Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Guggenheim, Daniel - Guglielmi, Pietro - Guglielmo, Fra - Gui, Vittorio - Guiana, British - Guicciardini, Francesco - Guiccioli, Terese - Guide - Gui de Lusignan - Guidi, Alessandro - Guidi, Ignazio - Guido (Wido) - Guido av Lusignan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUGLIELMI
av guld, silver, koppar, tenn o.a. metaller
be-drives i U.S.A., Mexiko, Peru, Brasilien och
Belgiska Kongo. G. efterträddes 1919 som chef
av brodern Simon G. (f. 1867). Båda ha gjort
stora donationer, den förre milliontals $ till
flygväsendets utveckling, den senare 4 mill. S
till främjandet av den högre undervisningen,
framförallt till utlandsstipendier. T.E-r.
Guglielmi [goläTmi], P i e t r o, italiensk
tonsättare (1727—1804), en tid en av Italiens mest
firade tonsättare inom opera buf fa-genren
(förebildlig för Mozart), av vars element han
utvecklade vissa till opera seria-, hans operor
(”I due gemelli”, ”1 vaggiatori ridicoli”, ”La
bella pescalrice” m.fl.) voro särsk. omtyckta
för sin folkliga, ofta groteska komik, sina
melo-diösa arior och dramatiska ensembler. 1793
blev G. kapellmästare vid Peterskyrkan i Rom
och skrev hädanefter mest kyrklig musik, bl.a.
en rad oratorier. E.A.
Guglielmo [golä’lmå], F r a, italiensk
bildhuggare (o. 1235—o. 1310), verksam i Pisa, har
stått i ett ännu outrett elev- el.
medarbetar-förhållande till Niccolö Pisano. Bland de
honom tillskrivna verken märkas en relief i
Kai-ser Friedrich-Museum, Berlin, och skulpturer
i Orvietos och Pistojas kyrkor. G.S.
Gui [gQi], V i 11 o r i o, italiensk tonsättare
och dirigent (f. 1885), kapellmästare vid olika
norditalienska scener, från 1925 vid Teatro di
Torino. I symfoniska dikter (häribiand ett
försök att sammanbinda musik med abstrakta
kinematografiska visioner, 1919), en fiaba
li-rica ”Fata malerba” (1923), sånger m.m.
företräder G. den moderna italienska musiken. E.A.
Guiana [gia’-], British, se Guayana.
Guicciardini [gQièardi’ni], Francesco,
italiensk statsman, historiker och tänkare (1483
—1540). F. i Florens, utbildade sig G. till jurist
i Florens, Ferrara och Padua, var 1512
florentinskt sändebud hos Ferdinand av Spanien.
1515 kom han i påvlig tjänst och blev
guvernör över Reggio och Modena samt 1521 över
Parma. 1523 blev han regent över Romagna,
1526 generallöjtnant och chef för den påvliga
armén samt var 1531—34 guvernör över
Bo-logna. Därefter återvände han till Florens och
trädde i hertig Alexanders de’ Medici tjänst.
Efter dennes död 1537 stödde G. den unge
Co-simo de’ Medici, blev emellertid tillbakasatt av
denne och lämnade hans tjänst för att under
sina återstående år helt ägna sig åt
skrift-ställarskap. — G. var en skicklig och
hänsynslös politiker, typisk för sin tid och sin miljö,
obesvärad av moraliska hänsyn. Som
historiker var lian klarsynt och lidelsefri. Hans
främsta verk är ”Storia dTtalia”, ett av
renässansens yppersta historiska arbeten. I ett
fler
tal politisk-filosofiska skrifter (tr. först på
1800-talet) har han tecknat de teoretiska
åskådningar, som framvuxit ur hans politiska
gärning. E.Lö.
Guiccioli [gQi’èåli], Terese, se Byron,
sp. 496.
Guide [fra. uttal gid, eng. gäld] (av germ.
stam), vägvisare, förare; även resehandbok
o.d. — G. kallades tidigare i franska och även
andra härar officerare med ingående
militär-geografisk kännedom om krigsskådeplatsen
och särsk. dennas vägnät; de tilldelades
staberna för att tjänstgöra ss. vägvisare. G.
kallades också Napoleon I:s och Napoleon HI:s
beridna livgarde; i Belgien ha g.-reg. tillhört kav.,
i Schweiz tjänstgöra g.-kompanier ss.
stabs-vakter. E.O.B.
Gui de Lusignan [gi da lyzifiä’], se Gu ido
av Lusignan.
Guidi [gQi’di], Alessandro, italiensk
skald (1650—1712), medl. först av Rannucci
H:s hov i Parma, sedan av drottning Kristinas
i Rom. G. var en äkta diktarbegåvning med
en för dåtiden sällsynt naturlig stil. — Litt.:
G. Capsoni, ”A. G.” (1896). G.Bgh.
Guidi [gQi’di], I g n a z i o, italiensk
orientalist (f. 1844), prof, i Rom 1867—1920. G. har
utg. en mängd förträffliga arbeten, särsk. inom
arabiskt och etiopiskt område, samt spec. fått
betydelse för studiet av amhariska språket
genom sina ”Grammatica elementare della lingua
amarina” (3 uppl. 1924) och ”Vocabolario
ama-rico-italiano” (1901). Bland G:s övriga skrifter
märkas ”Della sede primitiva dei popoli
se-mitici” (1879) och en ed. av den etiopiska
lagboken ”11 Fatha Nagast” (1899). G.O-r.
Guido [gpEdå] (Wido), italiensk furste,
fransk konung, romersk kejsare (d. 894), son
till hertig G. I av Spoleto, var efter 876 hertig
av Camerino och ärvde 882 Spoleto. G. låg i
fejd med kejsar Karl III 883—885, bekrigade
saracenerna i förbund med påven och erövrade
Capua och Benevent. Den ställning, G.
härigenom vann, möjliggjorde storpolitiska
aktioner. 888 blev han vald till konung av
Frankrike. Då hans makt i detta land blev ’ivag,
ingrep G. i striden om Italiens krona, som han
vann 889. Två år därefter kröntes han till
kejsare. G. dog under pågående krig mot
konung Arnulf. E.Lö.
Guido av Lusignan [gQi’då - lyzinä’], konung
av Jerusalem (d. 1194), tillhörde en från Poitou
stammande släkt, som gjorde sig bemärkt
under korstågen. G. gifte sig 1180 med
arvta-gerskan till konungariket Jerusalem, Sibylla,
och blev 1186, vid Balduin V:s död, konung
av Jerusalem. 1187 led han ett grundligt
nederlag i slaget vid Hittin och tillfångatogs av Sa-
— 1143 —
— 1144 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
