Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Göthe, Erik Gustaf - Göthe, Georg - Göthit, pyrrhosiderit - Göthlin, Gustaf - Göthlin, Gösta - Götiska förbundet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÖTISKA FÖRBUNDET
Gfithe [jöte], Erik Gustaf, bildhuggare
(1779—1838), var en av Sergels mest begåvade
lärjungar, studerade under flera år i Rom men
blev i hemlandet satt i skugga av Byström.
Han valde i likhet med denne klassiska motiv
(”Bacchus”, ”Hebe”, ”Venus med Amor” etc.)
samt även allegoriska (”Svea”, Rosersberg) och
fick en del beställningar på porträttbyster m.m.
Mest bekant är hans staty av Karl XIII i
Kungsträdgården, Stockholm. Vid hovet i Petersburg
(från 1822) hade han mera framgång och
utförde bl.a. en sittande staty av Katarina II samt
barnbyster. Några lermodeller och tecknade
utkast, som visa både kraft och formskönhet,
förvaras hos hans efterlevande. I Stockholm kom
han till slut att utföra ett större arkitektoniskt
konstruktivt arbete: Riddarholmskyrkans
järnspira. E.W.
Göthe [jöte], Anders Georg, konstforskare
(f. 5/io 1846), fil. d:r 1875, från s.å. amanuens
vid Nationalmuseum, Stockholm, 1912—16
intendent. G. har utarbetat den första modernt
vetenskapliga katalogen över museets utländska
tavlor och har utg. ett förtjänstfullt arbete
om Sergel (1898), vidare ”Sergelska bref” (1900)
samt planschverket ”J. T. Sergels
skulpturverk” (1921). E.W.
Göthi’t [jö-], pyrrhosidefit, mineral,
till kemisk sammansättning järnoxid med 1
molekyl vatten, Fe„O3. H2O, förekommer i
rombiska pelarformiga kristaller el. tunna blad
(rubinglimmer) el. också i bladiga, fjälliga,
stråliga el. täta aggregat. G. är
svartbrun—rödbrun med rödbrunt—rostgult streck.
Förekommer samman med andra järnmineral, i sht
järnspat och limonit (se d.o.) och uppstår av
den senare genom vattenavskiljning. G. bildar
endast mindre massor i järnmalmer (se d.o.).
Som fyndorter må nämnas järngruvorna i
Cornwall och Pribram i Böhmen. K.A.G.
Göthli’n [jöt-] Gustaf Fredrik, fysiolog
(f. 2O/io 1874), med. d:r i Uppsala 1907
(”Experimentella undersökningar av ledningens natur i
den vita nervsubstansen”), prof, i fysiologi vid
Uppsala univ. sedan 1918. G. har bl.a. utg. ”Die
doppelbrechenden Eigenschaften des
Nervenge-webes” (1913), ”Studien über die
Energie-schwelle fiir die Empfindung rot in ihrer
Ab-hängigkeit von der Wellenlänge der
Licht-stralung” (1917) samt
”Polarisationsanomalo-skopet, ett instrument för diagnostisk
undersökning av färgsinnet” (i ”Sv. läkaresällskapets
handlingar”, 42, 1916). G. har under senare åren
ägnat sig åt näringsfysiologiska studier och
offentliggjort viktiga undersökningar över
skörbjuggens förekomst i Sverige. Å.Ch.
GöthlFn [jöt-], Gösta Valdemar, läkare (f.
27/e 1877), med. lic. i Stockholm 1905, prosektor
vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg och
föreståndare för stadens bakteriologiska
laboratorium 1906—10, sundhetsinspektör i Göteborg
1910 och grundare av därvarande
bostadsinspektion och dispensär. G. är led. av ett flertal
kommissioner och sällskap samt har förf, ett
antal avh. inom patologi, bakteriologi, hygien
och socialhygien. Å.Ch.
Götiska förbundet stiftades i Stockholm i
febr. 1811 med syfte att uppliva ”de gamle
göters frihetsanda, mannamod och redliga
sinne”. Till sitt ursprung var det en
sammanslutning av glada sällskapsbröder, de flesta
värmlänningar och vänner sedan studieåren i
Uppsala. De götiska formerna (medl. antogo
fornnordiska kämpanamn, avhöllo ”stämmor”
under bar himmel, drucko ur horn o.s.v.) voro
från början ett skämtsamt ordensceremoniel,
men förlänades en allvarlig innebörd av Jakob
Adlerbeth (se denne), som organiserade G.f.
och angav riktlinjerna för dess verksamhet.
Den bärande tanken däri var av
moralisk-patriotisk art. Sin förutsättning hade G.f. i den
politiska förnyelsen efter revolutionen 1809
och det därav väckta hoppet, att landet skulle
återvinna sin forna storhet. Dikt och vetenskap
betraktades som medel att höja nationalandan;
särsk. anbefalldes forskning i ”Nordens
forn-häfder och sagor”. Att G.f. kom att göra en
betydande kulturell insats berodde på att det till
den urspr. kretsen hörde ett geni, näml. Gei jer.
På dennes förslag utgav G. f. ”Iduna, en skrift
för den nordiska fornålderns älskare” (1811—
24), innehållande dikter samt historiska och
arkeologiska uppsatser. Det l:a häftet skrevs
helt av Geijer (se denne). I det 3:e (1812)
började Tegnér medarbeta; han publicerade i
”Iduna” ett stort antal av sina förnämsta
dikter, bl.a. en del av romanserna i ”Frithiofs
saga”. Genom denna tidskr. vann en götisk
riktning insteg i sv. litteratur; den framträder
icke endast hos medl. av G. f., ss. Geijer,
Tegnér, Ling, Afzelius och Nicander, utan också
hos andra förf., t.ex. Sjöberg (Vitalis). Även
på den bildande konsten övade G. f.
inflytande. Ling föreläste 1814—17 i Stockholm ”öfver
de nordiska myternas användande i skön
konst”, och 1818 anordnade G. f. en utställning,
vari bl.a. Fogelberg deltog med skisser till sina
kolossalstatyer av Oden, Tor och Frej. Vid
denna tid kände sig Geijer manad att varna
mot alltför mycket nordiskhet i konst såväl
som poesi. Han skrev ”Betraktelser i afseende
på de nordiska myternas användande i skön
konst” (1817), som framkallade en schism
inom G. f. och föranledde Lings utträde därur.
Sedan ”Iduna” 1824 upphört att utkomma,
avstannade G. f:s verksamhet, men den formella
— 213 —
— 214 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
