Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gravskick i förhistorisk tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRAVSKICK
dan den utvecklats av Aurignac- och
Cro-Mag-nonraserna. Sambandet med d.ä. stenålderns
i grottornas kulturlager och stundom invid
härden anlagda grav antydes av det under
neolitisk tid och långt senare vanliga bruket
att begrava de döda i naturliga el. konstgjorda
grottor och i själva huset. På europeiskt
område kunna vi studera dylika t.ex. inom den
bandkeramiska kulturgruppen,
klockbägarkul-turen och de nordiska enmansgravarna. I
Medelhavsländerna äro de döda under neolitisk
tid ej sällan inneslutna i stora lerkärl. Gravar
med neolitiskt inventarium och i regel ett enda
skelett, nedgrävt under jordytan, äro de äldsta
även i Egypten (se d.o., sp. 30). Inom detta
land kan man bäst följa utvecklingen från
detta g. till husgraven (se Mastaba). I
Europa är denna enl. den förhärskande
meningen uppkommen genom inflytelser från
Orienten. Ett gemensamt drag för de båda
neolitiska gravgrupperna är inventariets större
rikhaltighet i jämförelse med den föregående
tiden. Keramiken har nu tillkommit, och även
vapnen spela en betydande roll.
Likbränningen, som företräder en helt avvikande
dödsupp-fattning och som möjl. redan under
epipaleo-litisk tid varit i bruk (se ovan), uppgives mot
slutet av yngre stenåldern vara iakttagen
flerstädes på Europas kontinent (se
Brand-grav).
Under bronsåldern utvecklas i
Orienten och angränsande delar av Europa (se
Egeisk kultur) skelettgravarna till olika
slag av kistor och kammargravar. Från
Nord-tysklands äldsta bronsålder känner man ett
par kolossalhögar med gravkammare i
husform (se Bronsåldern, sp. 15).
Megalitgravarna fortleva vid denna tid n. om Alperna
huvudsaki. i England. I Skandinavien äro
hällkistorna ännu i bruk men i förkrympt,
för ett enda lik avsedd form. Det inhemska
gravskickets överhandtagande markeras i
Skandinavien, Nordtyskland och England av
ekkistgravarna (se d.o.). Det med dessa
förbundna gravskicket får dock ett hastigt slut
genom brandgravens inträngande mot slutet
av äldre bronsåldern. Efter denna tid blir det
rika gravgodset förbehållet högtstående
personer. De brända benen nedlades vani. i
lerkärl, stundom formade som hus.
Likbränningen, starkt knuten till indoeuropeerna, får
hos germanerna karaktär av ett nationellt g.,
som bibehåller sig med stor seghet under
halvt-annat årtusende, i Skandinavien ännu längre.
När före kristendomens seger skelettgravarna
uppträda i Nordeuropa, är detta att tillskriva
främmande inflytelser, till en början från kel-
terna, hos vilka skelettgraven bibehåller sig
ända fram mot Kr. f., senare från det kristna
Sydeuropa (se nedan).
Vid järnålderns början införes till
Mellanitalien ett nytt g. med obrända lik och
rik utstyrsel (jfr Etruskisk religion,
sp. 982). Påverkan från detta håll spåras i
kelternas gravar århundradena f. Kr., särsk.
i början med rikt gravgods. F.ö. förhärskar
vid denna tid ett torftigt brandgravskick.
Inom den centraleuropeiska Hallstattkulturen
(se d.o.), som till stor del torde ha uppburits
av keltiska stammar, slår dock brandgraven
aldrig helt igenom och är under
kulturgruppens slutskede i avtagande. Här äro även
brandgravarna rikt utstyrda. Ett germanskt
område med keramikrika gravar under tidig
järnålder utgör Västpreussen-Pommerellen. I
Grekland uppträder likbränningen i samband
med den geometriska stilen (se d.o.), dock
utan att undantränga det äldre gravskicket.
Till Italien hade brandgraven förts genom en
del av de ss. man antar, i början av
bronsåldern från n. inträngande indoeuropeiska
ita-lerna. I början av järnåldern undergår g. här
den förändringen, att de brända benen ej
ur-plockas ur brandlagret, utan detta får följa
med i graven. Århundradena närmast f. Kr.
når denna gravtyp fram till s. Östersjökusten,
där den i form av brandgrop (se
Brand-grav) blir utmärkande för östgermanerna.
Hos goterna är dock under deras uppehåll i
Weichselområdet både skelett- och brandgrav
i bruk. I nära förening med bautastenen (se
d.o.) blir det nya g. snart allenarådande på
Bornholm och vinner århundradena e.Kr.
stark spridning även på Skandinaviska halvön.
Det gamla g. med rena, urplockade ben
fortlever dock till mitten av l:a årtusendet.
Århundradena e.Kr. nås Nordeuropa av en ny
strömning från s.: skelettgravar med romerska
importvaror el. (på Jylland) rik uppsättning
av inhemska lerkärl. Ända till Norge tränga
dessa ”romargravar” fram. I sin
vidareutveckling under äldre
folkvandrings-tiden bli de där uttryck för en stark
nationell blomstring. Från Danmark med
undantag av Bornholm äro från denna tid
nästan inga gravar kända. I Sverige förhärskar
alltjämt brandgravskicket med sparsamt
gravgods men stundom i förening med
kolossalhögar. På kontinenten är skelettgraven från
denna tid så gott som allenarådande på gr.
av kristendomens inflytande. Gravgodset där
är dock ofta rikt (se nedan). Under f o 1
k-vandringstidens yngre skede
nås Gotland och östsverige av en likande
kontinental strömning, även den kännetecknad av
— 761 —
— 762 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
