GRUNDÄMNE präglat danskt fenomen, som blott med svårighet kan överföras till andra länder. På det politiska området har g. som helhet verkat starkast genom sin sympati för olikartade fri-hetssträvanden. Icke minst ha g:s anhängare varit ivriga talesmän för större frihet inom statskyrkan både för präster och lekmän, vilket bl.a. satt spår i en rad lagar om upphävande av Sognebaandet, om Valgmenigheder och Frimenigheder (se Danmark, sp. 1042). Till o. 1840 var g:s inflytande i Danmark mycket begränsat. Efter denna tidpunkt och särsk. efter det landet 1849 fått en fri författning, var rörelsens betydelse i starkt stigande. En rad framstående lekmän och präster slöto sig till Grundtvigs folkliga och kyrkliga grundsyn, och det bildades ett talrikt och inflytelserikt grundtvigianskt parti. Av stor vikt blev det också, att det stora politiska lantmannapartiet, Venstre, som kom till makten 1901, på många punkter stod i skuld till g., särsk. genom folkhögskolerörelsen. Mindre utbredning vann g. däremot i Norge och mycket ringa i Sverige. I våra dagar är den eg. kyrkliga g. i tillbakagång i Danmark, medan det alltjämt finnes talrika representanter för riktningens politiska och pedagogiska idéer. B.Kp. Grundvad el. s ö 1 v a d kallas i Bohuslän en mindre, med säck (kalv) försedd landvad, som dragés för hand på grunt vatten (man ”sölar”), huvudsaki. efter småsill o.a. till agn, laxöring m.m. Urspr. voro g. finmaskiga, men nu användas vid dragning efter laxöring g. med större maskor, för att dragningen skall kunna gå lättare och snabbare. N.R-n. Grundvapen, det till g i n v a p e n (se d.o.) förändrade, urspr. vapnet. Grundvatten bildas av den del av nederbörden, som efter infiltration i markytan (”in-filtrationszonen”) samlar sig i och utfyller porer och håligheter i underliggande berg- och jordarter. Nedåt når alltså g. lika djupt som berggrundens öppna sprickor och riss (ofta 100-tals m.). Dess övre gränsyta beror av geologisk byggnad, topografi och klimat; i plu-viala områden ligger den i allm. nära markytan, särsk. i dalbottnar och sänkor, där den sammanlöper med sjöytor o.d. el. går i dagen ss. en diffus vattenutströmning el. ss. källor. I arida trakter träffas den först på betydande djup, ofta flera hundra m. — G:s rörelsehastighet ökar med genomsläppligheten el. m.a.o. med porernas storlek hos berg- och jordarter, som därför bli vattenförande. Cirkulationen medför samtidigt dels en bortfiltrering av uppslammade föroreningar, dels en utlösning av salter, som göra g. mer el. mindre hårt. — G:s ringa bakteriehalt samt dess låga och jämna temp. göra det synnerligen lämpligt till dricksvatten. För dylikt ändamål uppsökes g. i grus-el. rullstensåsar, varest lämpligast anordnas brunnar, från vilka vattnet ledes el. pumpas till förbrukningsorten. — Vid grundläggning (se d.o.) måste konstruktioner av trä ligga under g.-ståndet för att ej angripas av röta och vid lågt liggande delar av en byggnad (ss. källare el. dyl.) anordningar vidtagas till förhindrande av vattnets inträngande (se Dränering). För högt g. inverkar menligt på växtligheten (se Täckdikning). G.Fn;S.Stg. Grundvändning, sjöv., nödfallsmanöver i hårt väder, avseende att genom fällning av ankare underlätta vändning genom vinden el. gir upp mot vinden. H.S-k. Grundvävnad, den huvudsaki. av parenkym-celler bestående grundmassan i växtkroppen. Genom kärlknippena är den ofta, t.ex. i en stam, avdelad i en yttre del, barken, och en inre, märgen. Efter cellernas fysiologiska uppgifter särskiljer man inom g. olika vävnads-system. Se Växtanatomi. O.Gz. Grundyta, skogsbr., ett träds genomskär-ningsyta, beräknad som en cirkelyta ur den uppmätta diam., el., om trädet är ovalt, medeltalet av högsta och lägsta diam. G. mätes vanl. vid brösthöjd, 1,3 m. över marken, brösthöjds-g. Summan av alla träds i ett bestånd g. ger beståndsgrundytan. F.A.Bn. Grundämne, element, kem., ämne, som icke med några kemiska hjälpmedel kan sönderdelas i enklare beståndsdelar. — Frågan om den yttersta sammansättningen av de kroppar, som uppbygga vår värld, sysselsatte redan forntidens folk. Aristoteles’ uppfattning av de fyra elementen luft, vatten, jord och eld (se Element, fil.) spelade länge en stor roll. Alkemisternas misslyckade arbete med att göra guld ledde småningom till den uppfattningen, att det fanns ett antal g., som icke kunde vidare sönderdelas och icke heller omvandlas i varandra utan voro de byggstenar, varav allting i universum ytterst var uppbyggt. Den förste, som klart formulerade detta, var Boyle (1661). Begreppet utvecklades sedan närmare av La-voisier, som visade, att såväl de vanliga metallerna som syre voro g. —- F.n. känner man 91 g Av de ämnen, som man numera räknar dit, voro kol, svavel, guld och silver kända sedan urminnes tider. Koppar var känt i Egypten c:a 4000 f.Kr., järn 3500 f.Kr., tenn 1600, anti-mon 1000 och kvicksilver 300 f.Kr. Under den alkemistiska perioden i kemiens historia upptäcktes arsenik 1220 (Albertus Magnus), vis-mut 1459 (Basilius Valentinus), zink 1520 (Pa-racelsus), fosfor 1669 (Brand). Under 1700-ta-let, då kemien utvecklades till en självständig — 989 — — 990 —