Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gästrikland - Växt- och djurvärld - Befolkning och folkminnen - Dialekt - Fornminnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÄSTRIKLAND
grävlingen, rådjuret, koltrasten, hämplingen,
kajan, staren etc. Igelkotten har här sin n. gräns.
Många sydsv. arter, som finnes i
Mälartrakterna, saknas i G. Av fiskar förekomma i
kustlandet gös och braxen, men andra sydsv. arter
äro sällsynta. Den övervägande delen av faunan
består av mera kosmopolitiska arter. Sålunda
har björnen med en liten stam levat kvar i v.
G. ännu under det senaste årtiondet. J.F.
Befolkning och folkminnen. G. är i
folkkultu-rellt hänseende ett övergångslandskap mellan
Norrland och Svealand. Fäbodväsen har till i
jämförelsevis sen tid funnits över hela G., och
i n. delen har man vid fäbodarna haft
primitiva kåtliknande kokhus, som dock torde vara
av ungt datum liksom i Jämtland. I n. G.
träffas liksom hela vägen norrut på båda sidor om
Bottenhavet de egendomliga uppåt vidare
höladorna. Ett typiskt norrländskt drag är bruket
att ha särskilda sommar- och vinterstugor.
Gårdsanläggningen visar endast i n. den
karakteristiskt norrländska gården, kringbyggd i
fyrkant med byggnader av olika slag. I större
delen av G. förhärskar den gårdsanläggning, som
är typisk för Svealand, med fä- och mangårdar
åtskilda med en uthuslänga. V. delen har haft
finnbebyggelse. Dock har det finska språket
helt försvunnit, och endast få typiskt finska
kulturdrag träffas ännu här och där. Söderut
har bergsbruket betytt mycket och gett sin
prägel åt gårdarna och deras inredning. I hög grad
karakteristiskt för G. är den stora roll, måleriet
spelat i utsmyckningen av rum och möbler.
Därvid ha ej blott G:s egna allmogemålare
anlitats utan även i stor utsträckning dalmålare.
Folktraditionen visar sammanhang icke blott
med Uppland utan även med Finlands
svenskbygder och icke minst med Åland. v.S-w.
Dialekt. G:s folkmål höra till de s.k.
sveamålen och ansluta sig således till de mål, som
talas i s.ö. Dalarne, n.ö. Västmanland och
Uppland (särsk. n.v. delen). Men i motsats till
upplandsmålen ha de förlorat en del ålderdomliga
drag; så ha t.ex. de gamla
konsonantförbindelserna mb och nd assimilerats till mm, nn;
kam-mä, kamma, bonnö, bonde. Gästrikemålen
förete också vissa likheter med hälsingemålen -och
bilda således övergång till de norrländska
målen, t.ex. ”förmjukning” av k och g i inljud
före ”len” vokal, t.ex. tatji, taket, dränjin,
drängen. Sinsemellan förete G:s folkmål stor
enhetlighet, men man kan dock i vissa
hänseenden urskilja två grupper: målen i socknarna
närmast omkr. Storsjön, centralmålen,
och målen i randsocknarna i n., ö. och s.v.,
randmålen. — I avseende på ljudsystemet
må f.ö. framhållas: 1) Bevarande av ”hårt” g
i förbindelserna Ig, rg i ordslut och före ”hård”
vokal, t.ex. älg, älg, värgär, vargar (icke jl).
2) Förlust av d efter starktoniga vokaler samt
av t i ändelser, t.ex. se, sed, riä, rida; kastä,
kastat. 3) övergång av rd till ”tjockt” l, t.ex.
bol, bord. 4) I allm. bevarande av n i bestämd
art. hos fem. subst. i sing. och i neutr. plur,
t.ex. tjörtjän mot tjörtjä, kyrkan; husön, husen.
5) Det öppna a-ljudet har stark dragning åt ö;
det förekommer, bl.a. före r och ”tjockt” l, i
svagton (sålunda allmänt i ändelser) och i
urspr. ”kort” rotstavelse, då följ, stavelse
innehållit ett u, t.ex. ärm, arm, välp, valp; kälvär,
kalvar; lädu, lå{d)ä, lada. 6) Bevarande av
urspr. kort i, t.ex. smiä, smedja; tjittil, kittel.
7) Förekomsten av ett ”orent” ö-liknande
d-Ijud, särsk. i urspr. kort stavelse (då i el. u ej
följer i ändeisen) samt framför r och ”tjockt”
l, t.ex. sön, son; tör(r), torr, höl, hål. 8)
Bevarande av urspr. lång vokal före m, t.ex. rem,
rem, strimä, strimma. 9) Centralmålen ha
apo-kope, t.ex. kälvän, gät(t)ön, kalvarna, gatorna,
mot kälvänö, gät^önö i randmålen. 10) Stark
betoning av ändelser (i samband med lång
kvantitet) samt av senare leden i sammansatta
ord, t.ex. vårön, våren, byär, byar; kaffepanna,
kaffepanna, natulärä, naturlära. — Beträffande
ordböjningen kan anföras: bland de ”svaga”
mask, subst. framträder i sing. en skillnad
mellan de ord, som beteckna personer och (högre)
djur, och dem, som beteckna saker (även lägre
djur). De förra ha generaliserat den gamla
nom., de senare i obestämd form oblik kasus
men i bestämd form oftast nom., t.ex. gubbö,
gubbön gubbe, gubben, men stölpä, stölpön
stölpän, stolpe, stolpen. — Då adj. står
attri-butivt, har det i sht i de n. målen en särskild
form för obestämd fem. sing. t.ex. e långå stång,
en lång stång. Predikativt är adj. i de n. målen
och ofta även i de övriga oböjt i plur., t.ex.
döm söp sä full, de söpo sig fulla. — Hos l:a
konjugationens verk ha inf., imperfektum,
su-pinum och perfekt particip samma form, t.ex.
kastä (riksspråk: kasta, kastade, kastat, kastad).
E.Li.
Fornminnen. De äldsta fynden utgöras av
Lihult- och trindyxor, funna i landskapets inre,
högläntare trakter, tydande på att en
fiskarbefolkning vid övergången mellan äldre och yngre
stenåldern varit bosatt vid kusten. Allteftersom
landet höjde sig ur havet, flyttade befolkningen
ut på de nyvunna områdena, men ända inemot
gånggriftstiden synes bebyggelsen ha varit
bunden vid hav el. sjö. 4 boplatser äro kända, av
vilka endast 1, vid Mårtsbo i Valbo s:n, är
närmare undersökt; den tillhör gånggriftstiden. —
Från bronsåldern kännas endast 2 fynd. Med
järnålderns början upphöra fynden. Först mot
— 121 —
— 122 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
