GLUBOKOVSKIJ 9 år och påbörjade en utgrävning. Nu komma i dagen ytterligare en hypotetisk grav samt några tusen föremål av skilda slag: harpuner av ben, liknande de paleolitiska, simpla, illa brända lerkärl (ett slags ansiktsurnor), benbitar, klapperstenar, skifferstycken med inristade djurbilder, bl.a. av ren. Särsk. mystiska äro ett antal små lertavlor med skrivtecken, i allm. nära överensstämmande med de feni-ciska, äldsta grekiska, iberiska samt runorna (!). Fynden daterades av Morlet till början av neolitisk stenålder och förklarades härröra från en hittills icke uppmärksammad epok av detta skede, ”Glozelien”, karakteriserad av lertavlor med skrivtecken samt glastillverkning (!). Dessa uttalanden blevo signalen till en våldsam, under åratal pågående och ännu ej avslutad vetenskaplig fejd. Den främste bland Morlets bundsförvanter var S. Reinach (se denne), som i G.-fynden fann en bekräftelse på sina teorier om överskattningen av de orientaliska inflytelserna på den euro peiska kulturen (se Förhistorisk arkeologi, sp. 911). Motståndarna ha gått fram på olika linjer, i det en del förlagt fynden till gallo-romersk tid, andra betecknat dem ss. falsarier. I sistn. riktning uttalade sig de båda kommissionerna, som 1927 och 1928 avsändes till G. för att granska fynd och fyndplats. På Morlets begäran tillsattes 1928 en ny kommission om 12 personer från 4 olika länder med uppgift att företaga kontrollgrävningar inom fyndområdet vid G. I en utfärdad kommuniké förklarades nu, att de under dessa grävningar anträffade föremålen voro av samma beskaffenhet som de i Fradin-Mor-lets samlingar ingående samt att fyndlagren voro orubbade. I fråga om dateringen ansluter sig kommissionen till Morlet. — Till G.-stridens långvarighet och skärpa har avsevärt bidragit undersökningens amatörmässiga bedrivande. De gjorde fynden äro visserligen numera avbildade och beskrivna, men en gräv-ningsberättelse med planer, profiler och fotografier av fynden in situ saknas ännu. Välbehövlig hade även varit en utredning av fyndlagrets bildningssätt och platsens topografi. Den oerhörda anhopningen av fynd inom ett område av endast några 10-tal kvm. ytinnehåll måste betecknas ss. egendomlig. Ägnad att väcka misstanke är vidare renbildernas uppträdande tillsammans med neoli-tiskt material. Även i fråga om andra detaljer avvaktar man ännu en tillfyllestgörande förklaring. — Litt.: A. Morlet & E. Fradin, ”Nouvelles stations néolithiques”, 1—5 (1925— 28); L’Anthropologie”, 36 (1926), 37 (1927); R. Dussaud, ”Autour des inscriptions de G.” (1927); S. Reinach, ”G.” (1928), ”Ephéméri-des de G.” (2 éd. s.å.); A. Morlet, ”La con-troverse de G.”, 1—3 (1928), ”Les cahiers de G.”, 1—8 (1928—29), ”G.” (1929). G.Em. Gluboko'vskij, N i k o 1 a j Nikanorovitj, rysk teolog (f. 1863), prof, i exegetik i S:t Petersburg, 1917 landsflyktig och 1923 prof, i Sofia. 1918 höll G. Olaus-Petri-föreläsningar i Uppsala (ingående i ser. ”Kyrkans enhet”, 11, 1921) och var en av bulgariska kyrkans delegater vid ekumeniska mötet i Stockholm 1925. Av G:s skrifter märkas en biogr. över Theodoretos av Syrien (1890) och flera arbeten om Paulus. S.N. Gluci'nium, en metall, se B e r y 11 i u m. Gluck, Christoph Willibald von, österrikisk tonsättare och operareformator (2A 1714—15/u 1787). G:s fader var skogvaktare bl.a. hos furst Lob-kowitz i Leipa (n. Böhmen), där G. växte upp; 1726—32 besökte han jesuitskolan i Kommotau, varefter han kom till Prag, där bl.a. den skicklige kontrapunk-tisten B. Czernohor-sky tog sig an hans musikaliska uppfost ran. 1736 besökte han Wien, vars rika musikliv gjorde ett djupt intryck på honom; han kom i förbindelse med furst v. Melzi, som tog honom med till Milano, där Sammartini en kort tid var hans lärare och där 1741 G:s första opera (”Ar-taserse”; text av Metastasio) uppfördes. Denna förskaffade honom ett sådant anseende, att han fick beställningar på en rad nya operor till olika italienska städer. 1745 reste G. till London (Haymarket theatre), där hans operor emellertid icke gjorde lycka; året därpå lät han också engagera sig vid det Mingottiska operasällskapet och reste med detta i 3 år som kapellmästare (Dresden, Prag, Hamburg, Köpenhamn) ; efter att 1750 ha återvänt till Wien fick han 1754—64 anställning här som kapellmästare vid hovoperan. 1750 hade han gift sig rikt (Marianne Perg, dotter till en bankir), så att han icke behövde för längre tid binda sig vid något ämbete; sista delen av sitt liv levde han uteslutande upptagen av att komponera. — Under den första perioden av G:s kompositionsverksamhet spelar hans musik en betydande roll i sångspelets, balettens men särsk. den italienska opera buffas och opera seria’s historia; det finnes många kompositioner av denna art, närmast i Galuppis, Gugliel-