GULDVASKNING kan tubformigt helt indragas i kroppen. Bakkroppen är vidare på undersidan urholkad och i stånd att läggas tätt in under bröstet, varigenom hela kroppen kan till skydd rullas ihop till ett klot; denna är i övrigt beklädd med en hård och tjock hud. — G. äro mycket livliga och skygga och i rörelse endast i det starkaste solskenet, då man ofta träffar dem på gamla maskstungna husväggar, murar m.m., där honorna ses sitta och lura vid ingången till andra steklars bon för att där insmuggla sina ägg. De flesta g. leva ss. snyltgäster hos solitära getingar och bin, men den parasitiska metoden är ganska olika. Somliga, ss. den i Sverige allmännaste arten Chrysis igni'ta, äro s.k. foderparasiter, i det att deras larver leva av det förråd av förlamade insektlarver, som värdstekeln insamlat i cellen för sin egen larvs räkning; hos andra arter äro g.-larverna äkta parasiter, som utsuga och döda gaddstekellar-verna. I Sverige ha ett 30-tal arter g. anträffats. S.Bgtn. Guldsutare, se S u t a r e. Guldsvansspinnare el. äpplerödgump, Eupro'ctis chrysorrhæ'a, en helt vitvingad spinnarefjäril med en rostbrun el. guldglänsande tofs i ändan av bakkroppen; vingbredd 30— 38 mm. Fjäriln är sällsynt i sydligaste Sverige samt på Öland och Gotland, men dess larv är i sydligare länder och framförallt i Nordamerika, dit fjäriln 1890 överfördes, ett fruktat skadedjur på fruktträd. E.W-n. Guldsvavel, antimonpentasulfid, se A n t i-m o n s u 1 f i d e r. Guldtopa's, miner., se C i t r i n. Guldtråd har sedan urgamla tider varit en viktig ingrediens både i vävnad och broderi Långt innan silket kom till Medelhavsländerna, begagnades g. i vävnader, antagl. som tunna guldplåtremsor spunna om en linnetråd el. som massiv g. Småningom ersattes denna osmidiga och dyra g. av andra sorter, redan under tidig medeltid. Man förgyllde tunna tarmhinnor och skar dem i remsor, som spunnos kring linnetråd, c y p r i s k g., el. kring gult silke, grekisk el. bysantinsk g. Från 1200-talet och framåt tillverkades g. av cyprisk typ i flera italienska städer och var ytterst vanlig i gotikens lätta smidiga guldinvävda stoffer. Under 1400-talet med dess smak för tyngre stoffer kom metallisk g. åter mera i bruk. Den bestod av tunt, på ena sidan förgyllt silverbleck, som i smala remsor spanns omkr. silke. Oäkta g. bestod av kopparlegeringar, behandlade på samma sätt och spunna kring linnetråd, leoniskt g., urspr. från Lyon. Renässansen och senare perioder uppfunno ytterligare arter g. Barocken och rokokon begag nade ofta krusig g., or frisé, av ospunna metallremsor. — Kinas och Japans gamla textilier voro inslagna med en g. av förgyllda smala flata pappersremsor. — G. brukades även till broderier. Under medeltiden lades g. vid rent tavelmässig framställning, som skulle likna målning, platt i rader och syddes ned med silke, så att g. skimrade igenom (s.k. lazur-söm), medan ornament o.d. syddes i relief Renässansen och barocken samt även rokokon (se Broderi) begagnade g. i många tekniker och av många slag till de olika arter av särsk. reliefbroderi, som perioderna älskade både för kyrkliga och profana ändamål. Med ernpire-stilen (se d.o.) kom g. särsk. mycket till användning för uniformer av både militär och civil art. Nu för tiden är detta g:s huvudsaki användning, jämte den för kyrkotextilier. Den g., som användes i beklädnadsstoffer och möbeltyger etc. (laméer, brokadimitationer etc.), är imiterad. — Äkta g. begagnas vid framställning av filigran (se d.o.). — Litt.: O. v. Falke. ”Kunstgeschichte der Seidenweberei”, 1—2 (1913); V. Sylwan & A. Geijer, ”Siden och brokader” (1931). /. Guldträ, se C a s s i n e. Guldvaskning. Guld utvinnes delvis ur allu-viala el. vaskmalmsfyndigheter, varmed man förstår sådana fyndigheter, som förekomma i form av sand el. grus i nuv. el. förutvarande sjö- el. flodbäddar och som bildats genom avsättning av material, uppstående genom vitt-ring, erosion el. liknande processer. Malmen förekommer sålunda ej i urspr. tillstånd och har genom de ovannämnda processerna ofta både transporterats lång väg och koncentrerats. Guldet i vaskmalmsfyndigheter är ofta finkornigt, ehuru undantagsvis stora klumpar upp till 70 kg. vikt och mer förekomma. Det enklaste sättet att utvinna guldet ur guldsanden är vaskning för hand med vaskfat el. vagga. Vaskfatet är av plåt och har 25— 30 cm. diam., samt plan botten och lutande sidor. Vid vaskningen fylles det till % med sand och placeras under vatten, varefter innehållet omröres. Därefter bortkastas det grövsta materialet och när till slut endast finare material återstår, lyftes fatet upp i vattenytan och gi-ves en vickande förelse, så att sandkornen spolas bort, medan guldet jämte en del tyngre, järnrika mineralkorn stannar kvar, varefter guldet avskiljes för sig. Vaskning med vagga sker på liknande sätt, ehuru vaskfatet är ersatt av en vagga av trä, vilken gives en vaggande rörelse, så att med tillhjälp av vatten de lättare bergartspartiklarne kunna bortspolas. Guldsanden måste vara ganska rik, för att vask- — 1181 — — 1182 —