Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gog och Magog - Gogol, Nikolaj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GOGOL
blir hel igen till nästa dag. — Olof Rudbeck
uppfattar G. och M. som goternas och därmed
svenskarnas förfäder. v.S-iv.
Gogol [gå’gal], N ikola j Vasiljevitj, rysk
förf. (1809—52). Son till en lillrysk godsägare
av kosackextraktion med livligt intresse för
ukrainska folkminnen, fick G. sin första
utbildning vid gymnasiet i Nezjin. 1828 kom han
N. Gogol. Träsnitt av W. Matthees.
till Petersburg, försökte sig ss. skådespelare
men misslyckades, och ett omoget litterärt
arbete, som han gav ut på egen bekostnad,
möttes med ett så skärande hån, att den unge förf,
snart indrog upplagan. G. tänkte nu utvandra
till Amerika men kom blott till Hamburg och
återvände snart till Petersburg. Här sökte G.
nu sin utkomst ss. lägre tjänsteman och
började på lediga stunder författa smärre
berättelser. 1831—32 utkom i 2 bd novellsaml.
”Aftnar på en lantgård vid Dikanjka”. 1835
offentliggjorde G. saml. ”Mirgorod”, bland
vars berättelser märkas den färgrika och
livfulla, men psykologiskt och historiskt föga
nogräknade kosackskildringen ”Taras Bulba”
(sv. övers. 1924) och den groteskt komiska
trä-tokrönikan ”Hur Ivan Ivanovitj tvistade med
Ivan Nikiforovitj”. Vid denna tid fick G. goda
förbindelser med huvudstadens litterära
kretsar; bl.a. uppmuntrades han av Pusjkin och
Zjukovskij, om också dessa icke till fullo
fattade hans episka begåvning. Hans berättelser
från den ukrainska hembygden skänkte något
fullkomligt nytt, sydryskt liv skildrades i
idealiserat ljus men med mäktig fantasi och
lekande skalkaktighet. Dessa styckens ofta
sprittande munterhet vann en stor publik utanför den
rent litterära. 1834 blev G. adjungerad prof, i
historia vid Petersburgs univ., höll där en
briljant inledande föreläsning men misslyckades i
fortsättningen i avsaknad av någon verklig
fond av vetenskaplig insikt. Redan 1835 fann
G. nödigt att uppge den akad. befattningen
och begav sig till Moskva, där han hjärtligt
mottogs av Belinskijs krets men starkast blev
fäst vid slavofilerna, särsk. familjen Aksakov.
Vid denna tid författade G. sin ryktbara novell
”Kappan”, vilken dock först åtskilligt senare
blev tryckt. Det är en gripande berättelse om
en lägre Petersburgstjänstemans glädjefattiga
liv, det hela klarsynt realistiskt uppfattat och
dock sällsamt förbundet med en övernaturlig
fantastik i stil med E.T.A. Hoffmanns. Denna
miniatyrberättelse har varit förebildande för
hela den följ, ryska 1800-talsnovellistiken. ”Vi
ha alla krupit fram ur G:s kappa”, yttrade
Dostojevskij, den store tolkaren av de smås
och förtrampades liv. 1836 fick G. tack vare
Nikolaj I:s personliga ynnest ett starkt
satiriskt teaterstycke, ”Revisorn” (sv. övers. 1908),
offentligen uppfört. Här blottades
provinsförvaltningens förfall på det hänsynslösaste men
med den mest sprudlande och glada humor.
Pjäsen väckte ett skri av förbittring från
tjänstemannakåren, men dess briljant tecknade
typer applåderades av alla framstegsvänliga,
understödda av den stora publiken. — Efter
denna sceniska triumf begav sig G. utomlands
och vistades företrädesvis i Rom. Under
perioden 1836—48 återsåg han blott då och då
för någon kortare tid Ryssland. Pusjkins död
(1837) gjorde ett djupt intryck på G., som nu
såg sig stå ss. den främste inom den ryska
vitterheten. Under sin utomlandsvistelse hade
han huvudsaki. arbetat på ett stort satiriskt
epos ”Döda själar”, till vilket han fått
uppslaget genom en av Pusjkin vid ett tillfälle
berättad anekdot. Verkets l:a del, fullbordad
1841, trycktes 1842 med titeln ”Tjitjikovs
äventyr el. döda själar” (sv. övers., 2 bd, 1910
—14). Detta nya arbete mottogs med den
största entusiasm; man väntade nu av G.
slutförandet av ett stort nationalepos. Med l:a
delen av ”Döda själar” hade G. emellertid nått
höjdpunkten i sitt skapande. I denna bok
gi-ves ett mäktigt panorama över den ryska
landsbygdens liv genom skildringen av den fintlige
Tjitjikovs färder för att uppköpa s.k. ”döda
själar”. Härmed åsyftades livegna, som
faktiskt avlidit, men vilkas namn ännu under
Uppslagsbok. XI. — 545 —
18
— 546 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
