GRUNDTVIGIANISM ling av visor bland folket. 1847 framlade G. en plan för utgivning av Danmarks folkvisor, enl. vilken samtliga varianter skulle avtryckas utan ändringar. Denna utgivningsplan gav upphov till en våldsam litterär fejd, avbruten av 1848 års krig, i vilket G. deltog som frivillig. Under stilleståndet 1848—49 ordnade G. folkvisemate-rialet, och utgivningsplanen segrade delvis på gr. av den nyvaknade nationella stämningen. 1853 var bd 1 färdigt av G:s mönstergilla ”Danmarks gamle Folkeviser”, bd 4 var färdigt före G:s död, varefter utgivningen fullföljdes av Axel Olrik (se denne). G. hann även uppleva utgivningen av F.J. Childs engelska och skotska folkvisor, som skedde helt efter G:s plan. Jämte sin stora folkviseuppl. utgav G. för en bredare publik ”Kæmpeviser og Folkesange” (1867) och ”Danmarks Folkeviser i Udvalg” (1882). G. medhann även ett stort arbete med insamling av folkminnen, varvid han hade ett 100-tal medhjälpare över hela landet. Dessa saml. utgöra grundstommen i Dansk folkemin-desamling i Köpenhamn. Ss. frukter av insamlingsarbetet utgav G. ”Gamle danske Minder i Folkemunde” (1854—61) samt 3 saml. ”Danske Folkeeventyr” (1876, 1879, 1884). G. blev docent vid Köpenhamns univ., fick 1869 prof:s titel och blev 1877 hedersd:r vid Uppsala univ. v.S-iu. 3) Johanne Elisabeth G., sondotter till G. 1), en av pioniärerna i den danska kvinnorörelsen (f. 1856). Ett av G. i Dansk kvinde-samfund 1887 hållet föredrag ”Nutidens sæde-lige Jemlighedskrav” (tr. i ”Kvinden og Samfundet” s.å.) gav uppslag till den s.k. sedlig-hetsstriden, vari bl.a. G. Brändes och Björnson invecklades i häftig polemik mot varandra, den senare till försvar för G:s synpunkter. S.N. 4) Ludvig August G., jurist (1868— 1913), jur. d:r 1902 (”Konossementet”), prof, i Köpenhamn 1903, led. av den skandinaviska kommittén för utarbetande av köpelagen s.å., över vilken han 1906 utgav en kommentar. Efter G:s död utkom hans ”De nordiske Sö-love” (1914; tr. i en svensk, dansk och norsk uppl.). E.K. Grundtvigianismen betecknar den kyrkliga, folkliga och pedagogiska riktning, som utgått från N.F.S. Grundtvig (se denne). I sin egen religiösa utveckling hade Grundtvig rört sig från en närmast deistisk ståndpunkt genom en romantiskt färgad och poetiskt uppfattad kristendom till en strängt ortodox luterdom på grundval av en massiv uppfattning av bibelns inspiration, men också denna uppfattning kände han otillfredsställande, då han o. 1820 starkare drogs in i stridigheter med rationalisterna om den rätta tolkningen av bibeln. Under sina strävanden att bevisa, vad ”den sanna kristendomen” var, fördes han — delvis under studiet av Irenæus — till den åskådning, som han i huvudsak framställde 1825, att endast inom kyrkan kunde detta spörsmål lösas, ty blott församlingens medl. ägde i bekännelsen vid dopet (i ”Forsagelsen”, jfr A b r e n u n t i a t i o n, och den apostoliska trosbekännelsen) ett levande, orubbligt vittnesbörd om kristendomens innehåll, som var så mycket mera säkert, som bekännelsen efter Grundtvigs (f.ö. historiskt oriktiga) uppfattning alltid varit knuten till dopet och oförändrad gått i arv genom tiderna från kyrkans äldsta dagar. (Sedan skärpte Grundtvig sin uppfattning härav därhän, att dopbekännelsen fattades ss. en utsaga av Kristus själv, meddelad lärjungarna under de 40 dagarna före himmelsfärden.) Med denna ”ma-gelöse Opdagelse” ansåg sig Grundtvig ha befriat de kristna lekmännen från teologernas herradöme, så att en var, t.o.m. den enklaste, med vishet och klarhet kunde fastslå, vad som var äkta kristendom. Grundtvigs teologiska grundsyn kallades med rätta ”den kirkelige Anskuelse”, ty för honom är kyrkan (”den le-vende Menighed”) det primära, skriften det sekundära, visserligen värdefull till upplysning för kristna men i sig själv en död bokstav. Mycken vikt lade Grundtvig däremot på sakramentens betydelse. Särsk. betonade han vikten av (barn) dopet, uppfattat som ett förbund, genom vilket Kristus meddelar den enskilde, som pånyttfödes, ett nytt liv, liksom det kristna samfundet verkliggöres i nattvarden, där människorna möta den återuppståndne Herren. Sakramenten betraktas alltså som fräls-ningsmedel, varigenom den förhärligade Frälsaren på ett livskapande sätt träder i det närmaste förhållande till den enskilde. — Av andra drag, som äro karakteristiska för g., må vidare nämnas dess ljusa syn på det mänskliga, i det att den med förkastande av äldre tiders lära om människonaturens fördärv framhävde gudsbilden hos människan. Det kom därför över den grundtvigianska kristendomstypen något ljust och lätt, som i förbindelse med dess förkärlek för sång skaffade den namnet ”den glade Kristendom”. I sammanhang med g:s syn på det mänskliga står dess varma intresse för skolväsen. Man delade 1700-talets optimistiska tro på de framsteg, som kunde nås genom förbättrad undervisning; märk t.ex. de talrika grundtvigianska folkhögskolorna. Icke mindre utpräglat var g:s framdragande av de nationella synpunkternas betydelse, och genom sin förening av kristligt och nationellt har den skapat en kristendomsform. som framförallt är ett lokalt avgränsat, sär — 987 — — 988 —