Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekisk konst - Bildhuggarkonst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GREKISK KONST
Timotheos höra dit, liksom målaren och
bronsgjutaren Eufranor. Från Ättika äro
ett par berömda verk bevarade i kopior: K
e-f i s o d o t o s’ Eirene med Plutosbarnet och
S i 1 a n i o n s Platonbyst. Till årh:s förra hälft
hör Skopas, som från marmor- och
bildhuggaren Paros kom till Aten. Han fick i
uppdrag att återuppbygga och smycka Athena
Aleas tempel i Tegea. Därifrån ha vi en del
bevarat. Från andra håll känna vi till hans
berömda statyer av Herakles och främst av
Meleager, kanske också av den Apollon, som
han gjorde åt templet i Rhamnus (Apollon
Kitharoidos). Skopas har även arbetat i Mindre
Asien, i det stora Artemistemplet i Efesus och
på Mausollos’ gravmonument i Halikarnassos.
Från båda orterna finnas fragment av hans
verk. Skopas’ stil förenar den yttre rörelsens
levande friskhet med själsrörelsens avspegling
i anletsdragen (”mästaren i det patetiska”). I
Halikarnassos arbetade jämte Skopas även
Timotheos, Bryaxis och Leochares.
Den senare har gjort bl.a. Ganymedes, som
upphämtas av Zeus’ örn, och trol. Apollon från
Belvedere. Seklets store skulptör är Pr a x
i-teles. Utom originalverket Hermes i
Olympia ha vi många andra statyer i kopior el.
repliker: ödledödande Apollon, vilande satyr,
Eros från Palatinen, Demeter från Knidos,
Kore och framförallt Afrodite från Knidos.
Praxiteles har först givit uttryck åt
kvinnokroppens egenart. Afroditeframställningar voro
sannolikt hans specialitet och bästa arbeten.
Praxiteles’ stil går igen i massor av arbeten
från detta och det följ. årh. Både till honom
och till Skopas har man hänfört den mäktiga
Niobegruppen, av vars figurer kopior finnas i
flera museer. De atenska gravrelieferna vittna
om hans inflytande också på den mera
hantverksmässiga konsten; i hans stil äro utförda
även de s.k. tanagreiska terrakottastatyetterna.
Den siste av de stora skulptörerna var en
sikyonier, L y s i p p o s. Liksom Polykleitos
var han på en gång teoretiker och praktisk
utövare. Palæstran har givit honom modeller till
de mest berömda statyerna: skraparen
(Apoxyo-menos), sandalbindaren (nu i Köpenhamns
glyptotek), vilande Ares, Agias i Delfi o.s.v.
Lysippos har riktat konsten med många nya
synpunkter. I motsats mot föregångarnas
avsågo hans verk att ”visa människan sådan,
som hon ser ut”. Ej blott muskelspelet utan
även huden, i sht dess sträckning och
avspänning återges. Kropparna göras längre. Men
framförallt har han lagt till ”den tredje
dimensionen”: djupet, varigenom hans figurer i
motsats till de tidigare kunna njutas från alla
sidor. Lysippos var Alexander den stores
hov
skulptör. Många kopior anses kunna återföras
på hans statyer och byster av världshärskaren.
Bland gudavärlden hade Lysippos utvalt
Herakles till sin älsklingsmodell. Mest berömd är
hans staty av den trötte heroen, som tungt
stöder sig på klubban.
H ellen i s me n. Lysippos står på
övergången mellan den stora epoken och den
hellenistiska tiden. Hans lärjungar fortsatte hans
traditioner men nådde ej upp till mästaren.
Eutychides från Sikyon anses ha skapat
den s.k. Tyche från Antiokia. Den
hellenistiska konsten röjer samma motsatta drag som
den hellenistiska kulturen (se H e 11 e n i s m)
i övrigt: splittring och eklekticism. Alexander
den stores försök att hellenisera hela världen
men samtidigt låta Orienten komma till sin
rätt ledde till att ledningen snart övertogs av
Östern, medan Grekland alltmer trädde
tillbaka. I skulpturen liksom i arkitekturen
märkes samma strävan efter det storslagna,
prunkande. Vad man söker, är effekt mera än
känsla. Gudabilderna bli ofta alltför
mänskliga. De många Afroditebilderna äro knappast
annat än vackra modeller, som posera för
konstnären, så t.ex. Afrodite i badet el.
Afrodite Kallipygos. Detsamma gäller även t.ex.
Zeus från Otricoli el. Poseidon, som båda
snarast äro välfriserade gentlemän från någon
hellenistisk storstad. Afrodite från Melos är
ett omtvistat verk, som förr ansågs stå på
höjdpunkten av skulpturalt skapande.
Tekniken behärskar virtuosmässigt alla medel och
alla ställningar. Porträttet utvecklas tack vare
tidens läggning för karakteristik. P o 1 y e u
k-t o s’ Demosthenesstaty (nu i Köpenhamn), det
s.k. Senecahuvudet och den blinde Homer äro
lika goda ex. som diadochporträtten. Tidens
idealiserande läggning framträder i
barnbilderna (B o è t h o s’ gosse med gåsen) el. i de många
landskaps- och djurbilderna, ofta i relief.
Barbartyper återges med stor förmåga att
uppfatta vederbörandes nationella egenart
(sliparen i Florens, som en gång utgjort en grupp
samman med Marsyas). Olika folklager äro
skarpögt modellerade i de många
framställningarna av det lägre folket (gumman med
vinkruset), ofta med en satirisk anstrykning
(sittande bronsboxaren i Rom, ett verk av A p o
1-lonios, el. den barberinske faunen).
Karikatyren florerar, särsk. i Alexandria. Anatomiska
studier ligga till grund för framställningen av
nakna kroppar, t.ex. den hängande (redan
flådde?) Marsyas el. den borghesiske fäktaren.
Men efterfrågan på konstverk blir allmännare
och medför en nästan fabriksmässig
massproduktion, som snart förfaller till kopiering av
äldre verk. Aten och Sikyon ha många men
— 817 —
— 818 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
