GREKLAND under intryck av dessa händelser flyttades från ön Delos till Aten, där den var i säkrare förvar. Efter ännu ett par års fientligheter slöts mellan Aten och dess fastlandsfiender ett 5-årigt vapenstillestånd. Efter freden med Persien sökte Perikles samla hela G. kring ett allmänt återuppbyggnadsprogram. Kongressen strandade på Spartas uteblivande. Trots stille-ståndet hade under tiden fientligheterna i Mel-lan-G. åter utbrutit, mellan Fokis och Delfi. Sparta ingrep, men Aten lyckades återställa ordningen i Delfi. Men på återvägen blev den atenske generalen överfallen och i grund slagen vid Koroneia 447, varpå de mellangrekiska staterna lösgjorde sig från Aten. Även andra stater slöto sig till en rörelse, som utgick från Beotien och understöddes av Sparta. Tecknet till anloppet mot Aten gav Eubea genom sitt avfall från förbundet. Megara följde exemplet, och en spartansk här ryckte ända fram till den eleusinska slätten, där den emellertid vände, enl. vissa källor sedan befälhavarna mutats av Perikles. Sedan upproret på Eubea nedslagits och vissa områden besatts med attiska kle-rucher, slöts 445 en fred mellan Aten och det spartanska förbundet på 30 år, varvid Aten avstod från sina anspråk på ledningen över fastlandet. Sedan Efialtes’ död var Perikles den högste ledaren i Aten. Under hans ledning utvecklades den atenska demokratien och utfördes kulturella storverk (jfr Aten). Grunden för de senare var det attiska sjöförbundets omdaning till ett atenskt rike. Förbundskassan förvaltades i Aten av atenarna själva. Förbundets men även de anslutna staternas egna angelägenheter avhandlades i Aten. Ett betydande led i denna atenska politik var utsändandet av klerucher till militärt betydande platser inom förbundets område. Därigenom tryggades dessa, och samtidigt försörjdes Atens övertaliga befolkning. Tecken till missnöje med Atens ledning saknades ingalunda. Samos och Bysans avföllo c:a 440 men tvingades åter in under Atens överhöghet. Mot Perikles reste sig en opposition, som i början ej vågade angripa honom själv utan vände sig mot hans krets. Så utsattes hans maka Aspasia för öppet förtal, och Fidias anklagades för försnillning och hamnade i fängelse. Redan 10 år efter freden mellan Aten och det peloponnesiska förbundet utbröto oroligheterna åter. Anledningen var närmast förvecklingar mellan Korint och Korkyra, i vilka Aten inblandades, och därpå mellan Aten och Korint ang. Poti-daia på Chalkidike. Av detta förspel blev till slut en jättekonflikt, det peloponnesiska kriget, som slutade med Atens katastrofala nederlag på Sicilien 413 och båda motståndar nas utmattning. Den följ, tiden karakteriseras av Alkibiades’ stämplingar, bundsförvanternas avfall och demokratiens störtande i Aten, där en oligarkisk regering insattes, samt den slutliga olyckan vid Aigospotamos 405, där den atenska stridsmakten oskadliggjordes. Den därpå följ, freden medförde Atens fullst. ödmjukande, de långa murarnas nedrivande, flottans utlämnande och stadens inträde i det spartanska förbundet. Den nationella hegemoniens förfall. Efter segern vid Aigospotamos hade Spartas general Lysander grundlagt ett spartanskt rike, som omfattade nästan hela Egeiska havet och Mindre Asiens kuster. Atens bundsförvanter övergingo till Sparta. I städerna insattes styrelser på vardera 10 män (dekarkier), och till Sparta betalades tribut. Även i Aten, där svåra strider mellan demokrater och oligar-ker rasade, insattes en oligarkisk regering på 30 man, närmast för att skapa en ny författning. Deras regering urartade till veritabelt skräckvälde. Snart störtades de genom en revolution, och genom Spartas förmedling slöts en formlig fred, som 403 under Euklides’ arkontat befästes genom revision av författning och lagar och genom införande av det joniska alfabetet. — Sparta hade blivit populärt genom en punkt i sitt program: autonomi åt alla. Men då det snart visade, att det blott ämnade sätta sitt välde i st.f. Atens, tröttnade den ena bundsförvanten efter den andra. Sparta måste snart indraga dekarkierna i städerna. Så snart detta skett i de joniska, vände sig dessa till Kyros d. y., som umgicks med planer på att störta sin broder från tronen. Vid Kunaxa stupade han själv 401. Då de grekiska soldenärtrupperna ensamma kunde taga sig hem igen, fingo spartanerna ögonen upp för persernas underlägsenhet, och strax invecklades G. åter i långvariga krig mot arvfienden. Perserna svarade därpå med korruption och intriger bland Spartas fiender, som under Tebes ledning bildat en koalition. Spartanernas från Mindre Asien hem-kallade konung Agesilaos slog koalitionshären vid Koroneia 394. Men perserna, som utrustat en flotta under kommando av den atenske amiralen Konon, segrade över de förbundnas vid Knidos s.å. Snart återfördes många av öar-na och de joniska städerna under Aten. Konon lät återuppbygga Atens långa murar. Till lands fördes kriget den följ, tiden företrädesvis kring Korint och antog alltmera karaktären av ett småkrig utan avgörande slag. Sparta gjorde upprepade försök att närma sig perserna. Trots detta lyckades Trasybulos, den atenske amiralen, lägga grunden till ett nytt attiskt sjöförbund, men detta omintetgjordes t.v. genom att — 845 — — 846 —