Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gontjarov, Ivan - Gonzaga, släkt - Gonzáles, M. F. y - Gonzáles-Blanco, Andrés - Gonzáles-Bravo, Luis - Gooch, George Peabody
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GOOCH
hängiven åt
maklighet och traditionella
vanor. Det enda
avbrottet i ett eljest
stillsamt liv var en
sjöresa till Japan,
som han 1852
anträdde ss. en amirals
sekreterare, varefter
han återvände hem
1855 genom Sibirien.
1847 debuterade G.
med berättelsen ”En
alldagshistoria”, vid sidan av Dostojevskijs
”Arma människor” (1845) den begynnande
realismens mest beaktade verk. 1849 offentliggjorde
G. ett parti av sin betydelsefullaste roman
”Oblo-mov” (i fullst. skick tr. först 1858, sv. övers.
1887, 1923), ett av den ryska litteraturens
klassiska arbeten. Det ger med bred och intimt
trogen miljöskildring en bild av 1850-talets
dominerande herremanstyp. Hjälten, en
förmögen godsägare, en modernt bildad man med
begåvning och ädla impulser förspiller trots
allt sitt liv i dådlös indolens. Sådan hjälplös
brist på verklig aktivitet, ”Oblomovs maner”
(oblömovstjina), karakteriserade ofta nog även
en senare tidsperiods herremän under
tsarregimen; uttrycket fann livlig användning. 1868
fick G. till sist färdig en tredje roman,
”Bråddjupet”, på vilken han arbetat nära 20 år
(dansk övers. ”Afgrunden”, 1900). Med denna
vann han emellertid föga erkännande hos
kritiken. Den omfångsrika berättelsen skildrar de
burgnas liv i Petersburg och i Volganejden.
Bäst äro de partier, som grunda sig på förf:s
barndomsminnen. Likt Turgenev i ”Fäder och
söner” tecknar G. även en nihilisttyp från
1860-talet. I denna o.a. enskildheter såg han sig
emellertid föregripen av andra på gr. av sin
långsamma arbetstakt. Själv har han även rätt
starkt överskattat sin originalitet (privata
anteckningar vittna härom). Sin stora färd till
östern har G. medryckande skildrat i boken
”Fregatten Pallas” (1857). I sina bästa verk
står G. jämbördig med Turgenev. Bl.a. har han
liksom denne givit fina skildringar av
betagande ryska kvinnogestalter. — Litt.: monogr. av
A. Mazon (på franska, 1914) och Jevg.
Ljat-skij (på ryska, 3 uppl., 1920). Bibliogr. över
G.-litt. finnes i Vengerovs ed. av G:s saml.
skrifter (1911). Senare uppl. av G:s skrifter
äro utg. av Glazunov 1916 och Sovjets
under-visningsdep. 1920 (en mönstergillt fullst. uppl.
saknas dock hittills). Agr.
Gonzaga [gåntsa’-], italiensk furstesläkt från
Gonzaga i nuv. prov. Mantua. Påvisbar från
1100-talet, härskade den 1328—1708 i Mantua,
där Luigi G., efter att 1328 ha erövrat makten,
av kejsar Ludvig av Bajern erkändes som
generalkapten. Ätten grenade sig i flera linjer:
hertigarna av Guastalla (till 1746), hertigarna
av Nevers (till 1708), furstarna av Bozzolo
(till 1703) m.fl. Den i Mantua härskande
linjen erhöll 1432 markgrevetiteln av kejsar
Sigismund. Giovan Francesco III G. (d. 1519),
som deltog i striderna mot Karl VIII av
Frankrike, var g.m. den ryktbara Isabelle d’Este (se
denna). Sonen Federigo II G. (d. 1540) erhöll
av kejsar Karl V titeln hertig av Mantua; 1536
blev han successor till markgrevskapet
Mon-ferrato. När huvudlinjen utdött 1627, utbröt
det s.k. mantuanska tronföljdskriget.
Arvingarna spelades ut mot varandra av
stormakterna, Habsburg och Frankrike. Karl av Nevers
erhöll, stödd av Frankrike, hertigdömet
genom fördraget i Regensburg 1630. Då
Ferdinand Karl under spanska tronföljdskriget
uppträdde på Frankrikes sida, erövrade Österrike
Mantua 1708. Monferrato tillföll Savojen. —
Ättens siste manlige ättling, furst Ferrante G.,
dog i Mantua 1916. Bland ättens kvinnliga
medl. märkes Julia G. (1513—66), medl. av
kretsen kring Juan de Valdez. — Litt.: S.
Brin-ton, ”The G.” (1927). P.N-m.
Gonzåles [gånpaTäs], M. F. y, spansk skald
och förf., se Fernåndez y Gonzåles.
Gonzålez-Blanco [gånpaTäp -kå], A n d r é s,
spansk skriftställare (1886—1924). I lyriska
dikter (”Poemas de provincia”) och i romaner
behandlar G. företrädesvis trista
småstadssce-ner och butiksfröknar i Madrid (”Matilde
Rey”, ”Dona Violante” m.fl.). Som kritiker
har G. med talang men diffust behandlat
flertalet moderna spanska förf., även i Amerika
(”Los contemporåneos”, ”Los dramåticos
es-panoles”, ”Campoamor”, ”Trueba” m.fl.), och
även politiska personligheter, ss. ”Alberto de
Bélgica” (1915), ”El Kronprinz” (1919). J.V.
Gonzäles-Bravo [gånpa’lä|> -vå], L u i s,
spansk politiker (1811—71), advokat, radikal
journalist i Madrid, gick under Espartero över
till moderados och blev, då denne störtats,
1843—44 chef för ministären. 1864—65 och
1866—68 inrikesminister, 1868
ministerpresident, lät G. vidtaga en rad frihetsfientliga
åtgärder och framkallade därigenom i sept. 1868
en resning, som hade till följd, att han och
Isabella störtades. [B.]
Gooch [göc], George Peabody, engelsk
historiker (f. 1873), sedan 1913 medutg. av
”Contemporary review”, en av Englands
främsta kännare av nyare tysk historia, har
utg. bl.a. ”History and historians in the 19th
century” (1913), ”Germany and the French
revolution” (1920), ”History of modern Euro-
— 585 —
— 586 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
