Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gymnasiark - Gymnasiehemman - Gymnasium - Gymnast - Gymnastik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GYMNASTIK
Gymnasia’rk, i det antika Hellas
föreståndare för ett stadsgymnasium och inspektör för
stadens skolväsende. Han bar ansvaret för
ungdomens uppfostran i tukt och sedlighet, var
president vid idrottstävlingar, mottog gästerna
och ledde offren. G. benämnas även ett fåtal
av gymnastikens märkesmän, t.ex. P.H. Ling.
O.K-gh.
Gymna’siehemman, till ett gymnasium
anslaget el. skänkt hemman, vars avkastning
uppbars av gymnasielärare, efter 1849 av
motsvarande lärov.-lärare.
Gymnasium (lat.; grek, -a’ston, till gymno’s,
naken, se nedan), i antiken (i sht i Grekland)
offentlig anläggning för ungdomens fysiska
fostran, senare (från Peloponnesiska krigets
tid) även dess andliga utbildning. Enl. den
utförliga beskrivning av g. vi äga av den
latinske arkitekten Vitruvius, bestod ett g. av en
gård (peri’stylon), i omkrets 2 stadier,
däromkring pelarhallar, vartill ock hörde öppna
salar (exe’drai), vid g:s n. sida en stor
övnings-sal (ephebe’um) med till h. coryce’um (där
knytnävskamp med lädersäck, cory’cus,
försiggick) och rummet för brottningsövningarna
(coniste’rium, eg. uppkallat efter den fina sand,
grek, konis, med vilket golvet var bestrött)
och de kalla baden, till v. elaiothe’rion, där
insmörjningen med olja försiggick, och
varmbaden. I regel voro de i övningarna
deltagande fullst. nakna (därav namnet g.). G.
fun-nos, ofta flera till antalet, i så gott som alla
antika städer. Jfr P a 1 æ s t r a.
I nyare tid upptogs g. som beteckning för
de högre lärdomsskolor, en mellanform mellan
trivialskola och univ. (se d.o.), som började
inrättas under medeltiden i Italien, på
1500-talet i Tyskland med undervisning i språk,
klassisk litteratur, teologi, logik, matematik och
fysik. De första g. av denna art i Sverige voro
de i Västerås (1623), Strängnäs (1626) och
Linköping (1627), vartill senare kommo Åbo och
Dorpat (1630), Reval och Riga (1631).
Undervisningen i g. fastställdes huvudsaki. genom
1649 års skolordning: g. hade 4 klasser,
lärarnas antal var 11 (7 lektorer, 2 adjunkter och
2 biträdande tjänstemän), ett av de viktigaste
läroämnena var latinet, som lästes i alla 4
klasserna, därjämte förekommo också
disputations-övningar av lärjungarna. Denna form av g.
upphävdes 1849 genom sammanslagningen av
g. och skola till elementarlärov. (senare
kallat högre allmänt lärov.), varvid dettas högre
avd., motsvarande det gamla g., ofta kallades
(officiellt efter 1904) g. Enl. 1927 års
lärov.-reform skall g. omfatta ant. 4 1-åriga ringar
och utgå från det i realskolans näst högsta
klass inhämtade kunskapsmåttet el. ock 3 1-
åriga ringar med utgångspunkt från det i
realskolans högsta klass inhämtade
kunskapsmåttet. Jfr även Skolordning. — Med g.
betecknas också vissa högre fackskolor
(tekniskt g., handels-g.). — Litt.: G. Brandell, ”Sv.
undervisningsväsendets historia”, 2 (1931).
W.N.
Gymnast, i Hellas fr.o.m. 4:e årh. f.Kr.
benämningen på de ofta medicinskt bildade
idrottstränarna; i vår tid namn på deltagare i
gymnastiska övningar. O.K-gh.
Gymnastik (till grek, gymnastike’, näml,
tech-ne, till gymna’zein, idka kroppsövningar
[naken, gymno’s]), är i nutida sv. bemärkelse
utförandet av systematiskt ordnade kroppsrörelser,
som avse att verka uppfostrande, utvecklande
och vidmakthållande av en människas fysiska
och psykiska egenskaper. G:s mål är
människans fullständiga, harmoniska utveckling.
Viktiga komplement till g. äro lek och idrott. —
Primitiva folkslag ha alltid rent omedvetet sökt
giva uttryck åt sina känslor genom olikartade
rörelser (t.ex. dansen vid religiösa fester),
varvid ofta stor rörlighet, kroppsbehärskning och
uthållighet krävas. Men ej minst i och för
kampen mot andra folkstammar el. vilda djur
har instinkten drivit den primitive individen
att i möjligaste mån utveckla sina medfödda
kroppsliga anlag. Hos kulturfolken åter har
man vid ökat välstånd med åtföljande
bekvämlighet, ensidigt arbete, nedsatt rörlighet och
muskelkraft som motvikt måst tillgripa urspr.
naturliga, småningom mera konstmässiga
(konstruerade) rörelseformer. För att beteckna
dylika övningar uppkom i Hellas under 5 årh.
f.Kr. namnet g. (nakenövningar), och
beteckningen har, om än med skiftande betydelse,
bevarats intill vår tid. I länderna kring
Medelhavet, framförallt i Grekland, hade
kroppsövningarna en blomstringstid. Grekerna togo
dock g. i en annan och vidsträcktare
bemärkelse än vår tid. Den var för dem systematiskt
sammanställda kroppsövningar i allm.,
bestående av löpningar, kast, hopp, brottning m.m. el.
m.a.o. vad man nu närmast kallar idrott; men
de förberedde även dessa genom ett
följdriktigt system, begynnande med lekar, enkla
övningar för ben, armar och bål, hantelövningar,
förberedande övningar till hopp, grepp,
lyftning, bärning m.m. Även sökte de motarbeta
vissa sjukdomar och kroppsdeformiteter med
tillhjälp av konstruerade rörelser. G. i Hellas
var en hela det fria folkets angelägenhet, ett
uppfostringsmedel, som ytterst syftade till
bevarandet av landets självständighet. I Rom
kan man ej spåra någon i samma bemärkelse
följdriktigt och allmänt bedriven g., utan
snarare kroppsövningar tagna i krigs- och
atletut
Uppslagsbok. XII. — 55 — — 66 —
3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
