Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gulden - Guldfasan - Guldfernissa - Guldfisk - Guldflugor - Guldforell - Guldfux - Guldfynd - Guldfärg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GULDFÄRG
nig = 0,72 kr. = Mas p. st. Av guld myntas 25
(= 1 sovereign), av silver 5, 2, 1 och % g. —
3) I Nederländerna präglat sedan 1679
med en finvikt av 9,65 gr. = 20 stüver å 16
pfennig, efter 1838 9,459 gr. = 100 cent. Ang.
den efter övergången till guldmyntfot präglade
g. se F 1 o r i n. N.L.R.
Guldfasan, Chryso’lophus pictus, art av
släktet kragfasaner, är en av de praktfullaste
färgade fasanerna. Den är mmdre, mera högbent
och spensligare än vår vanliga jaktfasan, men
Guldfasan.
A. Fors foto.
blir på gr. av den bågformigt böjda stjärtens
längd längre än denna, c:a 1 m. Huvudets
tofslikt förlängda fjädrar äro hos hannen
ljusgula, halskragen guldgul med svarta tvärband,
ryggen gulgrön med svarta fjäderkanter, övre
stjärttäckarna gula, skulderfjädrarna mörkblå
och undersidan lysande röd. Vingarna äro
brunröda och stjärten brunaktig med svart
marmorering. Honan är enklare färgad i
ljus-brunt och svart med ljusare undersida. G.
förekommer vild i s. och v. Kina och hålles
ofta tam i Sverige. H.B-n.
Guldfernissa är en flyktig fernissa (se d.o.),
färgad med gummigutta, drakblod, sandel el.
numera hellre med tjärfärgämne. G.
användes särsk. för att giva polerad mässing
guldglans och skydda metallen för luftens
inverkan. U.Bd.
Guldfisk, Cara’ssius aura’tus, liknar till
formen en dammruda men har längre bröstfenor.
Färgen är hos den vilda g., liksom hos ungarna
av den odlade, på ryggen olivgrön, på sidorna
ljusare med guldglans, hos de odlade
formerna vanl. glänsande gulröd, men hos somliga
silvervit (”silverfiskar”) el. brunfläckig. En
mängd kulturraser ha utbildats, olika till färg
och form, en del med missbildningar, ss.
teleskopfiskarna med stora utstående ögon,
slöj-fiskarna med långa fördubblade stjärtfenor,
m.fl. (se pl. vid Akvarium, fig. 10 och 11).
G. härstammar från Kina men har som
pryd-nadsfisk i akvarier och dammar nu en allmän
utbredning. Den har även i vissa trakter
ut
släppts i fria vatten och förvildats.
Guldfärgade former (”guldfiskar”) förekomma även av
flera andra fiskar, t.ex. karp, sutare, id, forell.
Odlingen av g. har stor omfattning; i U.S.A.
producerades t.ex. under 1928 21% mill. g.
till ett förstahandsvärde av 942,000 S- N.R-n.
Guldflugor, Luci’lia, släkte av fam.
parasitflugor. G. äro till storleken ung. som den
vanliga husflugan el. något större. Kroppen är
starkt guldglänsande grön el. blåskimrande.
En av de allmännaste arterna, L. cæsar, träffas
ofta på bladen av buskar, stundom även
inomhus. Larverna leva i spillning men även i
skämt kött. Det har också hänt, att äggen lagts
i öppna sår el. på bölder, varefter larverna
borrat sig djupt in i kroppen. E.W-n.
Guldforell, se Guldfisk.
Guldfux, se F u x.
Guldfynd föreligga i egyptiska gravar från
5:e årtusendet f. Kr. Minst lika tidigt har
guldet varit känt av sumererna att döma av
fulländningen hos guldföremålen från Ur (se d.o.).
Under 2:a årtusendet f. Kr. kommer enl.
Tell-el-Amarna-breven Västasiens guld huvudsaki.
från Egypten (Nubien). Sannolikt gäller
detsamma råvaran till den kretensisk-mykenska
bronsålderns rika g. (se D e n d r a, M y k e n e,
Tro ja och Vaphio). Redan i början av
detta skede, måhända ännu tidigare (g. i
väst-och nordeuropeiska stenkammargravar),
bearbetas dock inhemska fyndigheter, särsk. på
Irland och i Siebenbürgen. Från sistn. land
härrör sannolikt det mesta av metallen i
Nord-och Mellaneuropas g. från bronsåldern (se
Eberswalde). Under äldsta järnåldern
torde guldet till stor del ha kommit från Orienten
och Balkan (Thessalien, Trakien), varifrån
det av grekerna förts till skyterna, av
etruskerna till Italien och vidare till kelterna. Dessa
kände dock guldförande jordlager på eget
område (se La T è n e-k u 11 u r e n). I
Nordeuropa upphöra g. med bronsålderns slut men
börja åter årh. e. Kr., nu ofta med ornament
i filigran. Ej minst i Skandinavien äro de
under de följ, seklen i starkt tilltagande, särsk.
under form av hals-, arm- och fingerringar
samt ss. införda mynt (se A u r e u s och S
o-1 i d u s) och inhemska guldbrakteater (se d.o.).
Under äldre folkvandringstid (400—600 e. Kr.)
kulminera g. i Norden, där Sverige är
huvudområdet för en spec. skandinavisk
guldsmides-stil och -teknik, en förening av filigran och
karvsnitt (se d.o.). Under de två följ, seklen
förefaller guldimporten till Norden nästan
avstannad. Vikingatiden visar en stegring; under
detta skede äro dock g. i allm. enklare. G.Em.
Guldfärg, klorhaltig lösning, i vilken
guldföremål neddoppas för att bibringas önskad
— 1169 —
— 1170 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
