Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gåsögon - Gåtor - Gåva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÄVA
Bindningsnota till gåsögon.
vägar. — I de olika försök till systematisering
av den folkliga g., som gjorts i den
folkloris-tiska litteraturen, skiljer man mellan
egentliga g. el. sa k-g., vilka syfta på föremål,
möjliga och avsedda att gissas, situation
s-g., som i förtäckta ordalag efterfråga en
tilldragelse el. situation, halslösning s-g., som
äro insatta i berättelser, utan vilka de ej kunna
gissas, doktrinära g. el. lär o-g., ett slags
examinerande frågor (vanl. i bibliska ämnen),
p r o b 1 e m-g., innehållande (vanl.
skämtsamma) räkneuppgifter, skäm t-g., med vitsartad
karaktär, kryptomorfa g., vari
lösnings-ordet är gömt i gåtan, homonyma g.,
grundade på dubbeltydiga ord, o.s.v. Spec.
litterära arter äro bokstavs- och s t a v e 1 s e-g.,
vari man av angivna ord el. bokstäver skall
sammansätta lösenorden. En i bilder och
tecken framställd g. kallas rebus. —
Gåtdikt-ningen har mycket hög ålder. I fornindisk
litteratur syfta g. framförallt till kosmologiska
föreställningar och förhållanden i kulten; ett
liknande kateketiskt ändamål tjäna g. även i
den fornpersiska litteraturen. Hebreiska g.
omnämnas i G.T. (drottningen av Saba
förelägger Salomo g., Simsons g. m.fl.). Såväl
grekerna som romarna kände g. i en mångfald
former. I den grekiska litteraturen intaga de
en viktig plats under olika benämningar; de
grekiska g. möta först i hexameterns form hos
Homeros och i anslutning till orakelspråk och
myt (t.ex. i den beotiska sfinxmyten) men
utgjorde sedermera ett omtyckt poetiskt tema,
som särsk. under alexandrinsk tid resulterade
i regelrätta gåtdikter och versifierade
gåtsam-lingar. Även hos germanska folk äro g. tidigt
belagda. I angelsaxisk litteratur blomstrade
under 600—700-talen en rik gåtdiktning. En
sådan möter även i den fornisländska
litteraturen. Bekanta äro Odens gåtstrider i
Vaftrud-nismal med jätten Vaftrudne och i
Hervarar-sagan, där guden förklädd till Gestumblinde
besegrar kung Heidrek i visdomskonst.
Berättelser om dylika gåtstrider förekommo tidigare
hos grekerna och från senare tid i folksagorna.
Gåträckan i Hervararsagan är bevisligen från
början fornnordisk folkdiktning. Omvänt finns
i nutida sv. och norsk folktradition urgamla g.
på versmått av samma slag som den poetiska
Eddans. — Tryckta gåtsamlingar utkommo
redan från 1500-talet (den första i Strassburg
1505) men erhöllo under 1700-talet en
alltmer överarbetad och konstlad poetisk form.
Sami, av g., upptecknade direkt från
folkmunnen med sammanställda variationer och
vetenskaplig kommentar, förekomma först från
slutet av 1800-talet; nämnas böra Rollands
franska saml. (1877), Wossidlos tyska (1897) och
Lehmann-Nietsches från Argentina (1911). —
Goda litteraturöversikter erbjuda H. Geijer och
Å. Campbell, ”G.” (1931; även i ”Sv. landsmål”,
1930); R. Petsch, ”Das deütsche Volksrätsel”
(1917) och Pauly-Wissowas Real-Encyclopädie,
art. ”Rätsel”. S.L-d.
Gåva, jur., kallas det att avsiktligt minska
sin egen förmögenhet och öka en annans
genom att till denne frivilligt överföra något
för-mögenhetsobjekt utan vederlag. Vanl. tänkes
ss. föremål för g. viss lös sak (el.
penningsumma) el. fastighet, men även en fordran el.
annan rättighet kan givas, liksom ock g. kan
utgöras av vederlagsfri utfästelse att framdeles
betala visst belopp, efterskänkande av en
bestående fordran, gratis upplåtelse av
nyttjanderätt o.s.v. G. av lös sak utan alltför högt
värde brukar kallas skänk el. present, g. av
mera betydande värde (till allmännyttigt el.
annat ideellt ändamål) donation. Sv. rätt
kräver för att erkänna en g. som giltig, att
verkställighet tillkommit, om föremålet var lös
egendom (lös sak måste alltså ha faktiskt
överlämnats till gåvotagaren, annan lös egendom på
motsvarande sätt bragts inom hans
maktområde), samt att skriftlig, bevittnad handling
(”gåvobrev”) upprättats och tillställts
gåvotagaren, om g. gällt fast egendom. G. mellan
makar kräver äktenskapsförord (se d.o.),
såframt ej fråga är om sedvanliga skänker
(julklappar el. dyl.) utan otillbörligt högt värde.
Förmyndare får i regel ej giva av sin
myndlings egendom annat än dylika skänker. Bland
de rättsliga verkningarna av g. må nämnas, att
givaren är fri från ansvar för fel el. brist i det
givna (se Fel eller brist) ävensom från
hemulsansvar (se H e m u 1); att gåvotagaren
har att betala viss gåvoskatt (se d.o.); att
mottagare av g. av fast egendom kan förpliktas
att bidraga till givarens underhåll och, i fall
han visat grov otacksamhet, att återlämna g.;
att g., som till syftet varit att likställa med
testamente (t.ex. givits på dödsbädden), skall vid
beräkning av givarens bröstarvingars laglott
(se d.o.) sammanräknas med hans kvarlåten-
Uppslagsbok. XII. ____ 97 __
4
— 98 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
