Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Greco, El (Domenikos Theotokopulos) - Greco, Il - Grécourt, Jean - Gredbäck - Gredelin - Gredos, Sierra de - Greef, 1. Guillaume de - Greef, 2. Arthur de - Greeley, Horace
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRECO
blixtar, som spöklikt upplysa det starkt
kuperade landskapet och skapa en underlig,
suggestiv stämning (Havemeyer, New York). — G.
verkade under hela sitt liv som porträttmålare, och
som sådan är han en av alla erkänd mästare.
Hans porträtt äro i allm. utomordentligt
karakteriserande med uttrycksfulla ögon och
händer, kraftigt målade, men i en realistisk stil
utan de annars för G. så typiska, skarpa,
anaturalistiska ljusfläckarna. Hans mästerverk i
genren är porträttet av generalinkvisitorn Nino
de Guevara (Havemeyer, New York).
G. är en av de fr.o.m. renässansen sällsynta
och i vår tid så högt skattade mästarna, som
förvandlat den framställande konsten till ren
ut-tryckskonst. Hans bilder vilja giva liv åt
andliga, starkt mystiskt präglade värden, och han
känner sig därvid icke bunden av den
omgivande verkligheten varken i fråga om former,
proportioner, ljus el. färg. Han är ett barn av
samma tid som den heliga Teresa och Don
Qui-jote. Hans konst är buren av samma fanatiska,
”religiösa hänförelse, men också av samma
mystiska, förandligade innerlighet, som fått sitt
uttryck i dessa båda gestalter. — G. fick inga
direkta efterföljare men har, sedan han nästan
varit helt bortglömd el. dömd som en
sinnessjuk manierist, i vår tid blivit ansedd som en
av konstens störste. Särsk. har han uppskattats
av och influerat på sådana målare som Manet,
Cézanne och expressionisterna. — G. studeras
bäst i Spaniens museer och kyrkor, men en del
av hans verk ha spritts över Europa och
Amerika, t.ex. ett mansporträtt i Köpenhamn och
en ångrande Petrus i Langgaardska saml. i
Oslo. — Litt.: M. Utrillo, ”Domenikos
Theoto-kopulos” (1906); A. L. Mayer, ”El G.” (2 Aufl.
1912); ”Dominico Theotocopuli El G., kritisches
und illustriertes Verzeichnis des
Gesamtwer-kes” (1926); J. F. Willumsen, ”La jeunesse du
peintre El G.” (2 bd, 1927). G.S.
Greco [grä’kå], II, gravör, se A. C e s a t i.
Grécourt [greko’r], Jean Baptiste Joseph
Willart de, fransk skald (1683—1743),
innehade en prästerlig syssla i födelsestaden Tours
men levde större delen av livet med den fina
världen i Paris, där han gjorde lycka med sin
frivola poesi. Hans diktning, som utgöres av
contes, epistlar, visor m.m., vittnar om god
men vårdslös versifikatorisk talang, och han
själv är typen för 1700-talets irreligiösa,
versskrivande franske abbé, som offrar åt tidens
lättsinne. En större uppl. av hans poesi
utkom 1747. Sjng.
Gredbäck, s:n, se Gr e vbäck.
Gredeli’n (av fra. gridelin, gris de lin, av
gris, grå, och lin, lin, alltså eg.: lingrå),
(röd)violett, lila(färgad).
Gredos, Sierra de [siä’ra de grä’öåsj,
granitmassiv i mellersta Spanien, den
mellersta och högsta delen av Kastilianska
skiljebergen. Högsta toppen är Plaza Almanzor,
2,661 m.ö.h. G. faller brant mot s. O.P.
Greef [grèf]. 1) GuillaumedeG.,
belgisk sociolog (1842—1924), företrädde en av
utvecklingsläran och särsk. av H. Spencer
påverkad biologisk samhällsuppfattning.
Huvudarbete: ”Le transformisme social. Essai sur le
progrès et le regrès des sociétés” (1895). G.A.
2) A r t h u r d e G., belgisk pianopedagog
och tonsättare (f. 1862), elev av konservatoriet
i Bryssel och av Liszt, pianolärare vid
konservatoriet i Bryssel, ledare av dettas
mästareklass. G. har skrivit pianokonsert, sonat för 2
pianon, konsertetyder, fantasi för piano och
orkester, orkestersvit, ”Chansons flamandes”
för orkester m.m. E.A.
Greeley [griTi], H o r a c e, nordamerikansk
politiker (1811—72). F. i Nya England, erhöll
G. en bristfällig
uppfostran, blev 1825
anställd i ett
tidn.-tryckeri men ägnade
sig snart därjämte åt
journalistik. 1833
flyttade han till New
York, startade här
olika tidn. och
tidskrifter, 1841 ”The
Tribune”. I denna
tidn., som snart
erhöll en dittills
oerhörd spridning, tog
G. till orda i tidens frågor; hans
ställningstagande präglades på en gång av gammaldags
puritansk moralitet och rättrådighet samt
frejdig radikalism. I slaverifrågan tog han
ställning mot söderns slaveriägare men undvek att
liera sig med de verkliga abolitionisterna (se
d.o.). Sina krafter ställde han först till
whig-partiets förfogande; 1854 deltog han i det
republikanska partiets bildande. Under
inbördeskriget var G. verksam för fredens
återställande och stod på gr. härav stundom i
opposition mot Lincoln; hans opposition mot
partiets ledning blev efter krigets slut alltmer
markerad, då G. önskade samförstånd med
södern och ogillade våldsåtgärderna. Grant
och kamarillan kring honom hade i G. en
oför-truten fiende. Motsättningen inom partiet blev
så stark, att de liberala republikanerna 1872
gent emot Grant nominerade G. ss. egen
kandidat; demokraterna accepterade hans
kandidatur. En livlig valrörelse följde, i vilken G.
uppbjöd alla sina krafter samt vida mer än
någon tidigare presidentkandidat tog del i
val
— 775 —
— 776 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
