Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Gregorius VII (Hildebrand, påve) - 9. Gregorius (VIII, Mauritius, påve) - 10. Gregorius VIII (Albertus, påve) - 11. Gregorius IX (Ugolino, påve) - 12. Gregorius X (Teobaldo, Visconti, påve) - 13. Gregorius XI (Pierre de Beaufort, påve) - 14. Gregorius XII (Angelo de Corrario, påve) - 15. Gregorius XIII (Ugo Buoncompagni, påve) - 16. Gregorius XIV (Nicolò Sfondrati, påve)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GREGORIUS
nödvändigtvis brytning med det tysk-romerska
kejsardömet. G. såg sig gentemot detta
gynnsamt ställd genom sina förbindelser med
Tysklands oppositionskretsar. På ett rikskonsilium
i Worms förklarade 1076 kejsar Henrik IV G.
avsatt från sitt påvliga ämbete. G. svarade
ögonblickligen med att bannlysa kejsaren.
Detta framkallade en opinionsändring i
Tyskland till Henriks nackdel, och han fann sig
nödsakad att företaga sin bekanta
botgörar-vandring till G. i Canossa 1077 för att
återupprätta sin moraliska position. G. stod dock
beredd att intill det yttersta verka för sin
fiendes tillintetgörelse. 1080 förklarade han öppet
sin anslutning till Henriks motkonung, Rudolf
av Schwaben, och förnyade sin bannlysning
av kejsaren. Men då Rudolf dött 1081, ryckte
Henrik med en här till Italien, G. sveks av
själva Roms befolkning och belägrades i
fästningen S:t Angelo, tills 1084 en normannisk
undsättningshär befriade honom. Han dog
landsflyktig i Salerno 1085. Åtskilliga brev
från G. till nordiska kungar, t.ex. Inge d.ä. av
Sverige, äro bevarade. — G:s’ personlighet
gjorde starkt intryck på samtiden. Hans makt
över sin omgivning betygas av vittnen. En
oböjlig, vittsvävande idealism förenades hos
honom med ohämmad maktsträvan och
hänsynslös politisk beräkning. Han kämpade för
Augustinus’ gudsrike i dess konkretaste form.
Världslig klokhet förde honom till uppenbara
brott mot hans ideella grundsatser, men han
står som inkarnationen av den medeltida
kyrkans strävan att förverkliga andliga värden i
världsliga styrelseformer. E.Lö.
9) G. (VIII), påve 1118—21 (d. 1137). Urspr.
M a u r i t i u s, ärkebiskop av Braga, blev han
av kejsar Henrik V uppsatt ss. motpåve till
dennes motståndare Gelasius II och Calixtus II.
Efter en tid undandrog Henrik honom sitt stöd;
fördriven från Rom, blev han 1119 bannlyst av
Calixtus II, avsattes 1121 och satt i fängelse
till sin död. H.Bg.
10) G. VIII, påve 1187, förut kardinal
Alfa e r t u s av Mora, ivrade för ett allmänt
korståg mot Saladin men dog s.å. efter knappt två
mån:s regering. H.Bg.
11) G. IX, påve 1227—41 (o. 1145—1241).
Förut U g o 1 i n o, greve av Segni, blev han
1198 kardinal och användes av påvarna
Inno-centius III och Honorius III i krävande
diplomatiska uppdrag. Vald till påve 1227, upp
trädde han ss. en kraftfull förkämpe för den
påvliga absolutismen, som med honom nådde
sin fulländning. Ett verksamt vapen härför
skapades i inkvisitionen, som G. lämnade i
dominikanernas hand; den maktfullkomlighet,
som medgavs de påvliga
inkvisitionsdomstolar
na i kampen mot kätteriet, var även ett slag
mot biskoparna och avsedd att trygga kurians
inflytande. Ett annat vapen i påvestolens
tjänst skapade G. genom sin av Raimond de
Pennaforte (se denne) utarbetade
dekretalsam-ling (utg. 1234), som tillerkände påven ensam
rätt till kyrklig lagstiftning. G. förde vidare
en långvarig och oförsonlig kamp mot kejsar
Fredrik II men mötte härvid en jämbördig
fiende; striden dem emellan fördes ej blott på
slagfälten utan även i kanslierna ss. en
propaganda- och nedsvärtningskampanj utan
motstycke i medeltida historia. Sitt mål — att
utjaga Hohenstauferna ur Italien — hade dock
ej G. nått, då han 1241 avled under de
kejserligas belägring av Rom. — Litt.: E. Brem,
”Papst Gregor IX. bis zum Beginn seines
Pon-tifikats” (1911); O. Vehse, ”Die amtliche
Propaganda in der Staatskunst Kaiser Friedrich?
II.” (1929). H.Bg
12) G. X, påve 1271—76 (1210—76), för
ut Teobaldo V i s c o n t i, bestämdes i
sin politik helt av förhållandet till Orienten,
då han arbetade för en union med den
ortodoxa kyrkan och på det allmänna konsiliet i
Lyon 1274 även lyckades åvägabringa en
tillfällig dylik; syftet var, att unionen skulle
understödja korstågen, till vilka konsiliet
beviljade 6 års tionden. G. införde för att göra
slut på de långa vakanserna vid dödsfall på
påvestolen den s.k. konklaven (se d.o.). — Litt.:
F. Walter, ”Die Politik der Kurie unter G. X.”
(1894). H.Bg.
13) G. XI, påve 1370—78 (d. 1378), förut
Pierre de Beaufort, påve i Avignon,
återvände till Rom 1377, delvis föranledd
därtill av Katarina av Siena och Birgitta. G. var
en lärd men svag man, som föga förstod att
göra sig gällande i det av inbördes stridande
adelssläkter behärskade Rom. H.Bg.
14) G. XII, påve 1406—15 (d. 1417), förut
Angelo de Corrario. G. var påve i
Rom, samtidigt som Benedictus XIII var påve
i Avignon. G. vägrade att underkasta sig
kyrkomötet i Pisa 1409, vilket avsatte båda påvarna,
men nedlade frivilligt sitt ämbete vid
kyrkomötet i Konstanz 1415. G. dog ss.
kardinalbiskop av Porto. S.N.
15) G. XIII, påve 1572—85 (1502—85), förut
U g o Buoncompagni, verkade i
motre-formationens tjänst, motarbetade hugenotterna
i Frankrike och drottning Elisabet i England
samt befordrade jesuitordens utbredning och
makt. Han föranstaltade även en ny uppl. av
”Corpus juris canonici” (se d.o.) och
genomförde en kalenderreform (se Kalender). S.N.
16) G. XIV, påve 1590—91 (d. 1591), förut
Nicolö Sfondrati, fortsatte under sitt
— 787 —
— 788 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
