Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gästrikland - Geologi - Terrängförhållanden och kustbildning - Klimat - Växt- och djurvärld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÄSTRIKLAND
bro vid Gävle uppsticker s.k. subjotnisk röd
rapakivigranit. Den pålagras av den jotniska
Gävlesandstenen på slättlandet kring
Storsjön mellan Gävle och Storvik, begränsad
delvis av förkastningar och bestående av
växel-lagrande konglomerat, arkoser, röda-vita
sandstenar samt med en lavabädd av violettbrun
diabasmandelsten och yngre gångar av
olivin-diabas, även synliga i randområdet ss. kupper.
Yngst är den ss. undersilurisk kalksten på
Limön utanför Gävle uppdykande randen av
ett större submarint silurområde i s.
Bottenhavet. — De kvartära lösa jordarterna, mestadels
sandig och blockrik morän, dölja i osedvanlig
grad berggrunden. Glacialräfflorna, de många
vanl. rätt obetydliga rullstensåsarna, alla
tillhörande den s.k. Enköpingsåsen, samt de på
Storsjöslätten med dess örika sjöar vanliga
svärmarna av årsmoräner angiva en sista,
mot nämnda slätt konvergerande isrörelse.
Endast det täml. abrupt uppstigande, skogklädda
höglandet i v. och en del intilliggande isolerade
bergshöjder på kustslätten nå ovan högsta
marina gränsen (194—200 m.). Ej ens på
låglandet dominera dock de odlade sedimentära
sand-och lerjordarterna, glaciallera med tilltagande
kalkhalt mot ö. och s.ö., Ancyluslera och
Lito-rinalera. Myr- och mossmarker äro vanliga.
G.Fn.
Terräng för hållanden och kustbildning. G. är
till större delen lågland. Det nordsvenska
höglandet skjuter dock in i landskapet från n.v.
Dess ö. gräns är flerstädes vackert markerad
som en tydlig brant, som reser sig över
slättlandet i ö. Detta gäller mellersta och s.
Ockel-bo, men även delar av Torsåker.
Höglands-terrängen är av samma typ som i angränsande
landskap. Den präglas av rundkulliga el.
ku-polformiga berg, stundom samlade i större
komplex el. rader, skilda genom rätt djupa
dalar, som mestadels stryka i n.v.-s.ö. riktning.
Denna präglar därför de ledande linjerna i
denna del av G. De största av dessa dalgångar äro
Testeboåns och Jädraåns, båda säkerligen
mycket gamla och utmärkande landets urspr.
dräneringsriktning. I n.v. G. nå rätt många berg
upp emot och över 300 m.-linjen. G:s högsta
punkt är Björnbackberget (363 m.) invid
Dalagränsen. S.ö. G. bildas av det uppländska
pene-planets n. fortsättning. Vi finna även här detta
senares utomordentligt jämna slättlandsyta.
Den är liksom i Uppland stundom genomsatt
av dislokationslinjer, längs vilka sänkningar ägt
rum. Ett dylikt sänkningsfält är G:s
sandstens-område mellan Storvik och Gävle, över vilket
den jämna slättlandsterrängen når längre mot
v. än annorstädes i G. Den följer kusten med
avtagande bredd mot n., där peneplanet är
myc
ket smalt. Den utanför liggande skärgårdens
holmar och öar äro, liksom i Uppland,
mestadels peneplanets svagt uppskjutande
ojämnheter. över detsamma stryka, liksom i Uppland,
rullstensåsar, av vilka några, ss. Gävleåsen, nå
avsevärd höjd. Andra, ss. Ockelboåsen, äro
däremot abraderade av bränningen, då landet
höjde sig ur det postglaciala havet. Mellan
slättlandet med dess sen- och postglaciala leror och
det moräntäckta höglandet finnas flerstädes
övergångsområden. ö. om 200-m.-linjen resa
sig t.ex. i n. G. talrika skogsberg 100—170
m.ö.h., vilka här representera
höglandster-rängen. Även n. och s. om Storsjön finnas rätt
starkt kuperade områden med en höjd
växlande mellan 70 och 125 m. G:s största sjöar ligga
på peneplanet och äro liksom kustområdets
fjärdar översvämmade partier av detta. Till
dem höra Bysjön.vid Ockelbo, Öjaren och
Storsjön. Längst i s.ö. flyter Dalälven över G:s
pe-neplan och vidgar sig på dess jämna yta till de
stora Färnebo- och Hedesundafjärdarna, av
vilka den senare är G:s största sjö. J.F.
Klimatet liknar n. Svealands. Gävle har
under den kallaste mån. (febr.) —4,7°, under den
varmaste (juli)+15,9°. Längst i s. vid Gysinge
äro motsvarande värden —5,o° och +16,o°. På
gr. av avståndet från kusten är klimatet här
alltså något mera kontinentalt. Nederbörden är
icke stor. I Gävle är den årl. regnmängden
487,4 mm. med maximum i aug. (72 mm.) och
minimum i febr. (24,6 mm.). J.F.
Växt- och djurvärld. G. ligger på gränsen
mellan de nord- och sydsvenska
barrskogsområdena. Det senares n. gräns anses sammanfalla
med ekens, som följer Dalälven mellan Färnebo
och Älvkarleby. Längs kusten når detta träd
ända upp mot Gävle. Dessutom finnas längre
norrut 3 isolerade förekomster, den nordligaste
i Ockelbo. Även andra ädla lövträd, ss. alm,
lind, lönn och oxel, träffas på spridda ställen
genom hela ö. G. Hassel och ask äro flerstädes
beståndsbildande. Skogen har särsk. i v. stor
utbredning och består mest av gran, här och
där med insprängd björk. Den är huvudsaki.
mossrik med ris och kovallarter, örtrika
granskogar ( grankälar, granlundar) med ormbunkar,
midsommarblomster, harsyra och ängsfibbla
förekomma på fuktig, näringsrik mark, ss. längs
bäckar. Myrarna ha stor utbredning och
uppträda oftast ss. högmossar. Av märkliga
växtarter kunna nämnas de båda ormbunkarna
Botry’chium virginia’num och Osmu’nda rega’
lis samt gotlandsagen. I det v. skogsområdet
finnas de n. arterna Epilo’bium Hornema’nni,
Poa glauca, Phleum alpi’num och Mulge’dium
alpi’num. — Djurvärlden är ganska fattig.
Den sydsv. faunan är sparsamt företrädd av
— 119 —
— 120 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
