Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gravkonst - Gravkor - Gravkult - Gravkummel - Gravkyrka - Gravlax - Garvlund, Thorkild - Gravoffer - Gravplats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRAVPLATS
talet i Italien renässansens ståtliga g. (se t.ex.
Florens). Under den senare medeltiden
användes i g. också liggande, figurprydda
mässingsplattor, likaledes någon gång en
sarkofag-tumba med skulpterad gestalt (med ideala drag,
mot medeltidens slut mera realistiska). Under
renässansen blev inskriftstavlan — redan
förekommande hos de gamla egypterna — vanlig;
den försågs med porträtt el. religiös
framställning i skulptur el. måleri (se E p i t a f i u m);
tavlan uppsattes i gravens närhet (i kyrkan).
Nu började man åter uppföra särsk.
gravbyggnader, vanl. som kapell vid kyrkorna
(gravkor), och här utvecklades under barocktiden
stor prakt. I gravkoren el. i katedralernas
sidoskepp uppställdes pompösa gravmonument
med porträttstatyer el. byster, allegoriska
figurer och genier, för att apoteosera den döde.
Vapen och grav- el. processionsfanor uppsattes
vid gravarna också i små lantkyrkor.
1700-talet blev de storslagna gravmonumentens årh.
Under 1800-talet flyttades begravningen nästan
alltid utanför kyrkan. Här hade under
århundraden en enklare g. framträtt; jämte
träkorsen ser man i Sverige ofta järnkors,
stundom rikt indelade (se bild vid Ekshärad).
Också smärre gravbyggnader resas nu stundom
på kyrkogårdarna. Konstnärliga gravvårdar
förekomma numera icke sällan.
Blomsterutsmyckningen har också under senare tider
blivit allt rikare. När kyrkogården (se d.o.) är
belägen på avstånd från kyrkan, uppföres där
en mer el. mindre kyrkoliknande byggnad för
jordfästningar och tillika tjänande till bårhus;
sådan byggnad kallas nu gravkapell.
Kyrkogården prydes stundom med större (allmänna)
monument (se t.ex. Bartholomé). I våra
dagar får ”den okände soldatens grav”, vanl.
smyckad av skulpturverk, en särsk. (patriotisk)
betydelse. — Litt: A. Milchhoefer, ”Über die
Gräberkunst der Hellenen” (1899); F. Burger,
”Geschichte des florentinischen Grabmals bis
Michelangelo” (1904); J. B. Löffler, ”Danske
Gravstene fra Middelalderen” (1889; jfr
samme förf:s bildverk över g. i Roskilde, Ringsted
och Sorö); H. Kjellin, ”Medeltida
gravvårds-former i Norden” (1918); H. Wadsjö,
”Kyrko-gårdskonst” (1919). E.W.
Gravkor, se Gravkonst.
GravkuU, kult av de döda vid gravarna, är
bruklig bland nästan alla primitiva folk. Enl.
primitiv uppfattning lever den döde kvar i sin
urspr. gestalt i graven el. i närheten av
densamma och måste därför förses med det, som
under livstiden behövdes. Får han ej detta,
vredgas han och tillfogar de efterlevande
skada. Gravoffren gå ofta mycket drastiskt till:
på sina håll sticker man ned ett rör i graven
i närheten av ^en dödes mun och häller mat
och dryck ned genom detta. Vanl. sätter man
dock endast ut gåvorna ovanpå graven. Sådan
g. förekommer även, sedan tron på en från
kroppen skild själ uppkommit, enär man tror,
att även själen behöver för sin existens
sådana gåvor. I de antika religionerna var g. högt
utvecklad, i sht i den äldsta grekiska
religionen, den babyloniska och den egyptiska. De
rika gravfynden i kupolgravarna i Mykene, i
det babyloniska Ur samt i Tutanchamons
gravkammare i Egypten vittna härom. Än i
dag bildar g. kärnan i de kinesiska och
japanska folkreligionerna; i Kina brukar man
framför förfäderstavlorna i hemmen offra olika
föremål av papper, som man bränner upp, i
tro att det man avbildar, tillföres i verklig
gestalt den döde. Jfr A n i m i s m. Efr.B.
Gravkummel, se R ö s e.
Gravkyrka, se Gravkonst.
Gravlax (se Grava). För att bereda g. bör
man helst ha feta laxar på c:a 4 kg. Laxen
skäres upp i ryggen, befrias från rygg- och
sidoben. Fisken ingnides med en blandning
av salt, socker och salpeter, och fiskstyckena
läggas i press o. 6 tim. EN-y.
Gravlund, T h o r k i 1 d, dansk förf. (f. 1879),
f. i den egendomliga västsjälländska bygden
Reersö, vars gammaldags seder äro
grundmotivet i hans omfattande förf.-skap. Bland hans
böcker om seder och tänkesätt i de danska
landskapen märkas ”Dansk Folkekarakter”
(1919) och de rent skönlitterära ”öen” (1903),
”1 gamle Essinge By” (1905), ”Sognet” (1915),
”Herredet” (1919), ”Voksebro” (1923), ”Væt
terne” (1926), ”Ransmænd om Samsö” (1929).
G. är talesman för en ytterligt reaktionär, re
gionalistisk rörelse; hans böcker rymma
emellertid en rik fond av kunskap om danskt
bondeliv förr och nu. P.R-w.
Gravoffer, se Gravkult.
Gravplats. Enl. lag 2% 1916 upplåtes g. å
kyrkogård el. annan begravningsplats endast
med hyttjanderätt (se d.o.) ant. för alltid el.
för viss tid, högst 50 år. Om avtalet skall
upprättas skriftlig handling (s.k. gravbrev).
Nyttjanderättshavaren (”grävägaren”) skall
hålla g. i ordnat och värdigt skick. Råder å
g. grov vanvård, och sker ej rättelse inom 1 år,
efter det nyttjanderättshavaren i föreskriven
ordning förelagts att sätta g. i stånd, förverkas
nyttjanderätten, dock ej om myndighet är
ansvarig för vården. Om g. är väl vårdad, är
nyttjanderättshavaren i regel berättigad att få
upplåtelse, gällande för viss tid, förnyad, därest
framställning därom göres före
nyttjanderätts-tidens utgång. Då nyttjanderätten upphör, ägei
upplåtaren (församling, kommun) förfoga över
— 757 —
— 758 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
