Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekland - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GREKLAND
spartanen Antalkidas lyckades komma i gott
samförstånd med perserna och genom sin och
den med honom förenade persiska och
syra-kusanska flottan göra om intei Atens planer. Det
hela slutade med att alla inblandade grekiska
stater måste i Sardes böja sig för de av
perserna dikterade fredsvillkoren, som gingo ut på
att hela Mindre Asien jämte öarna Cypern och
Klazomenai skulle tillhöra Persien, medan
samtliga grekiska stater skulle vara autonoma.
Med denna s.k. Antalkidas’ fred slutade
perserkrigen definitivt 386. I tillämpningen
begagnade sig Sparta av överenskommelsen i Sardes till
att underkuva alla de städer, som misstänktes
för att vilja sätta sig över fredsbestämmelsen.
Mantinea i Arkadien, Flius i Argolis och i sht
Olynt på Chalkidike, som alla genom sitt läge
voro ägnade till förbundscentra och dessutom
hade förbindelser med Aten och Beotien,
ansattes upprepade gånger. I Tebe, där spartanska
tyranner härskade, lyckades några tebanska
flyktingar smyga sig in och döda tyrannerna,
379, varpå en demokratisk regering insattes.
Kuppen uppretade spartanerna, som förgäves
sökte återtaga borgen. — I Aten mognade
tanken på ett nytt sjöförbund. Det stiftades 378
och omfattade i början blott få medl. Atenarna
inrättade det klokt och förklarade alla anslutna
stater för autonoma; i st.f. tribut skulle
frivilliga ”bidrag” erläggas, varje stat hade rösträtt
i förbundets synedrion o.s.v. Spartas makt
försvagades altmer. En spartansk flotta, som
sökte spärra tillförseln till Aten, förintades av
Chabrias vid Naxos 376, varefter Aten var herre
i Egeiska havet. Förbundet erkändes av Sparta
i en fred 374. Denna blev obeständig, trots att
alla voro trötta på ofreden. En allmän
fredskongress samlades i Sparta 371, men den blev
resultatlös på gr. av Tebes fordran att få
underteckna freden för hela Beotien. En spartansk
här sökte tvinga tebanerna till underskrift men
besegrades av Epaminondas vid Leuktra 371.
Spartas makt bröts genom nederlaget för alltid.
Den närmaste följden blev ett förbund av alla
mellangrekiska stater under Tebes ledning.
Ar-kadiens och Messeniens befrielse var resultatet
av Epaminondas’ exp. till Peloponnesos. Vid
Mantinea segrade tebanerna ånyo 362, men efter
Epaminondas’ död i samma slag saknade Tebe
den enande och ledande kraften. Den tebanska
hegemonien slutade lika snart, som den
uppstått. Efter freden 362 voro Aten och Sparta
försvagade, den peloponnesiska symmakien
sprängd, och så öppnades vägen för
Makedo-nien till G. Kriget mellan Filip och Aten
börjades 357 genom Amfipolis’ erövring. Atens
motståndskraft försvagades genom
bundsförvantkriget 357—346, som måste föras samtidigt.
Filip skaffade sig en ledande ställning i G.
genom det s.k. 2:a heliga kriget mellan Tebe och
Fokis, vilket indrog de viktigaste grekiska
staterna och slutade med att Filip tillkallades, samt
genom sin seger över fokerna, som rustat sig
med hjälp av den delfiska tempelkassan.
Förhållandet mellan Filip och Aten tillspetsades
genom förvecklingarna i Olynt och
Demosthe-nes’ politik mot honom; i striden vid Chaironeia,
38, besegrades det tebansk-atenska förbundets
härar av Filips makedoner. Efter slaget
sammanträdde alla grekiska stater utom Sparta till
en kongress i Korint, där ett förbund stiftades
med ett synedrion och med Filip som dess
hegemon. Filips avsikt med förbundet var att
skaffa sig bundsförvanter till sitt planerade krig
mot Persien. Redan 336 förde han trupperna
över till Mindre Asien men mördades s.å. Han
efterträddes av sin son, Alexander den store.
Den hellenistiska tiden. Vid
underrättelsen om Filips död utbröt ett uppror,
som Alexander den store genast nedslog.
Genom att förstöra Tebe statuerade han ett
exempel, som höll grekerna i styr under hela hans
långa fälttåg. Underrättelsen om hans död
satte åter flera städer i uppror, men i det s.k.
Lamiska kriget kuvades de av Antipatros
genom slaget vid Krannon 322. Under de följ,
striderna mellan Antipatros’ son Kassandros
och den av hans fader till styresman över G.
insatte Polysperchon liksom mellan denne och
Demetrios Poliorketes och Ptolemaios om
inflytandet i G. föröddes landet. Aten förlorade
småningom sin världspolitiska betydelse och
övergick till att framförallt bli en
lärdomsstad. Även Korint, den viktigaste
handelsstaden, gick småningom tillbaka för Orientens
nya centra, bland vilka Rhodos intog en
rangplats som transitohamn. Ur virrvarret under
3:e årh:s första decennier framgick Antigonos
Gonatas och Makedonien för en tid som den
överlägsna makten i Grekland. 279 inträngde
keltiska skaror från n. och nådde ända till
Delfi, där de slogos tillbaka. Antigonos’ välde
hade att utstå svåra angrepp från hans
motståndare i Egypten, Ptolemaios II, och än mera
från de förbund, som under denna tid
samlade de grekiska staterna till verkliga
statsförbund, det aitoliska och det akajiska. Det
senare fick från 250 under sin ledare Aratos i
Sikyon ett starkt uppsving. Då dess politik
riktade sig mot Antigonos, slöt sig denne till
det aitoliska. Sparta, som under denna tid
spelat en tillbakasatt roll, fick under Kleomenes’
reformerande regering ånyo tillfälle att
inblanda sig i den grekiska politiken. Stödd på sin
nyskapade här, sökte Kleomenes bekämpa det
akajiska förbundet men led vid Sellasia 221
— 847 —
— 848 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
