Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gotland - Klimat - Växt- och djurvärld - Befolkning och folkminnen - Dialekt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GOTLAND
Sverige. Särsk. våren och försommaren äro
torra. G. är Sveriges på solsken rikaste prov,
med under sommarhalvåret 1,600
solskenstim-mar av 2,860 möjliga. J.F.
Växt- och djurvärld. 43 °/o av G:s areal
består av produktiv skogsmark, varav 36 °/o
är tallskog och 51 °/o barrblandskog. Den förra
är till stor del örtrik och ansluter sig då nära
till lunddälden och lövängen. Intressanta äro
hällmarkerna, vågräta ytor av kalksten, än
nakna, än klädda av ett tunt jordlager. Där de
sakna skog, möter flerstädes alvarvegetationen,
olik Ölands däri, att gräsen dominera, än med
täta gräsängar, än med gräshedar med rikliga
mossor och även stäppliknande grässamhällen.
Myrarna äro mestadels utdikade och
förvandlade till sterila blekemarker. Deras
karaktärsväxt var den på fastlandet sällsynta agen. På
gr. av det milda klimatet uppvisar floran många
s. element, av vilka 8 arter saknas i det övriga
Sverige, ss. Lactu’ca querci’na, Orchis
palu’s-tris och Ranu’nculus ophioglossifo’lius. Av n.
el. alpina arter märkas fjälltätörten och
svarthöet. — Djurvärlden karakteriseras framförallt
av frånvaron av en del former, som
förekomma på samma breddgrad inom Sverige. Så
saknas på G. t.ex. den större vattenödlan och
ormslån, pilfinken, gröngölingen och tjädern,
mullvaden och grävlingen. J.F.;H.W.
Befolkning och folkminnen. G:s avskilda
läge har haft till följd, att dess folkkultur
fått en mycket självständig utveckling men
med inslag från olika håll, varvid öns
politiska öden i stor utsträckning varit
utslagsgivande. — Jordbruket har länge varit
till-bakasatt och primitivt. Dels har fisket lagt
beslag på folkets tid och intresse, dels har
avskildheten hindrat starkare inflytande från
andra jordbruksområden. Boskapsskötseln,
särsk. fåraveln, har betytt mer än åkern.
Fåren fingo ofta beta på utmarkerna året om,
och för deras skydd uppfördes för G.
säregna små skyddshus, ”lambgiftar”, delade i
två våningar, den undre för fåren, den övre
för vinterfodret. Viktiga binäringar ha varit
säljakt, tjärbränning och stenbrytning. —
Gårdarna äro av götisk typ med man- och fägård
skilda av ett staket. De få sin särprägel
genom att särsk. manhusen ofta uppförts av
kalksten, medan andra hus äro byggda i
skiftesverk och tjärstrukna. Taken äro dels av
ag el. halm, dels av stenflisor. Fönstren ha
ofta målat glas på gr. av tyskt el. danskt
inflytande. Bland möblerna märkas utom
väggfasta bänkar och sängar ”sajgkorgar” för
förvaring av kardad ull, ett slags skrin på fot
el. s.k. ”nattlådor”, samt trebenta stolar av
tysk typ. Av inhemsk folkkonst finns icke
mycket. Desto oftare träffas föremål
hemförda från sjöfärder. Karakteristiska
folkdräkter saknas, i det allmogen tidigt antagit
borgerskapets dräkt. — En egendomlig
organisation av gårdarna utgör det s.k. bidlaget,
vars medl. självskrivet inbjudas på alla
bröllop och begravningar inom laget och tidigare
hjälpte varandra med större arbeten, som ej
betalades annat än med arbetsgillen och
gentjänster. Sådana gemensamhetsarbeten voro
ängsslåtter med ”sletating” (slåttergille),
taktäckning el. rent av husbygge med ”husating”,
fiske för bröllop el. annat ”tillfälle”, o.s.v.
Bland för G. karakteristiska folkseder bör
nämnas den s.k. gräupacken, en 2—4 m. lång
stock, som tjänade som julbrasa, varvid blott
ena ändan låg på härden, medan den andra
låg på en pall ute på golvet. Den sköts
småningom upp, allteftersom den brann, och
kunde så räcka hela julen. Denna form av
julbrasa har motsvarighet på vårt fastland
men torde snarast vara en östlig sed. Vid
midsommar pryddes kyrkornas inre med s.k.
midsommarstakar, prydda med kransar av
brokigt papper, en sannolikt tysk sed. Särsk.
berömt är G. för sina folklekar (se d. o.), ss.
pärk, varpa, störta stång, springa stikel
m.fl. De utövades dels vid de olika gillena,
dels vid s.k. ”våg” (utmaningar) av tävlande
lag, som ofta med ”vågbrev” utmanade
varandra. Därvid tävlades i minst tre olika
lekar, en obligatorisk, ”samspelet”, vilket vanl.
var pärk, och två fritt valda av vardera
parten, ”frispel”. Folkmusik och folkvisa ha
stått högt. Sannolikt har visan om Sven i
Rosengård från G. spritts till det övriga
Norden, och flera av våra mest bekanta folkvisor
känna vi genom uppteckningar från G. — G:s
folksägner vittna bl.a. om Tors framskjutna
ställning i forngutnisk kult. Hit hör t.ex.
sägnen om Hobergsgubben, som från G. spritts
över hela Norden; de troll, som åskan
förföljer, kallas på G. torspjäskor. Skogsfrun har
den sydsv. benämningen ”skogsnua” men
identifieras med havsfrun, som spelar en
dominerande roll. I skogen råder tvärt emot övrig
sv. tradition i stället ett manligt väsen, ”bysen”.
Det nordsv. ”bjära” ss. benämning på det
tjuvmjölkande väsen, som i Sydsverige kallas
”mjölkhare”, och ”Fiskrar” som namn på
Orion, i Norrland kallad Fisket men i
Sydsverige Spinnrocken, pekar på nordliga
förbindelser. Många folksagor på G. visa på danskt,
tyskt el. östligt inflytande utan motsvarighet
på Sveriges fastland. v.S-tv.
Dialekt. G:s fornspråk, vanl. kallat
forn-g u t n i s k a, kan i vissa avseenden snarare
betraktas som ett systerspråk till än en dial. av
— 623 —
— 624 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
