GRAFOLOGI (se fig.) på så sätt, att det bildar en elektriskt ledande, långsträckt kärna i ledande förbindelse med strömanslutningar i ugnens ändar och omgives av en isolerande massa. Genom tillkoppling av elektrisk ström, som passerar genom kärnan, upphettas denna till inemot 3,000°C., varvid det amorfa kolet omvandlas till g. För att denna omvandling skall försiggå tillräckligt hastigt, kräves närvaro av vissa metalloxider, som påskynda processen genom katalys (se d.o.). Använder man som utgångsmaterial koks el. antracit, äro de däri ingående askbeståndsdelarna (kiselsyra, lerjord) oftast tillräckliga för fullst. grafitisering. Om man däremot använder ren petroleumkoks, som är fallet vid tillverkning av särsk. ren g., så måste små mängder järnoxid tillsättas i beskickningen. Man kan tänka sig processens förlopp så, att kolet först utreducerar metallerna ur deras oxider, varefter metallen förenar sig med kol till karbid, vilken vid den höga temp. i ugnen sönderfaller i g. och gasformig metall. Denna angriper en ny kvantitet kol, och den senare delen av förloppet upprepas, till dess hela kärnan omvandlats. Åtgången av metalloxid är därför mycket ringa. Råmaterialet kan vara ant. pulvriserat kol. el formade halvfabrikat, ss. kolborstar till elektriska maskiner, elektroder o.d., vilka i så fall inbäddas i koksgrus. Huvudorten för tillverkning av g. är Nia-gara falls i U.S.A., men Achesons metod till-lämpas numera även i de flesta europeiska länder, bl.a. i Sverige vid Trollhättan. Ett avvikande förfaringssätt användes i Frankrike, där man för upphettningen begagnar en av Girard och Street konstruerad elektrisk ljusbågugn, försedd med magnetiska anordningar för att pressa ned ljusbågen mot beskickningen och på så sätt få tillräckligt hög temp. — G. i blandning med lera (t.ex. 1 del g., 3 delar lera) användes sedan gammalt till högeldfasta deglar för smältning av metaller, spec. degelstål (se d.o.). Ang. användningen av g. till blyertspennor se d.o. På gr. av sin goda elektriska ledningsförmåga (c:a 4 ggr. högre än hos amorft kol) och sin beständighet mot kemiskt angrepp användes g. i stor utsträckning till elektroder i ljusbågsugnar, som motståndsmaterial i form av stavar, spiraler och deglar i elektriska mot-ståndsugnar, som anod vid elektrolys av alkali-klorider och till en rad andra elektrotekniska ändamål. G. begagnas vidare som eldfast svart färg till bestrykning av ugnar och i blandning med linolja som rostskyddsmedel på järnstolpar och järnkonstruktioner. G. i ytterst finfördelad form i blandning med oljor el. fett användes som smörjmedel. För detta ändamål begagnas även g. i kolloidal lösning framställd enl. en av Acheson uppfunnen metod genom finmalning och behandling med tannin och ammoniak, s.k. oildag, gredag el. aquadag (dag =defloculated Acheson graphite). I.S. Grafologi' (till grek. gra'fein, skriva), läran om handstilen ss. ett osvikligt medel i karak-tärstydningens tjänst. Utgående från den allmänna uppfattningen, att handstilen i likhet med talet, gången, åtbörden m.m., är en ut-trycksrörelse, vari lynne och karaktär ofrivilligt röja sig, vill g. ur handstilens egendomligheter sluta sig till den skrivandes kön, individualitet och läggning samt läsa fram hans bestämmande intellektuella och moraliska egenskaper. Tankegången framträder fullt tydlig redan i Bolognaläkaren C. Baldos ”Trattato come de una lettera missiva si cog-noscano la natura e qualitå dello scrittore” (1622) och utvecklas ytterligare i J.C. Lava-ters ”Physiognomische Fragmente” (4 bd, 1775 —78). Sin första mera betydande moderna utformning får den i J.H. Michons ”Système de graphologie” (1875). Michon är tillika den s.k. ”teckenlärans” grundläggare. Senare insatser i mera granntyckt vetenskaplig anda äro fysiologen W. Preyers ”Zur Psychologie des Schreibens” (1895; 3 Aufl. 1928), där främst sambandet mellan skrivrörelser och hjärnverksamhet undersökes, och L. Klages’ uppmärksammade ”Handschrift und Charakter” (13 Aufl. 1929). G. har varit föremål för ytterst skiftande omdömen. Man har menat, att dess metoder sakna den vetenskapliga stränghet, som först garanterar pålitliga resultat. Särsk. gällde detta dess äldre, s.k. intuitiva metod, som byggde på helhetsintrycket av en viss handstil. Men ej heller det mera analytiska och empiriska förfarande, som tillämpades av Michon, har hittills lett till verkligt beaktansvärda och för alla invändningar tryggade resultat. Binets undersökning, huruvida det vore möjligt att med ledning av olika handskriftsprov bestämma den skrivandes kön, gav för icke-experter visserligen gynnsamma resultat i c:a 70% av fallen, för en expert som J. Crépieux-Jamin t.o.m. i 78,8 %. Miss Downey erhöll för ickeexperter likaledes över 60 % riktiga lösningar rörande samma fråga. Och då Binet prövade ett antal yrkesgrafologers förmåga att på grundval av för dem obekanta skriftprov bestämma de skrivandes intelligens — det gällde härvid en intelligent och vetenskaplig elit — varierade rättlösningarna mellan 61 och 92 %; skriftdiagnoser rörande allmän moralisk standard befunnos likaledes riktiga intill 73 % för en viss expert. Sådana siffror kunna näppeligen vara ett verk av slumpen. Förutsatt att — 685 — — 686 —