Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grundtvig, 2. Svend - Grundtvig, 3. Elisabeth - Grundtvig, 4. Ludvig August - Grundtvigianismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRUNDTVIGIANISM
ling av visor bland folket. 1847 framlade G. en
plan för utgivning av Danmarks folkvisor, enl.
vilken samtliga varianter skulle avtryckas utan
ändringar. Denna utgivningsplan gav upphov till
en våldsam litterär fejd, avbruten av 1848 års
krig, i vilket G. deltog som frivillig. Under
stilleståndet 1848—49 ordnade G.
folkvisemate-rialet, och utgivningsplanen segrade delvis på
gr. av den nyvaknade nationella stämningen.
1853 var bd 1 färdigt av G:s mönstergilla
”Danmarks gamle Folkeviser”, bd 4 var färdigt före
G:s död, varefter utgivningen fullföljdes av
Axel Olrik (se denne). G. hann även uppleva
utgivningen av F.J. Childs engelska och skotska
folkvisor, som skedde helt efter G:s plan.
Jämte sin stora folkviseuppl. utgav G. för en
bredare publik ”Kæmpeviser og Folkesange”
(1867) och ”Danmarks Folkeviser i Udvalg”
(1882). G. medhann även ett stort arbete med
insamling av folkminnen, varvid han hade ett
100-tal medhjälpare över hela landet. Dessa
saml. utgöra grundstommen i Dansk
folkemin-desamling i Köpenhamn. Ss. frukter av
insamlingsarbetet utgav G. ”Gamle danske Minder i
Folkemunde” (1854—61) samt 3 saml. ”Danske
Folkeeventyr” (1876, 1879, 1884). G. blev
docent vid Köpenhamns univ., fick 1869 prof:s
titel och blev 1877 hedersd:r vid Uppsala univ.
v.S-iu.
3) Johanne Elisabeth G., sondotter till
G. 1), en av pioniärerna i den danska
kvinnorörelsen (f. 1856). Ett av G. i Dansk
kvinde-samfund 1887 hållet föredrag ”Nutidens
sæde-lige Jemlighedskrav” (tr. i ”Kvinden og
Samfundet” s.å.) gav uppslag till den s.k.
sedlig-hetsstriden, vari bl.a. G. Brändes och
Björnson invecklades i häftig polemik mot varandra,
den senare till försvar för G:s synpunkter. S.N.
4) Ludvig August G., jurist (1868—
1913), jur. d:r 1902 (”Konossementet”), prof, i
Köpenhamn 1903, led. av den skandinaviska
kommittén för utarbetande av köpelagen s.å.,
över vilken han 1906 utgav en kommentar.
Efter G:s död utkom hans ”De nordiske
Sö-love” (1914; tr. i en svensk, dansk och norsk
uppl.). E.K.
Grundtvigianismen betecknar den kyrkliga,
folkliga och pedagogiska riktning, som utgått
från N.F.S. Grundtvig (se denne). I sin egen
religiösa utveckling hade Grundtvig rört sig
från en närmast deistisk ståndpunkt genom
en romantiskt färgad och poetiskt uppfattad
kristendom till en strängt ortodox luterdom på
grundval av en massiv uppfattning av bibelns
inspiration, men också denna uppfattning
kände han otillfredsställande, då han o. 1820
starkare drogs in i stridigheter med rationalisterna
om den rätta tolkningen av bibeln. Under sina
strävanden att bevisa, vad ”den sanna
kristendomen” var, fördes han — delvis under studiet
av Irenæus — till den åskådning, som han i
huvudsak framställde 1825, att endast inom
kyrkan kunde detta spörsmål lösas, ty blott
församlingens medl. ägde i bekännelsen vid dopet
(i ”Forsagelsen”, jfr A b r e n u n t i a t i o n, och
den apostoliska trosbekännelsen) ett levande,
orubbligt vittnesbörd om kristendomens
innehåll, som var så mycket mera säkert, som
bekännelsen efter Grundtvigs (f.ö. historiskt
oriktiga) uppfattning alltid varit knuten till dopet
och oförändrad gått i arv genom tiderna från
kyrkans äldsta dagar. (Sedan skärpte
Grundtvig sin uppfattning härav därhän, att
dopbekännelsen fattades ss. en utsaga av Kristus
själv, meddelad lärjungarna under de 40
dagarna före himmelsfärden.) Med denna
”ma-gelöse Opdagelse” ansåg sig Grundtvig ha
befriat de kristna lekmännen från teologernas
herradöme, så att en var, t.o.m. den enklaste,
med vishet och klarhet kunde fastslå, vad som
var äkta kristendom. Grundtvigs teologiska
grundsyn kallades med rätta ”den kirkelige
Anskuelse”, ty för honom är kyrkan (”den
le-vende Menighed”) det primära, skriften det
sekundära, visserligen värdefull till upplysning
för kristna men i sig själv en död bokstav.
Mycken vikt lade Grundtvig däremot på
sakramentens betydelse. Särsk. betonade han
vikten av (barn) dopet, uppfattat som ett förbund,
genom vilket Kristus meddelar den enskilde,
som pånyttfödes, ett nytt liv, liksom det
kristna samfundet verkliggöres i nattvarden, där
människorna möta den återuppståndne
Herren. Sakramenten betraktas alltså som
fräls-ningsmedel, varigenom den förhärligade
Frälsaren på ett livskapande sätt träder i det
närmaste förhållande till den enskilde. — Av
andra drag, som äro karakteristiska för g., må
vidare nämnas dess ljusa syn på det
mänskliga, i det att den med förkastande av äldre
tiders lära om människonaturens fördärv
framhävde gudsbilden hos människan. Det
kom därför över den grundtvigianska
kristendomstypen något ljust och lätt, som i
förbindelse med dess förkärlek för sång skaffade
den namnet ”den glade Kristendom”. I
sammanhang med g:s syn på det mänskliga står
dess varma intresse för skolväsen. Man delade
1700-talets optimistiska tro på de framsteg,
som kunde nås genom förbättrad undervisning;
märk t.ex. de talrika grundtvigianska
folkhögskolorna. Icke mindre utpräglat var g:s
framdragande av de nationella synpunkternas
betydelse, och genom sin förening av kristligt och
nationellt har den skapat en kristendomsform.
som framförallt är ett lokalt avgränsat,
sär
— 987 —
— 988 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
