Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gyllenstierna, ätter - Gyllenstierna, 1. Erik Eriksson d.ä. - Gyllenstierna, 2. Kristina - Gyllenstierna, 3. Nils (af Lundholm) - Gyllenstierna, 4. Johan (af Lundholm)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GYLLENSTIERNA
son, nedannämnde G.l). Den friherrliga ätten
G. af Lundholm, som alltjämt fortlever
och vars nuv. huvudman är G. 18), innehar som
fideikommiss Krapperup och Bjärsgård i n.v.
Skåne. C.
1) Erik Eriksson d.ä. (d. 1477). G:s
livsöde bestämdes genom hans giftermål 1446
med Kristina, dotter till Karl Knutsson Bonde,
som sedermera blev sv. konung. G. erhöll 1446
Borgholm med Öland att förvalta. Han tog
plats i riksrådet 1450, var en av kung Karls
främsta medhjälpare, belägrades under danska
kriget på Borgholms slott, kapitulerade och
tillfångatogs 1456. G. blev 1457 Kristian I:s
undersåte men berövades sitt forna inflytande
och trakasserades under ett flertal år av Ture
Turesson Bielke i en stor arvsprocess. Efter
kung Karls restitution trädde G. åter i
förgrunden inom det sv. rådet, erhöll under Sten Sture
d.ä. ett flertal diplomatiska uppdrag samt
Stäkeholm i förläning. E.Lö.
2) Kristina G. (1494—1559), dotter till
Nils Eriksson G. på Fogelvik, blev 1511 g.m.
Sten Svantesson Sture, som följ, år blev
Sveriges riksföreståndare. G:s tidigare liv är föga
uppmärksammat. Hennes makes dynastiska
politik torde i mycket ha avgjort hennes
allmänna inställning. Efter Sten Stures nederlag
och död 1520 framträdde hon som
representant för riksföreståndarens familj och de med
denna förknippade politiska traditionerna.
Understödd av en krets av Sturehusets
trognaste anhängare, bemannade hon Stockholm,
uppehöll försvaret mot de kungl.
belägrings-trupperna och utfärdade skrivelser till sina
anhängare ute i riket för att egga till
motstånd mot den danska invasionshären.
Kanslern Peder Jakobsson sändes i en diplomatisk
beskickning till Polen för att utverka hjälp
från detta lands regering. På hösten 1520
antog G. emellertid kung Kristians
kapitulations-villkor och överlämnade Stockholm 5/a. Som
ersättning erhöll hon i förläning Tavastehus’
län och Kymmenegård i Finland. Hon kom
dock aldrig att åtnjuta sina utlovade
förmåner. I den kätteriprocess, som föregick
Stockholms blodbad, ingrep G. på ett olyckligt sätt,
då hon företedde det sv. riksrådets
samman-svärjelsebrev mot Gustaf Trolle av 1517 och
därmed avgjorde sitt eget och sina anhängares
fall. 1521 fördes hon fängslad till Danmark,
där hon kvarblev till 1524, då hon frigavs av
Fredrik I. Vid sin återkomst till Sverige fann
hon Gustav Vasa i besittning av det av Sturarna
eftertraktade sv. konungadömet. G. inlät sig
i stämplingar med Gustavs fiender, bl.a. Sören
Norby, men synes 1525 ha försonat sig med
konungen. Hon ingick 1527 äktenskap med
riksrådet Johan Turesson Tre rosor och
ingrep icke vidare i rikspolitiken. E.Lö.
3) Nils G. (af Lundholm), friherre
(1569), rikskansler och riksdrots (1526—-1601),
studerade i utlandet, bl.a. vid univ. i
Witten-berg, och företog vidsträckta resor. Kort efter
Erik XIV:s tronbestigning blev han riksråd och
kansler. Som sådan användes han i många
diplomatiska uppdrag. Sålunda bedrev han i
England underhandlingar om Eriks giftermål 1561
och 1562. Sistn. år avsändes han på en
beskickning till Tyskland, där han förhandlade med
lantgreven av Hessen om Eriks
giftermålsplaner och därefter med hertig Johan Vilhelm av
Sachsen-Weimar och dennes rådgivare W. v.
Grumbach om förbund med Sverige. Ej heller
dessa förhandlingar ledde till resultat. Efter en
tids vistelse i Sverige sändes G. på beskickning
till Ryssland. Hans viktigaste uppdrag var att
med tsar Ivan underhandla om dennes
framställning om Katarina Jagellonicas utlämnande.
Resultatet av beskickningen blev en traktat,
innehållande detaljerade bestämmelser om
Katarinas utlämnande, vilket omedelbart skulle
äga rum vid finska gränsen. I gengäld skulle
svenskarna få inneha 12 slott i Estland och
Livland. Traktaten gick aldrig i uppfyllelse.
Under hertigarnas uppror höll G. länge fast vid
kung Erik men var med om att insläppa de
upproriska i Stockholm i sept. 1568. Johan III
lät honom behålla kanslersämbetet och
upphöjde honom 1569 til friherre. Vid
fredskongressen i Stettin 1570 var han ett av de sv.
ombuden. I det dagliga arbetet i kansliet deltog
han lika litet nu som under Erik XIV:s tid.
Däremot blev han ståthållare i Småland,
varjämte konungen begagnade honom vid
underhandlingarna med hertig Karl. Vid Per Brahes
död förenade han drotsens värdighet med
kanslerns. Som drots öppnade han Uppsala möte.
I de inre striderna under 1590-talet sökte han
undvika att taga bestämd ståndpunkt men
sympatiserade närmast med Sigismund, ehuru
han undvek en brytning med hertig Karl. H.O.
4) Johan G. (af Lundholm), den
föregåendes son, friherre (1569—1617), är
huvudsaki. bekant genom sitt giftermål med Sigrid
Brahe, dotter till Per Brahe d.ä., det beryktade
”onsdagsbröllopet”. Sigrid B. älskade sedan
barndomen G. men hade av föräldrarna
tro-lovats med Erik Turesson Bielke. Då denne
till på köpet påstods vara behäftad med ”den
onda sjukdomen”, rymde Sigrid till prinsessan
Anna på Stegeborg, vilken skyndsamt på en
onsdag — alla bröllop höllos eljest då på
söndagar — lät viga henne vid G. Förbittringen
bland alla släktingarna var stor, men på
Söderköpings riksdag åstadkoms förlikning. G. stod
— 55 —
— 56 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
