Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekisk religion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GREKISK RELIGION
”med uggleanlete”. Vittnesbörden om
djur-kult torde dock ej berättiga till
antagandet av totemism (se d.o.). Den äldsta
grekiska gudavärlden har utgjorts av en
tallös mängd stora och små gudomligheter,
representerande olika sidor av naturen och
människolivet, ofta med ytterst begränsad maktsfär
(s.k. särgudar, ty. Sondergötter) och i allm.
lokalbundna. Till de eg. gudarna sluter sig
en annan klass övernaturliga väsen,
halvgudarna el. heroerna (se d.o.). Det är den
homeriska diktningens förtjänst att av de dunkelt
fattade, lokalbundna gudomarna ha skapat ett
allmängiltigt grekiskt panteon, genom
antropo-morfism och rationalism befriat från det
outgrundliga och skräckfulla, som vidlåder
primitiv religion, och i stället präglat av den ideala
skönhet, som inspirerat bild- och diktkonst i
alla tider. Däremot har g.r:s högre etiska
utveckling obestridligen hämmats av den
homeriska antropomorfismen. Anmärkningsvärd är
den homeriska föreställningen om de dödas
tröstlösa, halvmedvetna skuggtillvaro i bjärt
motsättning till den tro, som röjer sig i den
för- och efterhomeriska tidens rikt utvecklade
gravkult. Den grekiska mytologien (guda- och
hjältesagan) fick genom Homeros sin
grundläggande utgestaltning, varpå senare diktning
och konst byggt vidare. De stora
mytkretsarnas huvudsakliga utbildning faller dock
bevisligen i förhistorisk (mykensk) tid. Hesiodos
skapade en mytisk genealogi. En
gudaaristo-krati uppstod, omfattande följ. 12
gudomligheter: Zeus, Hera, Poseidon, Demeter,
Hefais-tos, Athena, Apollon, Artemis, Ares, Afrodite,
Hermes och Hestia (se dessa), efter hand
ut-ti ängande el. uppsugande sär- och
lokalgudarna, vilkas namn ofta återfinnas i de olympiska
gudarnas binamn.
Tiden mellan Homeros och perserkrigen (o.
700—500 f.Kr.), den sociala klasskampens och
tyrannernas tidevarv, är även en tid av
religiös väckelse, präglad av två strömningar, som
kunna rubriceras 1 a g i s k h e t och
mysticism. Den förra är knuten till Apollon och
hans orakel i Delfi, nationens religiösa
medelpunkt under denna tid, och innebär
uppfyllelse av gudarnas och rituallagens bud med starkt
betonande av renhetskravet. Den går parallellt
med det borgerliga lagstiftningsarbetet i de
olika staterna. Mysticismen avser en extatisk
förening med gudomen och har fått sitt
starkaste uttryck i Dionysos’ (se denne) dyrkan,
en mysteriekult liksom de eleusinska
mysterierna (se Eleusis), där odödlighetstron och
hoppet om ett saligt liv efter döden fingo
näring. En sammanfattning av dessa
strömningar utgör orficismen (se d.o.). Segerruset
och det nationella uppsvinget efter
perserkrigen satte en gräns för dessa religiösa
strömningar, framsprungna ur betryckta människors
frälsningsbehov, och förhjälpte den gamla
religionen med dess homeriska föreställningsvärld
till seger, en religion, nära förbunden med
staten, av vilken den eg. endast är en funktion,
och buren av en känsla, som blivit kallad
patriotisk religiositet. Den har fått sitt
monumentala uttrjck i 5:e årh:s tempelbyggnader
och gudaplastik samt litterärt fixerats i
Perik-les’ berömda liktal över i peloponnesiska
kriget stupade atenare. Trots religionsprocesser
(se Anaxagoras och Sokrates) kunde
dock denna eg. irreligiösa statsreligion varken i
längden hålla stånd mot rationalistisk kritik el.
överleva de grekiska småstaternas
sammanstörtande. För de bildade träder filosofien i
religionens ställe, och hos de bredare lagren intränga
efterhand mystiska religionsformer, huvudsaki.
av orientaliskt ursprung. Hellenismen,
varunder Grekland uppgår i det romerska världsriket
och inympar sin religion på detta, är en det
religiösa sökandets tid och öppnar portarna på
vid gavel för orientaliska gudar (Mithras, Isis,
Sarapis m.fl.), varjämte på folkdjupet avlagrad
primitivism åter dyker upp ss. vidskepelse. Den
ende grekiske gud, som under denna tid
spelar större roll, är läkeguden Asklepios, ivrigt
dyrkad ss. räddare (sote’r) i nöd och trångmål.
Det sista försöket att vidmakthålla och ingjuta
nytt liv i den gamla religionen är
nyplatonis-men (se d.o.).
I en religion utan dogmer blir kulten
huvudsak. Den grekiska kulten består i bön,
rituell sång och dans, mimiska uppträdanden
(ursprunget till dramat, se d.o.) samt framförallt
i offer, spisoffer (urspr. innebärande
måltids-gemenskap med gudomen) el. gåvooffer.
Bakom kulten skönjes magien. Åtskilliga till guda
kulten anslutna riter äro urspr. magiska,
verkande utan någon guds mellankomst. Likaså
har bönen ofta framgått ur besvärjelsen. Ss.
kultplats är templet av jämförelsevis ungt
datum; tidigast utövades religionsbruken i
boningshusen, vid gravarna el. på något heligt
område (te’menos) i det fria. Även kultbilden
saknas på ett tidigt stadium; dess utveckling
kan följas från den primitiva träbilden
(xo’a-non) till den klassiska konstens mästerverk
i brons, marmor el. guld och elfenben.
Åtskilliga kultbruk ha, ss. bundna vid bestämda,
årl. återkommande tider, givit upphov till en
festcykel och därmed till en ordnad
tideräkning. Kulten är dels enskild, dels offentlig,
nära förbunden med staten, för vilken dess
upprätthållande framstod ss. ett livsintresse.
G.r. i eg. mening, präglad av homerisk an-
— 827 —
— 828 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
