Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekland - Geologi och terrängförhållanden - Klimat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GREKLAND
sta G., och till densamma hör mellersta Eubea
och ön Skyros. S. härom möter
Parnassos-zo-nen. Den börjar i v. med den 2,512 m. höga
kalkplatån Giona och fortsätter mot ö. med
Parnassos (2,459 m.), Helikon (1,749 m.),
Kithai-ron (1,411 m.). De 2 sistn. jämte Parnes
(1,412 m.) utgöra ett något sydligare
parallellstråk. Parnassos-zonen består av paleozoiska
skiffrar och kalkstenar, överlagrade av mäktig
mesozoisk kalksten. Till densamma räknas
också en del av s. Eubea. Den 3:e och s. zonen
omfattar bergen på Korintiska näset och i
Ar-golis, uppbyggda av mesozoiska kalkstenar och
paleozoiska skiffrar. Såväl ö. som v. G:s
kedjor äro i stort sett orienterade längs tertiära
veck. Dessa spela dock en mycket ringa roll
för den nuv. terrängen. Under miocentiden
ero-derades veckkedjorna både i ö. och v. och
förvandlades till peneplan. I pliocen tid träffades
veckningsbältena av en ny höjning, i zoner
längs veckens strykningsriktning, alltså i v. G.
n.n.v.—s.s.ö., i ö. G. bågformigt åt ö., men här
delvis också i n.—s. el. vinkelrätt mot vecken.
En del av veckterrängen mellan
höjningskom-plexen kvarstod dock på den urspr. nivån och
kom att bilda depressioner. Senare och särsk.
i kvartär tid ha nya höjningar inträtt i de
gamla höjningszonerna jämte sänkningar i
mellanliggande terräng. Så har G:s nuv. morfologi
uppstått med rader av horstliknande, av
de-nudationsytor krönta platåer i
veckningszoner-na, i ö. G. delvis också mellan dem, och med
höjningsområdena genomvävda av depressioner
och gravsänkor. Bland de senare äro G:s många
djupa vikar, ss. den 780 m. djupa Korintiska
viken, Eubeasundet och Eginaviken i ö., Arta-,
Patrasvikarna i v. Tektoniska bäcken äro vidare
de, som från ö. till v. genomdraga Mellan-G.:
Tanagrabäckenet, Tebeslätten, Kopaissänkan
med den nu nästan utdikade avloppslösa
karst-sjön, Drachmani- och Lilæa-sänkorna. — I
motsats till den grekiska halvön har n.ö. G.
(Thes-salien, s. Makedonien och s.v. Trakien) icke
deltagit i den tertiära veckningen. Däremot ha
även här förskjutningar ägt rum längs
brottlinjer. Sålunda stryker en kedja av massiv
från det av gnejser, graniter och kristalliniska
skiffrar uppbyggda västmakedoniska
berglandet mot s.s.ö. Till dem hör G:s högsta berg
Olympos (2,918 m.), strax n. om gränsen mellan
Thessalien och Makedonien, och dess
fortsättning mot s.s.ö., de likaledes av kristalliniska
metamorfa skiffrar och kalkstenar
sammansatta Ossa och Pelion, nordligaste Eubea och N.
Sporaderna. Denna kedja av massiv begränsas
på ömse sidor av sänkningsfäll, i n.ö. av
Sa-loniki-viken och dennes n.v. utlöpare
Saloniki-slätten, i s.v. av den thessaliska slätten, av-
Uppslagsbok. XI. _____ 833 __
27
vattnad av Salamvria, som i en genombrottsdal
tar vägen mellan Olympos och Ossa och
mynnar i Salonikiviken. ö. och n.ö. om denna
utbreda sig andra, av spricklinjer begränsade
massiv på Chalkidike-halvön och ö. om
Vardar-dalen, och slutl. löper gränsen mellan G. och
Bulgarien längs s.-randen av Rhodopes stora,
av paleozoiska bergarter uppbyggda horst. En
motsvarighet till n. G:s och Makedoniens gamla
berg utgör längre mot s. Kykladernas gamla,
av kristalliniska bergarter sammansatta
massiv, vars v. kant omfattar s.ö. Ättika och Eubea,
som icke heller deltagit i den tertiära
veckningen. Massivets av brottlinjer sönderstyckade
yta är nu dränkt av vatten, och de över detta
uppskjutande öarna representera gamla
rest-berg. I s. begränsas denna underhavsplatå av en
förkastningslinje mot det 3,411 m. djupa
Kreta-havet. Till denna brottlinje äro G:s enda i
historisk tid verksamma vulkaner bundna:
Methana-halvön s. om Eginaviken, öarna Melos
och Thera (Santorin). Kykladernas
kristalliniska bergarter uppträda huvudsaki. på de
centrala öarna, medan de yttre uppbyggas av på
massivets kanter avsatta paleozoiska och
mesozoiska skiffrar och kalkstenar. — G:s kuster
präglas av terrängformerna. V. kusten löper
invid och parallellt med det v. grekiska
bergsystemet. Den är alltså en rätt otillgänglig
längdkust. Detsamma gäller om n.ö. G:s kust
till mellersta Eubea i s. S. och s.ö. kusterna
äro däremot rikt sönderskurna tvärkuster. En
stor del av G:s berg ha på gr. av sin
jämförelsevis stora höjd ö.h. under istiden ägt lokala
glaciärer och uppvisa därför på sina högre
delar glaciala terrängformer, ss. karbildningar,
moräner och sjöar. Medan vulkanismen spelar
en obetydlig roll för G:s morfologi, pågå
fortfarande de vertikala förskjutningarna i landets
många gravsänkor och sänkningsfäll. G. är
därför det av jordbävningar mest hemsökta
landet i Europa. J.F.
Klimatet är nästan i hela G. av mediterran
typ med milda, fuktiga vintrar och heta,
neder-bördsfattiga somrar. I n. delen av landet kan
dock sträng frost inträffa på vintern, särsk. i
bergen. Här stiger .årsamplituden till 18°, i
Sa-loniki och Larissa till mera än 21°. Minst är
den i arkipelagen (Thera mindre än 15°).
Som-martemp. är högst på fastlandet, särsk. i s.
Julimedeltemp. stiger här flerstädes över 27°,
medan den på öarna här och där understiger
25°. Under vintern äro v. och s. vindar
förhärskande. De medföra nederbörd huvudsaki.
i landets v. delar. Under sommaren dominera
n. vindar (etesier). Då de blåsa från land ut
mot havet och från högre till lägre
breddgrader, medföra de klart och torrt väder och äro
— 834 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
