Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gounod, Charles François - Goupil, Adolphe - Goura - Gourara, Gurara - Gouraud, Henri Joseph Eugène - Gourd, Jean Jacques - Gourde - Gourgaud, Gaspard - Gourliea
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GOUPIL
grad sitt kall som dramatisk tonsättare. Det
praktiska livet förde honom dock t.v. in på
andra banor; han var en period dirigent i
Or-phéon, en sammanslutning av
Paris-sångföreningar och sångskolor, för vilken inst. han
skrev en del vokala verk. Även på symfoniens
område försökte han sig —utan framgång —
under denna tid. — Efter nya, mindre
vällyckade försök inom den dramatiska genren
slog G. så till slut igenom 1859 med operan
”Faust” (se d.o.), som med sin dramatiska
verve, sin lyriska framställning och sina
lättfattliga melodier strax fick den största
framgång och efter hand trängde fram på så gott
som alla länders sångscener. Ingen av G:s
senare operor kunde notera en liknande succé
(”La reine de Saba”, 1862, ”Mireille”, 1864,
”La colombe”, komisk opera, 1866); blott
operan ”Romeo et Juliette” (1867) kunde i någon
mån tåla jämförelse med ”Fausts” framgång.
G. har i denna opera delvis lösgjort sig
från d.ä. operatypen, som ännu präglar ”Faust”,
och närmat sig Wagners teknik. Icke heller
hans sista operor (”Cinq-Mars”, komisk opera,
1877, ”Polyeucte”, 1878, och ”Le tribut de
Za-mora”, 1881), kunna jämnställas med de två
berömda operorna. Under det myckna
sysslandet med operamusik glömde G. icke sin första
böjelse, den kyrkliga musiken; han har skrivit
en del mässor, Requiem, Pater noster, Stabat
mater, Te Deum, Ave verum m.m., oratorierna
”Tobias”, ”Redemption” och ”Mors et vita”
(1885), dessutom en del sånger och
instrumentalmusik, utom de ovannämnda
symfonierna även pianostycken; särsk. känd är hans
”Méditation” över det första preludiet i Bachs
”Wohltemperierte Klavier”. Under kriget 1870
—71 begav sig G. till London, där han
stiftade en blandad kör (G.-kören), varmed han
anställde stora konserter, bl.a. under
världsutställningen 1871. G. var medl. av Parisakad. —
Litt.: Självbiografi (1875) och ”Mémoires d’un
artiste” (1896); Th. Dubois, ”C. G.” (1895);
Im-bert, ”C. G.” (1897); J. G. Prod’homme & A.
Dandelot, ”G.” (2 bd, 1911); P. Landormy,
”Faust de G.” (1922). E.A.
Goupil [gopi’], A d o 1 p h e, fransk
konsthandlare och konstförläggare (1806—93),
grundade 1827 sin sedermera berömda firma,
vars betydelse är att ha understött gravyren,
då den höll på att alldeles utträngas av billiga
reproduktionsmetoder, ss. litografi och
fotografi. Firman nådde på kort tid stor
omfattning, bl.a. med filialer i Berlin och New York
(1848). I New York etablerade G. en
konsthandel, som väsentligt befordrade importen
till U.S.A. av franska och europeiska
konstverk. Även i Paris grundade han ett försälj-
ningsgalleri för tavlor och gravyrer av
levande mästare. K.E.S.
Gou’ra, ett släkte äkta duvor, se K
rondu v o r.
Goura’ra [go-], G u r a r a, n. oasgrupp och
saltsjö i algeriska Sydterritorierna; har c:a 2%
mill. dadelpalmer. G. besattes 1900 av
fransmännen. Huvudort Timmimun. H.Bm.
Gouraud [gorå’], Henri Joseph
Eugène, fransk militär (f. 1867), officer vid inf.
1890, överste 1907, brigadgeneral 1912 och
divisionsgeneral 1915. G. tjänstgjorde intill 1914
huvudsaki. i Sudan och Marocko, blev i sept.
1914 chef för 10:e inf. fördelningen i
Argon-nerna och i jan. 1915 för kolonialarmékåren.
I maj s.å. efterträdde han d’Amade ss. chef
för exp.-kåren vid Dardanellerna och
förlorade här h. armen. Från dec. 1915 till
världskrigets slut var G. chef för 4:e armén med
undantag av några mån. i början av 1917, då
han under Lyauteys krigsministertid förde
befälet i Marocko. Efter fredsslutet var G. 1919
—23 överkommissarie i Syrien och är från
1923 militärguvernör i Paris. E.Bz.
Gourd [gor], Jean Jacques,
franskschweizisk filosof (1850—1909), verksam i
Genève. G. utgår från Ch. Renouviers
fenomena-lism och gör gällande, att såväl på
vetenskapens som på viljandets, den estetiska
upplevelsens och samfundslivets områden företeelser
givas, som icke kunna samordnas el. bindas
under lagar; däri ser han religionens
grundvalar. Skrifter: ”Le phénomène” (1883), ”Les
trois dialectiques” (1897), ”Philosophie de la
religion” (1911). A.N.
Gourde [gord], mynt på Haiti, präglat sedan
början av 1800-talet, blev 1880 myntenhet =
100 centimes = 5 frcs, sedan 1915 stabiliserat
vid % U.S.A. $ = 0,74 kr. N.L.B.
Gourgaud [gorgå’], G a s p a r d, från 1812
baron, fransk krigare (1783—1852), utmärkte
sig 1807 mot ryssarna, därpå i Spanien och
Österrike men framförallt som Napoleons
or-donnansofficer under det ryska fälttåget 1812.
Vid Brienne 1814 räddade G. kejsarens liv,
1815 följde han honom till S:t Helena men
återvände 1818 till Europa, trol. på uppdrag
av Napoleon. Under julimonarkien blev G.
generallöjtnant och pär och medverkade vid
hemförandet av Napoleons aska, varom G.
väckt förslag redan 1821. G. utgav 1823 jämte
Montholon ”Mémoires pour servir å 1’histoire
de France sous Napoléon” (efter kejsarens
diktat; sv. övers., 4 bd, 1823—26) och har även
uppträtt som krigshistorisk förf. P.S
Gourlie’a, släkte av fam. baljväxter med 1
art, G. deco’rticans, en i torra områden av
Argentina inhemsk, 5—7 m. hög, tornig buske
— 651 —
— 652 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
