Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grundtvigianismen - Grundvad el. sölvad - Grundvapen - Grundvatten - Grundvändning - Grundvävnad - Grundyta - Grundämne, element
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRUNDÄMNE
präglat danskt fenomen, som blott med
svårighet kan överföras till andra länder. På det
politiska området har g. som helhet verkat
starkast genom sin sympati för olikartade
fri-hetssträvanden. Icke minst ha g:s anhängare
varit ivriga talesmän för större frihet inom
statskyrkan både för präster och lekmän,
vilket bl.a. satt spår i en rad lagar om
upphävande av Sognebaandet, om Valgmenigheder
och Frimenigheder (se Danmark, sp. 1042).
Till o. 1840 var g:s inflytande i Danmark
mycket begränsat. Efter denna tidpunkt och särsk.
efter det landet 1849 fått en fri författning,
var rörelsens betydelse i starkt stigande. En
rad framstående lekmän och präster slöto sig
till Grundtvigs folkliga och kyrkliga
grundsyn, och det bildades ett talrikt och
inflytelserikt grundtvigianskt parti. Av stor vikt blev
det också, att det stora politiska
lantmannapartiet, Venstre, som kom till makten 1901,
på många punkter stod i skuld till g., särsk.
genom folkhögskolerörelsen. Mindre
utbredning vann g. däremot i Norge och mycket
ringa i Sverige. I våra dagar är den eg. kyrkliga
g. i tillbakagång i Danmark, medan det
alltjämt finnes talrika representanter för
riktningens politiska och pedagogiska idéer. B.Kp.
Grundvad el. s ö 1 v a d kallas i Bohuslän en
mindre, med säck (kalv) försedd landvad, som
dragés för hand på grunt vatten (man ”sölar”),
huvudsaki. efter småsill o.a. till agn, laxöring
m.m. Urspr. voro g. finmaskiga, men nu
användas vid dragning efter laxöring g. med
större maskor, för att dragningen skall kunna
gå lättare och snabbare. N.R-n.
Grundvapen, det till g i n v a p e n (se d.o.)
förändrade, urspr. vapnet.
Grundvatten bildas av den del av
nederbörden, som efter infiltration i markytan
(”in-filtrationszonen”) samlar sig i och utfyller
porer och håligheter i underliggande berg- och
jordarter. Nedåt når alltså g. lika djupt som
berggrundens öppna sprickor och riss (ofta
100-tals m.). Dess övre gränsyta beror av
geologisk byggnad, topografi och klimat; i
plu-viala områden ligger den i allm. nära
markytan, särsk. i dalbottnar och sänkor, där den
sammanlöper med sjöytor o.d. el. går i dagen
ss. en diffus vattenutströmning el. ss. källor.
I arida trakter träffas den först på betydande
djup, ofta flera hundra m. — G:s
rörelsehastighet ökar med genomsläppligheten el. m.a.o.
med porernas storlek hos berg- och jordarter,
som därför bli vattenförande. Cirkulationen
medför samtidigt dels en bortfiltrering av
uppslammade föroreningar, dels en utlösning av
salter, som göra g. mer el. mindre hårt. — G:s
ringa bakteriehalt samt dess låga och jämna
temp. göra det synnerligen lämpligt till
dricksvatten. För dylikt ändamål uppsökes g. i
grus-el. rullstensåsar, varest lämpligast anordnas
brunnar, från vilka vattnet ledes el. pumpas
till förbrukningsorten. — Vid grundläggning
(se d.o.) måste konstruktioner av trä ligga
under g.-ståndet för att ej angripas av röta och
vid lågt liggande delar av en byggnad (ss.
källare el. dyl.) anordningar vidtagas till
förhindrande av vattnets inträngande (se
Dränering). För högt g. inverkar menligt på
växtligheten (se Täckdikning). G.Fn;S.Stg.
Grundvändning, sjöv., nödfallsmanöver i hårt
väder, avseende att genom fällning av ankare
underlätta vändning genom vinden el. gir upp
mot vinden. H.S-k.
Grundvävnad, den huvudsaki. av
parenkym-celler bestående grundmassan i växtkroppen.
Genom kärlknippena är den ofta, t.ex. i en
stam, avdelad i en yttre del, barken, och en
inre, märgen. Efter cellernas fysiologiska
uppgifter särskiljer man inom g. olika
vävnads-system. Se Växtanatomi. O.Gz.
Grundyta, skogsbr., ett träds
genomskär-ningsyta, beräknad som en cirkelyta ur den
uppmätta diam., el., om trädet är ovalt,
medeltalet av högsta och lägsta diam. G. mätes vanl.
vid brösthöjd, 1,3 m. över marken,
brösthöjds-g. Summan av alla träds i ett bestånd g. ger
beståndsgrundytan. F.A.Bn.
Grundämne, element, kem., ämne, som
icke med några kemiska hjälpmedel kan
sönderdelas i enklare beståndsdelar. — Frågan om
den yttersta sammansättningen av de
kroppar, som uppbygga vår värld, sysselsatte
redan forntidens folk. Aristoteles’ uppfattning av
de fyra elementen luft, vatten, jord och eld
(se Element, fil.) spelade länge en stor roll.
Alkemisternas misslyckade arbete med att göra
guld ledde småningom till den uppfattningen,
att det fanns ett antal g., som icke kunde vidare
sönderdelas och icke heller omvandlas i
varandra utan voro de byggstenar, varav allting i
universum ytterst var uppbyggt. Den förste,
som klart formulerade detta, var Boyle (1661).
Begreppet utvecklades sedan närmare av
La-voisier, som visade, att såväl de vanliga
metallerna som syre voro g. —- F.n. känner man 91 g
Av de ämnen, som man numera räknar dit,
voro kol, svavel, guld och silver kända sedan
urminnes tider. Koppar var känt i Egypten
c:a 4000 f.Kr., järn 3500 f.Kr., tenn 1600,
anti-mon 1000 och kvicksilver 300 f.Kr. Under den
alkemistiska perioden i kemiens historia
upptäcktes arsenik 1220 (Albertus Magnus),
vis-mut 1459 (Basilius Valentinus), zink 1520
(Pa-racelsus), fosfor 1669 (Brand). Under
1700-ta-let, då kemien utvecklades till en självständig
— 989 —
— 990 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
