Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gudstjänst - Gudstjänsttecken - Gudsvänner - Gudum Kloster - Gudunge - Guébriant, Jean Baptiste Budes - Guedalla, Philip - Guelfer - Guenther, Konrad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUDSTJÄNSTTECKEN
övervägande fick karaktären av en handling,
som symboliskt framställde den heliga
historien, betonades i den romerska den
kraftlad-dade offerhandlingen. Jämte mässan
utbildades, särsk. rikt i Västerlandet, de kanoniska
timmarnas dagliga bönestunder. — Medan den
romerska g. kommit att betraktas som ett
förtjänstfullt verk, återställde reformationen g:s
karaktär av umgänge mellan Gud och
församlingen och såg i uppbyggeisen dess enda
uppgift. Medan den luterska kyrkan övertog
grundstommen i den romerska mässan som sin
hu-vud-g., omgestaltande den i evang. anda och
med förkunnelsen som en väsentlig del, förhöll
sig den reformerta kristenheten avvisande
gentemot det liturgiska arvet och försökte att
med predikan som medelpunkt uppbygga en
ny g.-typ. Den nyare svenska g. bygger på
Olaus Petris sv. mässa (1529), vilken närmast
anslöt sig till grundplanen i Luthers ”Formula
missæ” (1523). I den nutida sv. högmässan
(med nattvardsgång) kan den fornkyrkliga g:s
gång fortfarande iakttagas. Men i den
vanliga söndags-g. har nattvarden starkt fått
träda tillbaka för ordets g. De kanoniska
tidernas g. övertogos också vid reformationen men
övergingo på 1600-talet i otte- och aftonsång
av enklare byggnad. — Vid sidan av tanken
på Gudsumgänget i g. ha andra synpunkter
framhållits. Den äldre luterska kyrkan såg
däri ett medel till församlingens undervisning.
Schleiermacher betonade dess karaktär av en
högtidlig handling, vari församlingens religiösa
medvetande bragtes till uttryck. I nyaste tid
har åter tillbedjans moment starkare betonats.
Inom de flesta kristna samfund har i nutiden
intresset för g., dess betydelse för
församlingslivet, dess estetiska och uppbyggliga värden
vaknat till nytt liv. Vetenskapen om g. kallas
1 i t u r g i k. Jfr Högmässa,
Kyrkohandbok och Kyrkoår. — Litt.: E.
Rodhe, ”Sv. g.-liv” (1923); Y. Brilioth,
”Nattvarden i evang. g.-liv” (1926); A.O.T.
Heller-ström, ”Liturgik” (utkommer 1932). Y.B.
Gudstjänsttecken, vit vimpel med rött kors,
som hissas å örlogsfartyg, där gudstjänst
pågår.
Gudsvänner. Termen g. fanns redan i den
gammalkristna litteraturen och betecknade
under påverkan av hellenistisk filosofi en
mystisk förening med Gud och i samlivet med
människorna en etisk heroism. På 1300-talet knöts
namnet g. till vissa kretsar inom den tyska
mystiken, vilka övade kontemplation och askes
och sökte höja det religiösa och sedliga livet.
Centrum för deras verksamhet var Köln,
Strassburg och Basel. Till dessa g. hörde bl.a.
Henrik av Nördlingen, Tauler, Rulmann Mer-
swin (se dessa). Namnet g. har anknytning till
Joh. 15:15. S.N.
Gudum Kloster, nunnekloster av
benediktin-orden, o. 1 mil s.ö. om Lemvig, Jylland. G.
omtalas första gången 1268 men är säkerligen
äldre. Vid reformationen övergick det i
kronans ägo, men ännu 1573 bodde nunnor kvar
där. H.Bg.
Gudunge, hanne av ejdern (se d.o.).
Guébriant [gebriä’], Jean Baptiste
Bu-d e s, greve de G., fransk krigare (1602—43),
utmärkte sig 1636 i
Flandern, 1637 i
Val-tellina och
Franche-Comté, kommenderade 1638—39 under
Bernhard av Weimar
och bidrog vid
dennes död väsentligt att
vinna hans trupper
för Frankrike. G.
blev också därefter
den eg. befälhavaren
för de franska
trupperna i Tyskland.
1640—41 opererade G. i nära samband med
svenskarna, deltog i Banérs framstöt mot
Regensburg och i slaget vid Wolfenbüttel, ehuru
han där ej spelade den utslagsgivande roll,
som fransk historieskrivning påstått, och blev
strax därefter generallöjtnant. I jan. övergick
G. Rhen, vann vid Kempen över de kejserliga
en lysande seger, som inbragte honom
marskalksstaven, och vände sig i slutet av året mot
Sydtyskland, där han hade åtskilliga
framgångar men 1643 blev dödligt sårad vid
Rott-weil. — Litt.: A. de Noailles, ”Le maréchal de
G.” (1913); P. Sörensson, ”Krisen vid de sv.
arméerna i Tyskland efter Banérs död” (1931).
P.S.
Guedalla [gadäTa], Philip, engelsk förf,
(f. 1889), har skrivit spirituella biografiska
skildringar i Lytton Stracheys maner, bl.a. av
flera av den viktorianska tidens personligheter
(”Lord Palmerston”, 1925; ”Bonnet and shawl”,
1928, sv. övers. 1929) och av hertigen av
Wellington (”The Duke”, 1931). A.Km.
Guelfer [gpäT-], medeltida partinamn,
betecknar urspr. anhängare av huset Welf i de
tyska inbördesstriderna under 1100—1200-talen.
Deras motståndare voro ghibellinerna (se d.o.).
Sedan dessa partibeteckningar lämnat
Tyskland och överförts till Italien, blev g.
benämningen på påvedömets anhängare. Inom de
italienska städerna representerade g. den
demokratiska riktningen. E.Lö.
Guenther [gy’ntar], Konrad, rysk-tysk
zoolog (f. 1874), 1913 prof, i Freiburg i Br., har
— 1135 —
— 1136 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
