Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Görtz (Goertz), Georg Heinrich, von Schlitz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÖRTZ
kanal till de nordiska allierade. I
sammanhang med Stettins sekvester 1713 förmådde G.
Preussen att utöva ett ganska starkt tryck på
Danmark. Även Mensjikov hade G. lyckats
vinna och sände nu till Ryssland Bassewitz för
att förmå tsaren att gilla sin gunstlings politik.
På ett oförsiktigt och oskickligt sätt
utvecklade denne här i skriftliga memorial några av
G. gjorda antydningar om giftermål mellan Karl
Fredrik och en rysk prinsessa, ryska löften
att skaffa hertigen tronföljden i Sverige och
därpå följ, avträdelser av sv. provinser till
Ryssland. Saken kom ut, G. desavouerade
visserligen Bassewitz, men denne vann tilltro, och
det kom till en stor skandal, varvid såväl det
sv. rådet som den av sin guvernör, A. Horn,
påverkade unge hertigen i skarpa former läto
G. känna sitt missnöje. Då därjämte i början
av 1714 vid Tönningens erövring av danskarna
G:s dubbelspel vid Stenbocks inmarsch
kommit i dagen, övergavs Gottorp även av
Preussen, och G. utvisades från Berlin. G:s enda
hopp var nu Karl XII, trots att denne yttrat
sig ganska skarpt om G:s många ”konster”.
Ett försök att möta Karl på hemresan
misslyckades visserligen, men strax efter dennes
ankomst till Stralsund infann sig G. där och
lyckades, understödd av Vellingk och Dernath,
vinna gehör för de gottorpska synpunkterna.
Först efter Karl XII:s återkomst till Sverige
börjar G:s egentliga maktperiod. Formellt var
G. endast gottorpsk minister; i själva verket
var han 1716—18 Karls inflytelserikaste
rådgivare med en premiärministers ställning, ehuru
han halva tiden vistades på särskilda
beskickningar i utlandet. Framförallt gjorde sig G:s
inflytande gällande på det finansiella och det
utrikespolitiska området. Kraftiga rustningar
och ett skickligt utnyttjande av fiendernas
inbördes misstroende och skilda intressen skulle
möjliggöra en för Sverige förmånlig fred. De
nödvändiga penningarna anskaffades genom
utfärdande av obligationer, myntsedlar och
mynttecken, de båda senare närmast jämställda
med våra dagars sedlar. Åtgärderna inneburo
en fullst. nyhet för Sverige med dess
naturahushållning, men i Västeuropa saknades ej
motstycken, och senare tider ha ju i ännu
högre grad anlitat sådana utvägar. Senare
vidtogos ytterligare en hel rad åtgärder,
erinrande om de krigförande makternas under
världskriget — tvångsinlämning av silver och
guld, beslag på de viktigaste exportvarorna,
importreglering etc. —, vilka otvivelaktigt i
Sveriges dåv. ytterligt svåra läge voro
nödvändiga men medförde våldsamma ingrepp i
äganderätten och i vida befolkningslager väckte
en oerhörd förbittring mot G. Våldsammast
var hatet i de redan förut mot G. fientliga
ämbetsmannakretsarna. Härtill bidrog även,
att G., som med skäl misstrodde dem, trängde
dem tillbaka från allt inflytande på de
viktigare ärendena och överlämnade dessa åt en
kristidsbyråkrati, av vilken han själv och hans
förtrogna hade den direkta ledningen och som
till ej obetydlig del bestod av holsteinare.
Lpp-handlingsdeputationen och
ordningsmannaäm-betet voro de viktigaste av de nya
ämbetsverken. G:s finansiella system väntar dock ännu
sin skildrare.
Bättre kända äro G:s diplomatiska
förhandlingar, ehuru meningarna gå vitt i sär om hans
verkliga avsikter. I juli 1716 ankom G. till
Holland, som det hette främst med uppdrag att
skaffa Sverige pengar, bl.a. till flottans
förstärkande. En tid efter ankomsten erhöll han
av konungen en synnerligen vidsträckt, men
till formen något dunkel och ovanlig fullmakt,
under hela den följ, tiden hans eg. enda
legitimation för de mångfaldiga förhandlingar, han
bedrev. De första försöken att få pengar —
dels genom lån i Holland, dels genom för
skott på de franska subsidierna — kröntes
blott delvis med framgång. Närmast var det
väl detta, som kom G. att inlåta sig med
ja-kobiterna (se d.o.), vilka voro villiga till
betydliga penningförsträckningar mot löfte om Karl
XH:s hjälp till pretendentens uppsättande på
sina fäders tron. Sannolikt ha dock såväl G.
som Karl XII själv i princip varit ganska
hågade för ett dylikt företag, vilket, om det
lyckades, kunde medföra en avgörande förändring
i hela Sveriges läge. I segelflottornas tidevarv
kunde planen ingalunda betraktas som
omöjlig, om än risken var ganska stor. Innan någon
uppgörelse kommit till stånd, upptäcktes dock
planerna av engelska regeringen, och såväl
Gyllenborg, den sv. ministern i London, som G
arresterades, den senare i Arnhem av
General-staterna på Georgs bedrivande (febr. 1717)
Först i juli lösgavs han, sedan den franska
regeringen på Karl XH:s vägnar dementerat
dennes planer på att hjälpa pretendenten.
Omedelbart efter sitt frigivande återupptog G. och
fullföljde, till att börja med under hela
hemresan, vilken förde honom både till Preussen,
Sachsen och Ryssland, de storpolitiska förhand
lingar, vilka han påbörjat före sin arrestering
och vilka han funnit medel att i viss mån
fortsätta även under sin fängelsetid. I sina
huvuddrag gingo de ut på att till Sveriges
fördel utnyttja såväl den brytning mellan de
nordiska allierade, vilken, efter uppgivandet av
landstigningsplanen mot Skåne 1716, delat dem
i två grupper, Georg I och Fredrik IV å ena,
Peter I och Fredrik Vilhelm I å andra sidan,
— 153 —
— 154 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
