GREKLAND spartanen Antalkidas lyckades komma i gott samförstånd med perserna och genom sin och den med honom förenade persiska och syra-kusanska flottan göra om intei Atens planer. Det hela slutade med att alla inblandade grekiska stater måste i Sardes böja sig för de av perserna dikterade fredsvillkoren, som gingo ut på att hela Mindre Asien jämte öarna Cypern och Klazomenai skulle tillhöra Persien, medan samtliga grekiska stater skulle vara autonoma. Med denna s.k. Antalkidas’ fred slutade perserkrigen definitivt 386. I tillämpningen begagnade sig Sparta av överenskommelsen i Sardes till att underkuva alla de städer, som misstänktes för att vilja sätta sig över fredsbestämmelsen. Mantinea i Arkadien, Flius i Argolis och i sht Olynt på Chalkidike, som alla genom sitt läge voro ägnade till förbundscentra och dessutom hade förbindelser med Aten och Beotien, ansattes upprepade gånger. I Tebe, där spartanska tyranner härskade, lyckades några tebanska flyktingar smyga sig in och döda tyrannerna, 379, varpå en demokratisk regering insattes. Kuppen uppretade spartanerna, som förgäves sökte återtaga borgen. — I Aten mognade tanken på ett nytt sjöförbund. Det stiftades 378 och omfattade i början blott få medl. Atenarna inrättade det klokt och förklarade alla anslutna stater för autonoma; i st.f. tribut skulle frivilliga ”bidrag” erläggas, varje stat hade rösträtt i förbundets synedrion o.s.v. Spartas makt försvagades altmer. En spartansk flotta, som sökte spärra tillförseln till Aten, förintades av Chabrias vid Naxos 376, varefter Aten var herre i Egeiska havet. Förbundet erkändes av Sparta i en fred 374. Denna blev obeständig, trots att alla voro trötta på ofreden. En allmän fredskongress samlades i Sparta 371, men den blev resultatlös på gr. av Tebes fordran att få underteckna freden för hela Beotien. En spartansk här sökte tvinga tebanerna till underskrift men besegrades av Epaminondas vid Leuktra 371. Spartas makt bröts genom nederlaget för alltid. Den närmaste följden blev ett förbund av alla mellangrekiska stater under Tebes ledning. Ar-kadiens och Messeniens befrielse var resultatet av Epaminondas’ exp. till Peloponnesos. Vid Mantinea segrade tebanerna ånyo 362, men efter Epaminondas’ död i samma slag saknade Tebe den enande och ledande kraften. Den tebanska hegemonien slutade lika snart, som den uppstått. Efter freden 362 voro Aten och Sparta försvagade, den peloponnesiska symmakien sprängd, och så öppnades vägen för Makedo-nien till G. Kriget mellan Filip och Aten börjades 357 genom Amfipolis’ erövring. Atens motståndskraft försvagades genom bundsförvantkriget 357—346, som måste föras samtidigt. Filip skaffade sig en ledande ställning i G. genom det s.k. 2:a heliga kriget mellan Tebe och Fokis, vilket indrog de viktigaste grekiska staterna och slutade med att Filip tillkallades, samt genom sin seger över fokerna, som rustat sig med hjälp av den delfiska tempelkassan. Förhållandet mellan Filip och Aten tillspetsades genom förvecklingarna i Olynt och Demosthe-nes’ politik mot honom; i striden vid Chaironeia, 38, besegrades det tebansk-atenska förbundets härar av Filips makedoner. Efter slaget sammanträdde alla grekiska stater utom Sparta till en kongress i Korint, där ett förbund stiftades med ett synedrion och med Filip som dess hegemon. Filips avsikt med förbundet var att skaffa sig bundsförvanter till sitt planerade krig mot Persien. Redan 336 förde han trupperna över till Mindre Asien men mördades s.å. Han efterträddes av sin son, Alexander den store. Den hellenistiska tiden. Vid underrättelsen om Filips död utbröt ett uppror, som Alexander den store genast nedslog. Genom att förstöra Tebe statuerade han ett exempel, som höll grekerna i styr under hela hans långa fälttåg. Underrättelsen om hans död satte åter flera städer i uppror, men i det s.k. Lamiska kriget kuvades de av Antipatros genom slaget vid Krannon 322. Under de följ, striderna mellan Antipatros’ son Kassandros och den av hans fader till styresman över G. insatte Polysperchon liksom mellan denne och Demetrios Poliorketes och Ptolemaios om inflytandet i G. föröddes landet. Aten förlorade småningom sin världspolitiska betydelse och övergick till att framförallt bli en lärdomsstad. Även Korint, den viktigaste handelsstaden, gick småningom tillbaka för Orientens nya centra, bland vilka Rhodos intog en rangplats som transitohamn. Ur virrvarret under 3:e årh:s första decennier framgick Antigonos Gonatas och Makedonien för en tid som den överlägsna makten i Grekland. 279 inträngde keltiska skaror från n. och nådde ända till Delfi, där de slogos tillbaka. Antigonos’ välde hade att utstå svåra angrepp från hans motståndare i Egypten, Ptolemaios II, och än mera från de förbund, som under denna tid samlade de grekiska staterna till verkliga statsförbund, det aitoliska och det akajiska. Det senare fick från 250 under sin ledare Aratos i Sikyon ett starkt uppsving. Då dess politik riktade sig mot Antigonos, slöt sig denne till det aitoliska. Sparta, som under denna tid spelat en tillbakasatt roll, fick under Kleomenes’ reformerande regering ånyo tillfälle att inblanda sig i den grekiska politiken. Stödd på sin nyskapade här, sökte Kleomenes bekämpa det akajiska förbundet men led vid Sellasia 221 — 847 — — 848 —