G YLFE G. blev 1650 jur. d:r i Uppsala, assessor i Äbo hovrätt 1657, led. av lagkommissionen 1665, häradshövding 1667. Han var en mångsidigt lärd man, vars undervisning och förf.-skap varit av stor betydelse för juridikens och statsvetenskapens studium i vårt land. Utom latinska arbeten i dessa ämnen utgav han ”Epitome descriptionis Sueciæ, Gothiæ....” (1650). C.V.J. 2) Nils G., den föregåendes son, greve, ämbetsman (1642—1709), inträdde 1663 i kansliet, ägnade sig därpå en tid åt domarekallet men övergick snart till den diplomatiska banan och visade stor förmåga som underhandlare. 1679 envoyé i Haag, bidrog G. där verksamt till genomförandet av nyorienteringen i Sveriges utrikespolitik under 1680-talet. 1687 blev G. hovkansler och utsågs till lantmarskalk vid 1689 års riksdag. Konungen belönade G. för hans förtjänster vid denna med att 1690 utnämna honom till kungl. råd, prins Karls guvernör, Lunds akad:s kansler och ordf, i lagkommissionen. G., som dittills tillhört B. Oxenstiernas parti och på allt sätt gynnats av denne, övergick nu till det franskvänliga partiet och blev dettas främste man. 1697 var G. en av Karl XII:s förmyndare, 1705 utnämndes han efter B. Oxenstierna till kanslipresident. G. var en dugande, kunskapsrik ämbetsman, som skötte sina många sysslor på ett förtjänstfullt sätt, men ingen skapande och ledande statsman. P.S. 3) Nils Filip G., den föregåendes sonson, greve, ämbetsman (1734—1810), överkammarherre hos drottning Lovisa Ulrika 1764, landshövding i Gävleborgs län 1773—81 och som sådan part i processen mot F. Gyllensvaan (se denne), vilken avgjordes till G:s förmån, v. guvernör hos kronprins Gustav Adolf 1789, en av de aderton s.å., en av rikets herrar 1792, guvernör hos kronprinsen s.å., avskedad 1794 på gr. av sin delaktighet i Armfelts stämp-lingar. C. 4) Anton Gabriel G., den föregåendes sonson, greve, militär, politiker (1801—57), officer 1818, t. f. chef för Art.-staben 1837— 48. G. var främst verksam som politiker och tillhörde från riksdagen 1828/30 de varmaste försvararna av den konservativa regeringspolitiken, främst den riktning, som sökte införa frihandel och en liberal näringslagstiftning. G. var vid riksdagen 1844/45 Konstitutionsutskottets ordf, och under de följ, riksdagarna Bevillningsutskottets ordf. Av missnöje med Oskar I:s politik avsade han sig 1846 kammarherrevärdigheten. N.H-g. 5) August Louis Fersen G., den föregåendes kusins son, greve, diplomat (1849—1928), blev efter legationstjänst i olika huvudstäder envoyé i Bryssel och Haag 1897, i Petersburg 1899, var utrikesminister i ministärerna Boström och Ramstedt dec. 1904—aug. 1905, envoyé i Paris 1905—18. C. Gyler, W u 1 f, ämbetsman (död o. 1562), var till börden tysk, kom 1524 genom B. v. Melen i Gustav Vasas tjänst, blev chef för dennes tyska kansli och användes även i viktiga diplomatiska beskickningar. Särsk. var daljunkerns avrättning att tillskriva G:s bemödanden, och överenskommelsen med Lübeck 1529 om betalningen av Sveriges skuld till hansestaden, varigenom de sv.-lybska förbindelserna avsevärt förbättrades, var hans verk. Med detta var visserligen Gustav Vasa föga belåten, men G. bibehöll dock i flera år sin inflytelserika ställning. Brytningen med Lübeck medförde emellertid, att G. 1534 föll i onåd och rymde från Sverige. 1534—36 var G. i tjänst hos Kristoffer av Oldenburg; 1538 fick han en god anställning hos hertig Albrekt av Preussen, som redan förut antagit sig hans sak hos Gustav Vasa, och bibehöll ända till sin död dennes förtroende. — Litt.: G. Carlsson, ”Wulf G. i sv. tjänst” (i ”Hist. tidskr.”, 1922—24). P.S. Gylfe, mytisk konung i Sverige. Enl. Snorres Heimskringla regerade han vid tiden för asar-nas invandring i Norden. Då Oden i Danmark sport, att det var gott tillfälle att förvärva land hos G., for han dit. G. kom honom till mötes och erbjöd honom att efter behag råda i hans rike. I den berättelse, som bildar ramen till första delen av Snorres Edda (”Gylfagin-ning”, d.v.s. Gylfes gäckande), uppträder G. under namnet Ganglere som en gammal vandringsman, vilken begav sig till Asgård för att utforska orsakerna till asafolkets kunnighet och framgångar. Här utsattes han för allehanda synvillor. I 3 högsäten sutto 3 män, Hög, Jämnhög och Tredje. I form av svar på av G. framställda frågor skildras gudarnas historia och världens skapelse och öden fram till dess undergång. Plötsligen äro emellertid hallen och de 3 männen försvunna ur hans åsyn, och han står ensam ute på den öde slätten. — I skalden Brages ”Ragnarsdrapa” nämnes om hur Gefjon (se d.o.) fick jord av G. — I Lings dikt ”Gylfe” är G. en symbol för Sverige. E.H. — 37 — — 38 —