GOLOVNIN vas slagfält utsåg Peter honom till Rysslands rikskansler, den förste innehavaren av detta ämbete, vilket han beklädde i 25 år. P.Dhl. Golovnin [galavni'n], Alexander Vasilje-vitj, rysk politiker (1821-—96), tjänstgjorde fr. o.m. 1848 vid marinstaben, lärde sig svenska, skrev en utförlig finländsk historia och ledde en marintidskr., som spred liberala politiska idéer och föranledde anordnande av exp. till olika trakter i Ryssland för utforskning av ekonomiska och sociala förhållanden; G. medverkade även aktivt vid livegenskapens upphörande. 1861—66 folkbildningsminister, införde han en rad viktiga reformer, bl.a. flyttades ”tryckcensuren” från folkbildnings- till inrikesministeriet och nya univ.-statuter, enl. vilka univ. erhöllo självstyrelse, infördes. M.H-v. Goltermann [gå'l-], Georg Eduard, tysk cellovirtuos och tonsättare (1824—98), i violoncellspelning elev av Menter i München, i komposition av Lachner, känd från talrika konsertresor, 1852 kapellmästare i Würzburg, 1853 andre, 1874 förste kapellmästare vid stadsteatern i Frankfurt a.M. Utom andra kompositioner skrev G. ett stort antal verk för cello, särsk. av virtuos art. E.A. Golther [gåTtar], W o 1 f g a n g, tysk germa-nist (f. 1863), sedan 1895 prof, i Rostock, har huvudsaki. sysslat med den tyska och nordiska medeltidens litteratur-, myt- och sagohistoria. Bland hans arbeten märkas ”Religion und Mythos der Germanen” (1909), ”Tristan und Isolde in den Dichtungen des Mittelalters und der neuen Zeit” (1907), ”Parzival in der deut-schen Literatur” (1929), ”Die deutsche Dicht-ung im Mittelalter” (1912, 2 Aufl. 1922) samt flera skrifter om Wagner, vars brev till Mat-hilde Wesendonck han utgav (1904). Rth. Goltz [gålts]. 1) B o g u m i 1 G., tysk-polsk förf. (1801—70), utgav på 1850—60-talen ett stort antal skrifter, mellanting av novellistik och samfundskritik, burna av rousseauansk livssyn och med obändig kraft i uttrycket. Hos G., som till hela sin läggning var en bitvarg av respektlösaste slaget, återfanns i sällsynt grad den störning i jämnvikten, som kännetecknar tiden för realismens brytning mot romantiken. — Urval av G:s skrifter bl.a. i ”Redarns Universalbibi.” — Litt.: Th. Kuttenkeuler, ”B.G.” (1913). Lff. 2) Friedrich Leopold G., den föregåendes brorson, tysk fysiolog (1834—1902), 1865 prof, i Königsberg i Preussen, 1870 i Halle, 1872—1901 i Strassburg, är huvudsaki. känd genom arbeten över nervcentras fysiologi (”Über die Verrichtungen des Grosshirns”, 1881) [W*.] Goltz [gålts]. 1) Theodor von der G., friherre, tysk lantbruksekonom (1836—1905) studerade först juridik och statsvetenskap, bedrev därefter lantbruksstudier, var lärare i lanthushållning 1860—62 i Westfalen och 1862—69 i Ostpreussen, blev sistn. år prof, i lanthushållning vid univ. i Königsberg och 1876 direktör för det av honom där inrättade lant-bruksinst., kallades 1895 att övertaga samma ställning vid univ. i Jena och 1896 i Bonn. Bland G:s många arbeten märkas ”Hand-buch der landwirtschaftlichen Betriebslehre” (1886; 2 Aufl. 1896). Hj.P. 2) Colmar von der G., friherre, tysk militär (1843—1916), officer vid inf. 1861, deltog i fälttågen 1866 och 1870—71, varunder han vid Tratenau 1866 blev sårad, tjänstgjorde därefter huvudsaki. i generalstaben, blev major 1878, generallöjtnant 1895, general av inf. 1899, generalöverste 1908 och generalfältmarskalk 1911. G. tjänstgjorde 1883— 95 i turkiska armén, varunder han nedlade ett synnerligen betydelsefullt arbete på dennas omorganisation och utbildning samt befordrades till muschir (fältmarskalk), var 1901—07 chef för l:a preussiska armékåren, 1907—13 generalinspektör vid 6:e arméinspektionen och 1913 vid 2:a arméinspektionen. 1909—10 kallades G. åter till Turkiet för att biträda vid arbetet med arméns omorganisation, men de rådande politiska förhållandena försvårade i hög grad hans arbete. 1913 lämnade G. den aktiva tjänsten men inkallades efter världskrigets utbrott för att tillträda befattningen ss. generalguvernör i Belgien. Efter Turkiets inträde i kriget sändes han för 3:e gången til) Turkiet för att ss. sultanens generaladjutant och militäre rådgivare ställa sina krafter till detta lands förfogande. I mars 1915 blev han chef för l:a armén vid Bosporen och i okt s.å. för 6:e armén i Irak. Han avled i Bagdad i april 1916. G. har utövat en omfattande förf.-verksamhet och bl.a. utg. ”Léon Gambetta und seine Arméen” (1877), ”Das Volk in Waffen” (1883, 6 Aufl. 1925, sv. övers. 1901), ”Ross-bach und Jena” (1883), ”Krieg und Heerfüh-rung” (1901), ”Von Jena bis Preussisch Eylau” (1907), ”Kriegsgeschichte Deutschlands im 19. Jahrhundert” (2 bd, 1910—14), ”1813, Blücher und Bonaparte” (1913) och ”Denkwürdigkeiten” — 567 — — 568 —