Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Görtz (Goertz), Georg Heinrich, von Schlitz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÖRTZ
som även rivaliteten mellan Frankrike och
kejsaren och Spaniens strävanden att återvinna
sin stormaktsställning. Med otrolig skicklighet
men också med fullst. skrupelfrihet anknöt
G. härvid den ena underhandlingen efter den
andra, uppgjorde det ena projektet sinnrikare
än det andra, förhandlade med Georg och
pretendenten, med Alberoni och kejsaren, med
Fredrik Vilhelm och Peter, ja, sökte t.o.m.
anknyta förbindelser med dennes olycklige son
Alexej, innan denne återvänt till Ryssland. Med
Flemming samarbetade han därvid åter, fast
osäkert i vilken utsträckning. Den
betydelsefullaste av alla dessa förhandlingar blev den
med Ryssland, vilken påbörjats redan i
Holland, där G. personligen sammanträffade med
tsaren, och sedan fortsattes på en formlig
kongress på Lövön, en av Ålandsöarna. Under
hela 1718 höll denna förhandling Europa i
spänning, men varken samtid el. eftervärld har
med visshet kunnat besvara frågan, vad G.
avsett och hur Karl XII ställt sig till hans förslag.
Visserligen vägrade Karl XII i en skriftlig
resolution av 4/s 1718 sitt samtycke till det av
G. uppgjorda, av tsaren gillade fredsförslaget,
vilket gick ut på Östersjöprovinsernas
avstående till Ryssland mot dettas hjälp till att
skaffa Sverige skadeersättning på annat håll,
bl.a. i Norge, men många skäl tala för, att
detta avslag ej var avsett att vara slutgiltigt;
kanske har det rent av blott avsett att invagga
motståndarna i säkerhet. De gamla planerna
på en giftermålsförbindelse mellan Karl
Fredrik och tsarens dotter och tryggandet av
tronföljden i Sverige åt hertigen torde åter ha
bragts å hane, denna gång säkerligen med
Karl XH:s gillande. I varje fall voro
anhängarna av Ulrika Eleonoras tronföljd djupt
övertygade därom. Planer på ett stort förbund
Sverige-Ryssland-Spanien-pretendenten och
sannolikt Preussen, för vilket man hoppades
vinna även Frankrike, voro å bane. G., som
upprepade gånger avbrutit sin vistelse på Åland för
att muntligen rapportera för konungen och
erhålla nya order ävensom för att ingripa i
den inre styrelsen, befann sig ånyo på väg till
sv. högkvarteret, kanske för att få den
slutgiltiga bekräftelsen på fredstraktaten, då han 2/i2
1718 i Tanums prästgård i Bohuslän
arresterades. Prins Fredrik av Hessen hade genast
efter konungens död givit order därom för att
så beröva sin gemåls medtävlare om Kronan
hans bästa stöd. Nu var också tiden kommen
för den förbittrade sv. byråkratien att taga
hämnd på sin fiende. En särskild kommission
tillsattes för att döma honom under ordf.-skap
av landshövdingen och lantmarskalken vid den
snart sammanträdande riksdagen Per Ribbing.
Åklagare blev lagman Thomas Fehman.
Rättegången var dock en ren parodi; laga former
iakttogos ej, G. fick blott otillräcklig tid att
taga del av anklagelsen och vägrades tillgång
till alla akter, som han behövde för sitt
försvar. T.o.m. hans begäran att få tid på sig
att redogöra för sin förvaltning av statens
medel avslogs. u/2 1719 avkunnades domen. G.
dömdes däri att, emedan han sökt stifta split
mellan konungen och hans undersåtar, emedan
han utarmat rikets innebyggare, emedan han
tillstyrkt krigets fortsättande m.m., ss. en falsk
rådgivare och landsfördärvare mista livet och
på galgbacken halshuggas, varjämte liket skulle
å avrättsplatsen nedgrävas. 19/2 ägde
avrättningen rum. Enl. den kort därefter uppställda
översikten över G:s mellanhavanden med sv.
Kronan skulle han ha varit skyldig den över
IV2 mill. dal. smt; en senare granskning, på
1770-talet, gav däremot etl överskott för G. av
över 1 mill. dal. smt, vilken summa också av
sv. staten utbetaltes.
Omdömena om G. och hans verksamhet ha
utfallit mycket olika. Att hans avrättning var
ett justitiemord av grövsta slag, torde dock nu
av ingen förnekas. Han fick umgälla det
missnöje, som det långvariga olyckliga kriget med
dess många lidanden framkallat mot
enväldet, i vars tjänst han ställt sig. Det finns ej
heller något skäl att betvivla G:s uppriktiga nit
för Karl XII, som han tydligen högt
beundrade. Någon känsla för Sverige och det sv.
folket kan man däremot svårligen vänta hos
denne utlänning. Hans moral stod ej högt, ej
ens för denna tid. Alla medel syntes honom
goda, om han därigenom kunde föra sina
motståndare bakom ljuset och vinna sina syften.
Denna hänsynslöshet gav honom emellertid ett
drag av äventyrare, som skadade hans
underhandlingar. I uppslagsrikedom, i
formulerings-skicklighet, i fintlighet och även i personlig
tjuskraft torde G. haft få likar. Till sitt yttre
var han en ståtlig och imponerande gestalt med
angenäma anletsdrag, trots att han under sin
studietid förlorat sitt ena öga, vilket ersatts
med ett emaljöga. Att hans eftermäle i sv.
historia skulle blivit ett annat, om ej kulan vid
Fredrikshald omintetgjort hans planer, torde
man kunna våga påstå. — Litt.: K.v. Moser,
”Rettung der Ehre und Unschuld.... G.H. von
Goerz” (1776); H. Almquist, ”Holstein-Gottorp,
Sverige och den nordiska ligan i den politiska
krisen 1713—14” (1918); P. Sörensson,
”Sverige och Frankrike 1715—1718”, 1—3 (1909—
21), ”Kejsaren, Sverige och de nordiska
allierade 1714—19”, 1—4 (i ”Karolinska
förbundets årsbok”, 1926—29); K.J. Hartman, ”Äländ-
— 155 —
— 156 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
