert, förf.-namn för
Marie Émile Albert Kayenbergh,
belgisk förf. (1860—1929), var en av dem, som
1881 deltogo i grundandet av ”La jeune
Bel-gique” (se Belgien, sp. 469), och vidhöll
städse gruppens ursprungliga ideal,
parnassis-men. Han utgav 1883—1912 ett tiotal
diktsamlingar, däribland främst ”Hors du siècle” (2
bd, 1888—94), huvudsaki. med ämnen från
gångna tider, spec. renässansen. G. har även
skildrat sin litterära grupps tillkomst, ”Le
parnasse de la jeune Belgique” (1887), samt
utg. monografier över V. Hugo (1898) och A.
de Vigny (1902). Världskriget gjorde den
tids-främmande formkonstnären till folkdiktare
(”Le laurier”, 1919). Lff.
Giraudoux [zirådo’], Hippolyte Jean,
fransk förf. (f. 1882), en typisk representant
för den del av förf.-generationen efter
världskriget, som — i den
tidigare Gides och i
Valérys fotspår —
ställde sig i
opposition mot den
traditionella franska
formklarheten och
ansåg sig rycka
sanningen närmare in på
livet genom
fantasisjälvsvåld, lek med
dagrar och skuggor, [-överraskningsmoment-]
{+överraskningsmo-
ment+} av skilda slag,
sådana tillvaron själv ständigt har dem till
buds. G. framträdde 1909 med novellsamlingen
”Provinciales”, som efterföljdes av ”L’école
des indifférents” (1911) och ”Elpénor” (1913,
noveller ur den odysseiska motivkretsen), men
kom i sitt rätta element först med den miljö,
som skapades av kriget, och gav av denna
tids-miljö gnistrande återspeglingar i en rad roma
ner, bland vilka märkas ”Simon le
pathé-tique” (1918, självbiografisk), den bistert
gäckande ”Amica America” (1919), ”Suzanne
et le pacifique” (1921), den för G:s speciella
konst utomordentligt betecknande ”Siegfried
et le Limousin” (1922; sv. övers. 1929) och den
politiska nyckelromanen ”Bella” (1926). G. ha”
på sistone även uppträtt som dramatiker med
— 349 —
— 350 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
