Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Guldsmedskonst - Guldsteklar - Guldsutare - Guldsvansspinnare el. äpplerödgump - Guldsvavel - Guldtopas - Guldtråd - Guldträ - Guldvaskning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GULDVASKNING
kan tubformigt helt indragas i kroppen.
Bakkroppen är vidare på undersidan urholkad
och i stånd att läggas tätt in under bröstet,
varigenom hela kroppen kan till skydd rullas
ihop till ett klot; denna är i övrigt beklädd
med en hård och tjock hud. — G. äro mycket
livliga och skygga och i rörelse endast i det
starkaste solskenet, då man ofta träffar dem
på gamla maskstungna husväggar, murar m.m.,
där honorna ses sitta och lura vid ingången
till andra steklars bon för att där insmuggla
sina ägg. De flesta g. leva ss. snyltgäster hos
solitära getingar och bin, men den parasitiska
metoden är ganska olika. Somliga, ss. den i
Sverige allmännaste arten Chrysis igni’ta, äro
s.k. foderparasiter, i det att deras larver leva
av det förråd av förlamade insektlarver, som
värdstekeln insamlat i cellen för sin egen larvs
räkning; hos andra arter äro g.-larverna äkta
parasiter, som utsuga och döda
gaddstekellar-verna. I Sverige ha ett 30-tal arter g.
anträffats. S.Bgtn.
Guldsutare, se S u t a r e.
Guldsvansspinnare el. äpplerödgump,
Eupro’ctis chrysorrhæ’a, en helt vitvingad
spinnarefjäril med en rostbrun el.
guldglänsande tofs i ändan av bakkroppen; vingbredd 30—
38 mm. Fjäriln är sällsynt i sydligaste
Sverige samt på Öland och Gotland, men dess larv
är i sydligare länder och framförallt i
Nordamerika, dit fjäriln 1890 överfördes, ett
fruktat skadedjur på fruktträd. E.W-n.
Guldsvavel, antimonpentasulfid, se A n t
i-m o n s u 1 f i d e r.
Guldtopa’s, miner., se C i t r i n.
Guldtråd har sedan urgamla tider varit en
viktig ingrediens både i vävnad och broderi
Långt innan silket kom till Medelhavsländerna,
begagnades g. i vävnader, antagl. som tunna
guldplåtremsor spunna om en linnetråd el. som
massiv g. Småningom ersattes denna
osmidiga och dyra g. av andra sorter, redan under
tidig medeltid. Man förgyllde tunna
tarmhinnor och skar dem i remsor, som spunnos kring
linnetråd, c y p r i s k g., el. kring gult silke,
grekisk el. bysantinsk g. Från
1200-talet och framåt tillverkades g. av cyprisk typ
i flera italienska städer och var ytterst vanlig
i gotikens lätta smidiga guldinvävda stoffer.
Under 1400-talet med dess smak för tyngre
stoffer kom metallisk g. åter mera i bruk. Den
bestod av tunt, på ena sidan förgyllt
silverbleck, som i smala remsor spanns omkr. silke.
Oäkta g. bestod av kopparlegeringar,
behandlade på samma sätt och spunna kring
linnetråd, leoniskt g., urspr. från Lyon.
Renässansen och senare perioder uppfunno
ytterligare arter g. Barocken och rokokon
begag
nade ofta krusig g., or frisé, av ospunna
metallremsor. — Kinas och Japans gamla
textilier voro inslagna med en g. av förgyllda
smala flata pappersremsor. — G. brukades även
till broderier. Under medeltiden lades g. vid
rent tavelmässig framställning, som skulle likna
målning, platt i rader och syddes ned med
silke, så att g. skimrade igenom (s.k.
lazur-söm), medan ornament o.d. syddes i relief
Renässansen och barocken samt även rokokon
(se Broderi) begagnade g. i många tekniker
och av många slag till de olika arter av särsk.
reliefbroderi, som perioderna älskade både för
kyrkliga och profana ändamål. Med
ernpire-stilen (se d.o.) kom g. särsk. mycket till
användning för uniformer av både militär och
civil art. Nu för tiden är detta g:s huvudsaki
användning, jämte den för kyrkotextilier. Den
g., som användes i beklädnadsstoffer och
möbeltyger etc. (laméer, brokadimitationer etc.),
är imiterad. — Äkta g. begagnas vid
framställning av filigran (se d.o.). — Litt.: O. v. Falke.
”Kunstgeschichte der Seidenweberei”, 1—2
(1913); V. Sylwan & A. Geijer, ”Siden och
brokader” (1931). /.
Guldträ, se C a s s i n e.
Guldvaskning. Guld utvinnes delvis ur
allu-viala el. vaskmalmsfyndigheter, varmed man
förstår sådana fyndigheter, som förekomma i
form av sand el. grus i nuv. el. förutvarande
sjö- el. flodbäddar och som bildats genom
avsättning av material, uppstående genom
vitt-ring, erosion el. liknande processer. Malmen
förekommer sålunda ej i urspr. tillstånd och
har genom de ovannämnda processerna ofta
både transporterats lång väg och
koncentrerats. Guldet i vaskmalmsfyndigheter är ofta
finkornigt, ehuru undantagsvis stora klumpar
upp till 70 kg. vikt och mer förekomma. Det
enklaste sättet att utvinna guldet ur
guldsanden är vaskning för hand med vaskfat el.
vagga. Vaskfatet är av plåt och har 25—
30 cm. diam., samt plan botten och lutande
sidor. Vid vaskningen fylles det till % med sand
och placeras under vatten, varefter innehållet
omröres. Därefter bortkastas det grövsta
materialet och när till slut endast finare material
återstår, lyftes fatet upp i vattenytan och
gi-ves en vickande förelse, så att sandkornen
spolas bort, medan guldet jämte en del tyngre,
järnrika mineralkorn stannar kvar, varefter
guldet avskiljes för sig. Vaskning med vagga
sker på liknande sätt, ehuru vaskfatet är ersatt
av en vagga av trä, vilken gives en vaggande
rörelse, så att med tillhjälp av vatten de
lättare bergartspartiklarne kunna bortspolas.
Guldsanden måste vara ganska rik, för att vask-
— 1181 —
— 1182 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
