Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gyllenborg, 3. Carl - Gyllenborg, 4. Johan - Gyllenborg, 5. Fredrik - Gyllenborg, 6. Henning - Gyllenborg, 7. Gustaf Fredrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GYLLENBORG
Gyllenborg-Höpkenska partigrupperingen, som
tidigare stått i intim förbindelse med ryske
ministern men nu ställde sig i spetsen för dem,
som ivrade för ett revanschkrig mot Ryssland.
Grunden till hattpartiet lades. Ä andra sidan
närmade sig åter Horn och Fredrik I.
Rådsmajoriteten lyckades också avstyra ett
krigsutbrott och lät 1735 förnya Sveriges
förbundsfördrag med Ryssland. Detta blev signalen till
en våldsam agitation mot regeringen. G., det
nya partiets mest framskjutne medl., angav
tonen både i memorial och teaterstycken. Icke
minst eggade han den nya adeln mot de gamla
släkterna. Riksdagen 1738/39 blev en triumf
för krigspartiet, Horn och hans anhängare
avlägsnades från makten, G. gjordes till
kanslipresident. Nu skulle G. styra och infria
förväntningarna. Han visade sig emellertid sakna
ledaregenskaper och kastades, osjälvständig
som han var, mellan motsatta ingivelser. Han
och hans svaga regering drevo oförsiktigt på
ett krigsutbrott, men krigsrustningarna
försummades. Ryska kriget 1741—43 blev ett
grundligt fiasko. Makten gled den vacklande
G. helt ur händerna. Hattpartiet lyckades dock
hävda sig på riksdagen 1742/43, och G.
kvarstod nominellt som kanslipresident, trots att
han de senare åren även av sjuklighet var
oförmögen att sköta ämbetet. Den eg. utövningen
hade redan dessförinnan övergått till systemets
bärande namn, C. G. Tessin. G:s misslyckande
får tillskrivas hans brist på djupare begåvning
och hans svaga karaktär. Hans personliga mod
i kritiska situationer bör dock framhållas,
likaså hans formella talang och frikostiga
läggning. Kulturellt intresserad, inlade han stora
förtjänster som kansler för Lunds univ. 1728—
39 och sedan för Uppsala. G. vann sin mest
betydande litterära framgång med komedien
”Sv. sprätthöken”, uppförd 1737. Hans
”Samlade vitterhetsarbeten” utgåvos av P. Hanselli
(1863). — Litt.: K. J. Hartman, ”Åländska
kongressen”, 1—5 (1921—-31); W. Holst, ”C. G.
Tessin” (1931). W.H-t.
4) Johan G., den föregåendes bror, greve,
riksråd (1682—1752). Efter att ha varit i
militärtjänst under A. L. Lewenhaupt blev G.
kapten 1706. fånge vid Perevolotjna 1709, fördes
till Tobolsk, utväxlades 1719. Överstelöjtnant
1735, blev han, sedan brodern G. 3), vars
trogne anhängare han var, blivit kanslipresident,
utnämnd till riksråd 1739 och till kansler för
Lunds univ. 1742. P.N-m.
5) Fredrik G., den föregåendes bror,
greve, ämbetsman, politiker (1698—1759). Efter
att ha tjänstgjort som page hos Hedvig
Eleonora gick G. den juridiska vägen och blev efter
tjänstgöring i Svea hovrätt lagman 1733.
G., som redan på 1731 års riksdag beredde
Horn betydande svårigheter, blev en av
hattpartiets inflytelserikaste ledare, en dugande
men fräck och hänsynslös organisatör och
partiinpiskare. Utan att alltför mycket synas
utåt ägde han till 1755 högsta ledningen av
partiets kassa. 1741 bankofullmäktig,
utnämndes han 1750 till president i Bergskollegium,
blev 1754 fullmäktig i Jernkontoret och erhöll
1756 en partibelöning på 60,000 dal. smt. G.
får anses bära en väsentlig del av ansvaret för
hattarnas finanspolitik och utnyttjade även
till eget bästa penningvärdets fall. W.H-t.
6) Henning Adolf G., den föregåendes
brorson, greve, riksråd (1713—75),
tjänstgjorde efter studier i
Uppsala och Lund
vid hovet, hovrätten
och i kansliet och
kom, beskyddad av
sina mäktiga
släktingar, tidigt att spela
en roll i det politiska
livet. 1738 blev han
trots sin ungdom
medl. av Sekreta
utskottet och
Defen-sionsdeputationen.
Under den följ, tiden
sändes han vid upprepade tillfällen som kurir
i delikata uppdrag dels mellan regeringen i
Stockholm och C. G. Tessin i Paris, dels mellan
armén i Finland och den ryska huvudstaden.
På riksdagen 1742/43 framträdde G. som en
av hattpartiets ivrigaste förkämpar och deltog
i partiets manövrer att välta ansvaret för det
misslyckade kriget ifrån sig. Föga självständig
och utan större begåvning, lät han framförallt
leda sig av Fredrik G. men spelade som
dennes språkrör onekligen en roll genom sin
vältalighet. G., som 1744 erhållit överintendents
fullmakt, 1747 hovkanslers, blev vid 1751 års
riksdag vald till lantmarskalk. Ss. sådan var
han i sitt rätta element vid formulerandet av
hattarnas statsrättsliga principer för den nya
konungaförsäkringen, men sjuklighet hindrade
honom periodvis att leda förhandlingarna. 1756
blev G. medl. av rådet men utövade ej något
eg. inflytande och erhöll på egen begäran 1761
avsked från rådsämbetet. W.H-t.
7) Gustaf Fredrik G., son till G. 4),
greve, skald (1731—1808). Efter studier i
Uppsala och Lund kom G. 1751 till Stockholm, där
han inträdde på ämbetsmannabanan. Han blev
1756, efter Lovisa Ulrikas statskuppsförsök och
Dalins avlägsnande från hovet, anställd som
kavaljer åt kronprins Gustav. Vid hovtjänstens
upphörande 1762 befordrades han till kam-
— 43 —
— 44 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
