GYLLENBORG Gyllenborg, grevlig ätt, stammande från borgmästaren Johan W o 1 i m h a u s (d. 1620) i Königsee, Thüringen, vars son Simon W. (1601 —58) blev apotekare, inkallades till Sverige 1624 och 1626—58 innehade Uppsalas första apotek. Av hans söner blev G.l) adlad 1680, friherre 1689, greve 1695 och Anders W. (1649 —1725) stamfar för grevliga ätten L e i jon-s t e d t. Ätten G. utslocknade 1863. C. 1) Jakob G., greve, ämbetsman (1648— 1701), assessor i kammarrevisionen 1676, gjorde sig först bemärkt av Karl XI genom nit och skicklighet vid utförandet av ett par speciella uppdrag, blev 1680 assessor i reduktionskom-missionen, 1681 åklagare i stora kommissionen, vars ledande själ han blev, 1685 kammarråd och direktör i likvidations-kommissionen, 1687 direktör för deputerade till reduktionsverkets avslutande, 1689 landshövding, lantmarskalk vid 1693 års riksdag, 1695 kungl. råd, 1700 led. av defensionskommissionen. G. är den, som jämte konungen själv bär största ansvaret för att reduktionen kom att utsträckas över alla billighetens gränser och för den hårdhet, med vilken den genomfördes. Någon personlig, ekonomisk fördel därav skördade han dock ej; sin täml. obetydliga förmögenhet hade han fått huvudsaki. genom sitt gifte. I besittning av en utomordentlig arbetsförmåga och ett lydigt verktyg i konungens hand, skattades G. av denne högt och utövade ett betydande inflytande. Även för vitterheten var G. intresserad; en del av hans dikter äro utgivna av P. Hanselli. P.S. 2) Olof G., den föregåendes son, greve, ämbetsman, skald (1676—1737), 1725 landshövding i Älvsborgs, 1733 i Nyköpings län, känd som skald och förf, av en föga lyckad forts, av Dalins Argus: ”Skuggan af den döda Ar-gus” (1735). C. 3) G a r 1 G., den föregåendes bror, greve, kanslipresident (1679—1746). Efter studier i Uppsala, tjänstgöring i kansliet och vid armén, inträdde G. på den diplomatiska banan och sändes 1703 som kommissionssekreterare till England. Ivrig efter att spela en roll, invecklade sig G., 1710 utnämnd till resident, 1715 till minister, i stämplingar med jakobiterna, till vilka han tidigt hade relationer genom sitt giftermål med engelskan Sara Wright. G:s medverkan i de storpolitiska planer, Karl XII och Görtz smidde mot den i England regerande hannoverska dynastin, föranledde engelska regeringen till det uppseendeväckande steget att i jan. 1717 häkta den sv. ministern och bemäk-tiga sig hans papper. Lösgiven s.å. återvände G. till Sverige, blev 1718 statssekreterare vid handels-exp. och medföljde därefter Görtz till Åland för att underhandla om fred med Ryssland. Åter i Stockholm hösten 1718, sändes G. efter Karl XII:s död jämte Lillienstedt ånyo till Åland, där nya, resultatlösa förhandlingar fördes. Frihetstidens statsskick öppnade nu sina möjligheter för G:s ärelystnad. 1719 v. hovkansler, 1720 hovkansler, insattes han vid riksdagen s.å. i sekreta utskottet och fredsde-putationen samt tävlade med Arvid Horn om lantmarskalkposten. Mer el. mindre uppenbar motståndare till den engelska linjen i sv. politik och till Fredrik I, blev han på riksdagen 1723 en av ledarna för det holsteinska partiet och insattes i rådet. Här och i sekreta kommissionen motarbetade han Sveriges anslutning till hannoverska alliansen. Då Horn och dennes vänner segrat på riksdagen 1726/27, erhöll G. en allvarsam skrapa av ständerna, fick visserligen behålla sin plats i rådet men skildes från närmare befattning med utrikespolitiken och förflyttades till den rådsdivision, som handlade inrikes- och justitieärenden. överlägsen till sitt sätt i medgång men ”nog modfälld i motväder”, hade G. nu fallit till föga för Horn. Ändrade förhållanden läto honom dock snart framträda som Horns främste vedersakare. I enlighet med merkantilismens principer ivrande för en kraftig uppblomstring av den inhemska industrien, stod G. inom kort som en av huvudmännen för den ekonomiska riktning, som opponerade sig mot Horns och hans anhängares konservativa försiktighet. Verklig vind i seglen fick G., då 1731 en brytning ägde rum mellan Fredrik I och Horn. G. gynnade konungens förbindelse med fröken Taube samt uppträdde som konungens hand-gångne man i rådet. Ett oväder tycktes draga sig samman mot Fredrik och hans nye gunstling vid den stundande riksdagen, men utrikespolitiska förhållanden ändrade situationen. Det polska tronföljdskriget uppblossade 1733. Franske ambassadören lyckades under loppet av 1734 års riksdag vinna anknytning med den — 41 — — 42 —