Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grieg, 1. Edvard - Grieg, 2. James - Grieg, 3. Nordahl - Grien - Griepenkerl, Christian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRIEPENKERL
retiska musikstudierna vid konservatoriet i
Leipzig. Medan han här mottog regelrätt, starkt
konservativ undervisning av bl.a. Moscheles,
Richter och Reinecke, frossade han på egen
hand i Chopins, Schumanns och Wagners
konst. Utexaminerad från konservatoriet 1862,
drog han efter ett års vilotid i hemstaden
Bergen till N.W. Gade i Köpenhamn i och för
kompositionsstudier. Av större betydelse för
honom än den danske mästarens av
Mendels-sohn påverkade romantiska kompositionsstil
och mera vaga ”nordiska” skönhetsideal blev
den här inledda, uppfriskande bekantskapen
med landsmannen Rikard Nordraak. Denne
tände hans håg för det nationella och genuina
i den norska folkmusiken, och till honom
dedicerade han ock sina ”Humoresker” (op. 6),
vilka invarsla den nya personliga och
nationella linjen i G:s musik. Hemkommen efter
två italienska studieresor 1865—66 och 1869,
stiftade han 1871 ”Musikföreningen” i
Kristiania och ledde denna i 4 år. Nu erhöll han
också offentligt tonsättargage från 1874 och
flyttade 1877 till Loftshus i Ullensvang. 1880—
82 förestod G. ”Harmoniens” konserter i
Bergen och slog sig från 1885 varaktigt ned på
villan ”Troldhaugen” invid hemstaden, helt
ägnande sig åt komposition. Nu som tidigare och
fram till sina sista år företog han likväl både
som pianist och dirigent konsertresor i
Skandinavien och Tyskland och uppträdde även i
Wien, Rom, Paris, London och Petersburg,
ofta biträdd av sångerskan Nina Hagerup
(f. 1845), hans kusin och sedan 1867 hans
maka. — Genom sin tonsättargärning hör G.
oupplösligt samman med den starkt nationella
strömning, som röjer sig bl.a. i Ibsens
forn-norska dramer, i Björnsons ”Fortællinger”, i
”målstrævet” och i norsk unionspolitik. Ingen
företräder starkare och mera inspirerat än han
nationalismens idéer inom norsk musik. Med
Ole Bull, Nordraak och Halfdan Kjerulf ss.
föregångare, men med öppet sinne också för
det groteska och realistiska, insuper han must
och infall ur den norska allmogemusiken. L.
M. Lindemans samlingar bli därvid en
guldgruva för honom. Sådana verk som ”Norges
Melodier”, de norska danserna för piano,
manskvartetterna (op. 30) liksom hans ”Slaatter”
(op. 72) och de 4 postuma psalmerna för
blandad kör (op. 74) äro direkta
harmonise-ringar och bearbetningar av norsk folkmusik.
Alltid utgör denna bakgrunden för hans
personliga egenart, som med starkaste ingivelse
möter i hans sånger och romanser,
framförallt i dem han undfått till texter av Ibsen,
Björnson, A.O. Vinje, A. Garborg och V. Krag.
Hans melodiska uppfinning är i dem fullt
ori
ginell och hans harmonik här, liksom i hans
övriga verk, fängslande genom dristiga och
pikanta dissonanser och vändningar, med en
utpräglad förkärlek för öppna kvintklanger,
vari man velat se en imitation av folkmusiken
och ”hardingfelans” (se d.o.) medklingande
understrängar. G:s huvudarbeten inom de
större formerna äro pianosonaten i e moll (op.
7), vilken först förskaffade honom Liszts
ynnest och konstnärliga stöd, den av strömmande
ingivelse burna pianokonserten i a moll (op.
16), de 3 violinsonaterna i f dur, g dur och c
moll, stråkkvartetten, pianoballaden (op. 24),
den Liszt tillägnade lyriska scenen ”Foran
Sydens Kloster”, för sopransolo, damkör och
orkester (op. 20), ”Landkjenning”, för
baryton, manskör och orkester (op. 31) samt
musiken till ”Peer Gynt” och ”Sigurd Jorsalfar”.
En särställning intaga de 10 h. ”Lyriske
Styk-ker” för piano, vari G. med ofta utsökta
medel odlar den musikaliska miniatyrens konst
och än i elegiens och idyllens, än i
tonmålningens och den idealiserade ”hallingens” el.
”springdansens” former skapat pärlor av
nordisk pianolyrik. I dylik musikalisk småkonst
framstår G. som mästaren; för de större
formerna sviker honom ej sällan kraften. — G:s
brev till F. Beyer äro utg. av Maria Beyer
1923. — Litt.: G. Schjelderup, ”E.G. og hans
Værker” (1903); H.T. Finck, ”E.G.” (1906); P.
de Stoecklin, ”E.G.” (1926). A.N.
2) J a m e s G., zoolog (f. 1861), 1886—1931
konservator vid Bergens museum, har genom
en rad faunistiska och systematiska arbeten
utvidgat kännedomen om Norges, särsk.
Ber-genstraktens, havsfauna samt bearbetat
samlingar från åtskilliga, huvudsaki. norska
havs-expeditioner. O.C-n.
3) Johan N o r d a h 1 Brun G., förf, och
journalist (f. Vn 1902). G. företräder i den
unga norska diktningen efterkrigstidens
litterära exotism, längtan bort från det hemvanda
ut till fjärran, främmande länder, en lärjunge
till Kipling och Johannes V. Jensen. G. har
avlagt lektorsexamen vid Oslo univ., gjort
vidsträckta resor i skilda världsdelar och verkat
som korrespondent och yrkesjournalist. Bland
hans skrifter märkas diktsaml. ”Rundt Kap
det gode haab” (1922) och ”Stene i strömmen”
(1924), romanen ”Skibet gaar videre” (s.å.,
sv. övers. 1925), skådespelen ”En ung mands
kjærlighet” (1927) och ”Barrabas” (s.å.) samt
reseskildringen ”Kinesiske dage” (1926; sv.
övers. 1927). H.E.
Grien, tysk målare, se Hans B a 1 d u n g.
Griepenkerl [gri’-kärl], Christian, tysk
målare (1839—1916), utförde efter sin lärare
Rahls död några av dennes dekorativa utkast
— 893 —
— 894 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
