Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grim, Herman Niclas - Grimaldi, familj - Grimaldi, Giovanni Francesco - Grimaldi-grottorna el. Mentone-grottorna - Grimaldirasen - Grimani - Grimberg, Carl - Grimelund, 1. Andreas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRIMELUND
på Gotland och sist ss. pestläkare i Stockholm,
där han föll offer för farsoten. G. var
framstående botanist, den förste, som studerade
utomeuropeisk flora, och hemförde från Indien
rika naturalsamlingar. C.V.J.
Grima’ldi, gammal genuesisk patricierfamilj,
känd från 1100-talet. Släkten G. erhöll på
1300-talet herradömet över Monaco, som
påstods ha tillhört tidigare medl. av ätten från
900- och 1000-talen. Då Monacos regerande
furstehus utdog på manssidan 1731, övergick
furstendömet genom gifte till Goyon de
Matig-non, 1920 till en gren av ätten Polignac, som
upptog familjen G:s namn och vapen. — Bland
ättens främsta namn märkas R a i n e r i o.
den förste genuesare, som fört en krigsflotta
på Atlanten. Han trädde 1302 i Filip den
skönes tjänst i kriget mot flamländarna och vann
1304 en sjöseger över Guy av Namur.
Antonio G. anförde genuesarna i det olyckliga
sjöslaget vid Sardinien, som resulterade i att
Genua 1353 kom under hertigdömet Milanos
välde. Hans son Giovanni tillfogade med
Milanos flotta venetianarna ett nederlag på
floden Po 1431. — Familjens huvudlinje
utslocknade 1457. Ättling av en annan gren var
D o m e n i c o G., kardinal och inspektör för
de påvliga galärerna, vilken förde ett befäl och
utmärkte sig i slaget vid Lepanto 1571. E.Lö.
Grima’ldi, Giovanni Francesco,
kallad il Bolognese, italiensk målare och
ra-derare (1606—80), kom 1626 till Rom och
verkade 1649—51 i Paris, där han arbetade för
Mazarin samt i Louvren. Han målade fresker
i Annibale Carraccis stil, särsk. landskap, i
Rom bl.a. i Villa Doria Pamfili, Palazzo
Far-nese och Quirinalen. I Louvren och romerska
gallerier är han också representerad. K.E.S.
Grima’ldi, Francesco Maria, italiensk
matematiker och fysiker (1618—63), lärare vid
jesuitkollegiet i Bologna, den förste, som
iakttagit och studerat ljusets böjning. Hans
undersökningar härav publicerades i arbetet
”Physico-mathesis de lumine, coloribus et
iri-de, aliisque adnexis libri H” (tr. postumt 1665),
vilket även innehåller en vågteori för ljuset.
N.R-e.
Grima’ldi-grottorna el. M e n t o n e-g
rot-torna, 9 grottor och halvgrottor nära byn
Grimaldi ö. om Mentone invid gränsen till
Frankrike, bekanta för de här gjorda rika
fynden från paleolitisk stenålder. Efter flera
mindre grävningar av franska arkeologer med
början 1858 verkställdes en omfattande
undersökning 1870—77 av E. Rivière. Albert I av
Monaco fortsatte grävningarna 1882—83 och
1895—1902. Den senare undersökningen, ledd
av abbé L. Villeneuve, inriktades framförallt
på grottan n:r 7, som initivtagaren till ära
döptes till ”Grotte du Prince”. Till de viktiga
rent arkeologiska resultaten från dessa
grävningar (se Förhistorisk arkeologi)
kommer deras antropologiska material: 16
skelett, av vilka 14 vanl. hänföras till
Cro-Magnon-rasen, 2 till Grimaldirasen. — Litt.: ”Les
Grottes de Grimaldi” (2 bd, 1906—12). G.Em.
Grima’ldirasen är en till äldre stenåldern
hörande människoras, vars rester utgöras av två
skelett, det ena av en ung man, det andra av
en äldre kvinna, funna 1901 i en av
Grimaldi-grottorna (se d.o.) i kulturskikt från
aurignac-perioden. Ansiktets starkt nosliknande
förlängning (prognati, se d.o.), relativt långa
undre extremiteter, relativt stor längd av
underben till lår och av underarm till
överarm äro för rasen karakteristiska och
möjliggöra genom deras samtida förekomst att
säkerställa G. ss. en negroid urmänniskotyp.
S. Europa har under äldre stenåldern varit
befolkat även av negroida stammar. G.B-n.
Grima’ni, se Breviarium Grimani.
Grimberg, Carl Gustaf, historiker (f. 22/s
1875), fil. d:r vid Göteborgs högsk. 1903 (”De
diplomatiska
förbindelserna mellan
Sverige och Preussen
1804—1808”),
docent i historia 1906—
08, lärare vid olika
skolor 1897—1908,
chef för skolavd. vid
A.-b. P. A. Norstedt
& söner 1908—18,
har därefter
uteslutande ägnat sig åt ett
i de vidaste kretsar
uppburet historiskt
förf.-skap, i vilket vederhäftighet och stor
förtrogenhet med modernaste forskningsresultat
förenats med en ovanlig förmåga av frisk och
fängslande popularisering. I främsta rummet
äro att nämna ”Sv. folkets underbara öden”
(9 bd, 1913—23) och ”Världshistoria” (1926 ff.;
hittills 5 bd utkomna, fram till tiden o. 1100).
G. har därjämte utg., förutom skolböcker i
historia, ”Ur källorna till Sveriges historia”
(2 bd, 1911—12; jämte E. Hildebrand), ”Sv.
krigarbragder” (1914; jämte H. Uddgren), ”Ur
den sv. industriens äldre historia” (1925). C.
Grimelund. 1) Andreas G., norsk teolog
(1812—96), lärare vid praktisk-teologiska
seminariet i Kristiania 1852, biskop i Trondhjem
1861—83, krönte Oskar II och drottning Sofia i
Trondhjem 1873. G. innehade viktiga kyrkliga
uppdrag (bl.a. ordf, i psalmbokskommissionen
1865) och utgav flera teologiska arbeten, bl.a.
— 905 —
— 906 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
