Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hagalund - Hagar - Hagbard och Signe - Hagberg, släkt - Hagberg, 1. Carl Peter - Hagberg, 2. Carl August - Hagberg, 3. Jacob Theodor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAGBERG
kr. (1930). — Litt.: ”H., minnesskrift, 1899
—1924” (1924). J.C.
Hagar, enl. sägnerna (1 Mos. 16 och 21)
Ismaels stammoder, Saras egyptiska slavinna,
som av henne gavs åt Abraham till bihustru,
för att Sara skulle kunna adoptera hennes barn.
Möjl. har H. att göra med folket hagariterna
(1 Krön. 5:10, 19) ö. om Moab och Ammon.
I Gal. 4:21 ff. uttydes H. (Agar) allegoriskt
ss. det gamla förbundet, lagens och
träldo-mens. G.Bsm.
Hagbard och Signe, en i Norden urgammal
saga av okänt ursprung, bekant redan för
Harald Hårfagers skald Tjodolf (800-taIet),
berättad första gången av Saxo. Enl. denne var H.
en norsk småkonung, som vunnit den danska
konungadottern S:s kärlek. Förklädd till
kvinna, smög sig H. en natt in i hennes
jungfrubur, men förråddes och blev dömd att hängas.
Enl. löfte skulle S. beröva sig livet, då hon såg
H:s kropp i galgen. För att pröva hennes
trohet förmådde H. bödeln att först låta hissa upp
H:s kappa. Då H. såg, att jungfruburen stod i
lågor, gick han med glädje i döden. Sagan blev
under medeltiden förvandlad till en vida spridd
folkvisa, ”Habor och Signild”, och har också
blivit föremål för litterär behandling. Sägnen
har varit lokaliserad till nästan varje landskap
i Norden, och flerstädes utpekas ”Hagbards
hög”. Stn.
Hagberg, släkt stammande från Rasbo s:n,
Uppsala län.
1) Carl Peter H., teolog (1778—1841),
mag. i Uppsala 1803, prefekt vid teol.
seminariet i Lund och
kyrkoherde i S:t
Peters kloster 1809, teol.
d:r s.å., prof, i
pastoralteologi 1811,
kyrkoherde i S:ta
Cla-ra i Stockholm 1815,
i Rasbo 1823, pastor
primarius 1837, led.
av Sv. akad. 1821,
av kommittén för
rikets undervisningsväsen 1825. H. var
en av sin tids främsta
andliga talare. Hans predikan tillhörde från
början den neologiska typen men fick senare
en mera biblisk klang, dock utan förändring av
grundåskådningen. Av H. ha flera
predikosamlingar utkommit. A.M-n.
2) Carl August H., den föregåendes son,
språkman, översättare (1810—64), student i
Uppsala 1826, fil. mag. 1830, docent i grekiska
1833. En frukt av hans grekiska studier voro
några övers, av Aristofanes’ komedier. En viss
uppmärksamhet väckte han med sitt angrepp
på C.J.L. Almquist i ”Bref till ett äldre
fruntimmer om Azouras
Lazuli Tintomara
och Ramido
Mari-nesco” (i
”Uppsala-correspondenten”,
1835). Han
framträdde därmed som
talesman för en
generation, som ställde
sig kritisk mot den
föregående epokens
romantiska
esteti-cism. H. företog 1835
—36 en bildningsresa
till Tyskland och Frankrike; hans skildringar
därifrån ha 1927 utgivits under titeln ”Resa i
Europa på 1830-talet”. Av särsk. betydelse för
hans utveckling blev vistelsen i Paris; om de
litterära intryck, han där mottog, vittnar ”Om den
nya fransyska vitterheten” (i ”Skandia”, 1836—
37). Efter hemkomsten försökte H. sig på
realistiskt romanförf.-skap i W. Scotts stil; han
tryckte 1838 d. 1 av den för sin tid märkliga romanen
”Ett borgarhus på Köpmangatan för 30 år
sedan” men utgav den aldrig. 1840 erhöll han
den Norbergska professuren i estetik och
moderna språk i Lund efter en uppseendeväckande
befordringsstrid, vari även Almquist deltog.
Under några år (1841—45) utövade han med kraft
och insikt litterär kritik i tidskr. ”Studier,
kritiker och notiser” (se d.o.). Under 1840-talet
utförde H. också sitt livs storverk, näml, övers,
av Shakespeares ”Dramatiska arbeten” (12 bd,
1847—51). Genom denna övers., utmärkt för
språklig realism och fyndighet och ännu föga
åldrad, har Shakespeare blivit en beståndsdel i
sv. kultur. Efter fullbordandet av detta verk
åtog sig H. det mödosamma arbetet med Sv.
akad:s ordbok och utbytte i samband därmed
1858 sin professur mot en annan nyinrättad i
nordiska språk. Han blev 1851 led. av Sv. akad.
— Litt.: K. Warburg, ”Den börjande
reaktionen mot nyromantiken” (i ”Samlaren”, 1903);
A. Österling, ”C.A.H.” (1922); N. Molin, ”K.A.H.
som översättare” (1929). A.W-n.
3) Jacob Theodor H., den föregåendes
bror, univ.-lärare (1825—93). Efter ett specimen
”Om arten af Molières lustspel” blev H. 1851
docent i fransk litteratur, 1860 adjunkt i
franska och italienska och var 1868—90 prof, i
nyeuropeisk lingvistik och modern litteratur, allt
vid Uppsala univ. Efter de tidigare arbetena
”Hvarför är vår tid icke poetisk?” (1852, i
polemik med B.E. Malmström) och skådespelen
”Karl XII” (1864) och ”Karl XI” (1855; uppförd
i Stockholm) m.m. ägnade sig H. med iver åt
— 269 —
— 270 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
