Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grafit, blyerts - Grafologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRAFOLOGI
(se fig.) på så sätt, att det bildar en elektriskt
ledande, långsträckt kärna i ledande
förbindelse med strömanslutningar i ugnens ändar
och omgives av en isolerande massa. Genom
tillkoppling av elektrisk ström, som passerar
genom kärnan, upphettas denna till inemot
3,000°C., varvid det amorfa kolet omvandlas
till g. För att denna omvandling skall
försiggå tillräckligt hastigt, kräves närvaro av vissa
metalloxider, som påskynda processen genom
katalys (se d.o.). Använder man som
utgångsmaterial koks el. antracit, äro de däri ingående
askbeståndsdelarna (kiselsyra, lerjord) oftast
tillräckliga för fullst. grafitisering. Om man
däremot använder ren petroleumkoks, som är
fallet vid tillverkning av särsk. ren g., så måste
små mängder järnoxid tillsättas i
beskickningen. Man kan tänka sig processens
förlopp så, att kolet först utreducerar metallerna
ur deras oxider, varefter metallen förenar sig
med kol till karbid, vilken vid den höga temp.
i ugnen sönderfaller i g. och gasformig metall.
Denna angriper en ny kvantitet kol, och den
senare delen av förloppet upprepas, till dess
hela kärnan omvandlats. Åtgången av
metalloxid är därför mycket ringa. Råmaterialet kan
vara ant. pulvriserat kol. el formade
halvfabrikat, ss. kolborstar till elektriska maskiner,
elektroder o.d., vilka i så fall inbäddas i
koksgrus. Huvudorten för tillverkning av g. är
Nia-gara falls i U.S.A., men Achesons metod
till-lämpas numera även i de flesta europeiska
länder, bl.a. i Sverige vid Trollhättan. Ett
avvikande förfaringssätt användes i Frankrike, där
man för upphettningen begagnar en av Girard
och Street konstruerad elektrisk ljusbågugn,
försedd med magnetiska anordningar för att
pressa ned ljusbågen mot beskickningen och
på så sätt få tillräckligt hög temp. — G. i
blandning med lera (t.ex. 1 del g., 3 delar lera)
användes sedan gammalt till högeldfasta deglar
för smältning av metaller, spec. degelstål (se
d.o.). Ang. användningen av g. till
blyertspennor se d.o. På gr. av sin goda elektriska
ledningsförmåga (c:a 4 ggr. högre än hos amorft
kol) och sin beständighet mot kemiskt angrepp
användes g. i stor utsträckning till elektroder
i ljusbågsugnar, som motståndsmaterial i form
av stavar, spiraler och deglar i elektriska
mot-ståndsugnar, som anod vid elektrolys av
alkali-klorider och till en rad andra elektrotekniska
ändamål. G. begagnas vidare som eldfast svart
färg till bestrykning av ugnar och i blandning
med linolja som rostskyddsmedel på
järnstolpar och järnkonstruktioner. G. i ytterst
finfördelad form i blandning med oljor el. fett
användes som smörjmedel. För detta ändamål
begagnas även g. i kolloidal lösning framställd
enl. en av Acheson uppfunnen metod genom
finmalning och behandling med tannin och
ammoniak, s.k. oildag, gredag el. aquadag (dag
=defloculated Acheson graphite). I.S.
Grafologi’ (till grek. gra’fein, skriva), läran
om handstilen ss. ett osvikligt medel i
karak-tärstydningens tjänst. Utgående från den
allmänna uppfattningen, att handstilen i likhet
med talet, gången, åtbörden m.m., är en
ut-trycksrörelse, vari lynne och karaktär
ofrivilligt röja sig, vill g. ur handstilens
egendomligheter sluta sig till den skrivandes kön,
individualitet och läggning samt läsa fram
hans bestämmande intellektuella och
moraliska egenskaper. Tankegången framträder
fullt tydlig redan i Bolognaläkaren C. Baldos
”Trattato come de una lettera missiva si
cog-noscano la natura e qualitå dello scrittore”
(1622) och utvecklas ytterligare i J.C.
Lava-ters ”Physiognomische Fragmente” (4 bd, 1775
—78). Sin första mera betydande moderna
utformning får den i J.H. Michons ”Système
de graphologie” (1875). Michon är tillika den
s.k. ”teckenlärans” grundläggare. Senare
insatser i mera granntyckt vetenskaplig anda äro
fysiologen W. Preyers ”Zur Psychologie des
Schreibens” (1895; 3 Aufl. 1928), där främst
sambandet mellan skrivrörelser och
hjärnverksamhet undersökes, och L. Klages’
uppmärksammade ”Handschrift und Charakter”
(13 Aufl. 1929).
G. har varit föremål för ytterst skiftande
omdömen. Man har menat, att dess metoder
sakna den vetenskapliga stränghet, som först
garanterar pålitliga resultat. Särsk. gällde detta
dess äldre, s.k. intuitiva metod, som byggde
på helhetsintrycket av en viss handstil. Men
ej heller det mera analytiska och empiriska
förfarande, som tillämpades av Michon, har
hittills lett till verkligt beaktansvärda och för
alla invändningar tryggade resultat. Binets
undersökning, huruvida det vore möjligt att med
ledning av olika handskriftsprov bestämma
den skrivandes kön, gav för icke-experter
visserligen gynnsamma resultat i c:a 70% av
fallen, för en expert som J. Crépieux-Jamin
t.o.m. i 78,8 %. Miss Downey erhöll för
ickeexperter likaledes över 60 % riktiga lösningar
rörande samma fråga. Och då Binet prövade
ett antal yrkesgrafologers förmåga att på
grundval av för dem obekanta skriftprov
bestämma de skrivandes intelligens — det gällde
härvid en intelligent och vetenskaplig elit —
varierade rättlösningarna mellan 61 och 92 %;
skriftdiagnoser rörande allmän moralisk
standard befunnos likaledes riktiga intill 73 % för
en viss expert. Sådana siffror kunna
näppeligen vara ett verk av slumpen. Förutsatt att
— 685 —
— 686 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
