Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Halland - Dialekt - Fornminnen - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HALLAND
Dialekt. De halländska folkmålen tillhöra
två skilda dial.-områden, näml, dels det sydsv.
el. östdanska och dels götamålens område.
Gränserna för de båda dial.-områdena gå
tvärs över landskapet strax s. om Varberg,
där flera av de dial.-gränser framgå, som
särskilja det sydsv. språkområdet från
nordligare dial. Det n. H. har i överensstämmelse
därmed ”tjockt 1” i vissa ställningar (t.ex. i
blå och gala) och övergång rd > tjockt l
(bol, bord; i s. bor), vidare förlust av
slutljudande -n (i n. sola, i s. solen, i n. tösera,
i s. töserna) samt mindre rikedom på
diftonger än i s. — Gemensam för nästan hela
H. är den skånsk-danska övergången av k,
p och t efter starktoniga vokaler till resp, g,
b (längst i s.v. v) och d, t.ex. i kaga, gaba
(gava) och mad. Denna övergång saknas dock
i de övre delarna av Ärstads och Faurås
härader, där målet närmast ansluter sig till
Västgötamålen (se Kalén, ”Ordbok över
Fa-geredsmålet”). — Ä hela området
förekommer den sydsv. och danska utvecklingen av
äldre -g efter vokal till resp, -v el. bortfall
(efter ”hårda” vokaler: have el. hae, hage)
och -j (efter ”mjuka” vokaler: väj, väg, höj,
hög). I förbindelserna kv, sv och tv kvarstår
gammalt w: kwekk, swett el. Swett, twätta,
ävensom i uddljud, där ett h bortfallit: wid,
vit. — H.-målen förete en stor rikedom på
diftonger, särsk. de s. Mest utbredd är den
diftong, som svarar till äldre ei och som i
större delen av landskapet har formen ai
(längst i norr äi), t.ex. stain el. stäin, sten. I
den del av H., som tillhör det sydsv.
språkområdet, motsvaras riksspråkets långa d-ljud,
när det går tillbaka på äldre långt a, av au
el. åu (gau, gå). Ännu flera diftonger
förekomma i s. H. Ex. från Halmstads hd: äud,
ut, eing, in, draing, dräng. — Vad formläran
beträffar, är särsk. nämnvärt, att H.-målen i
likhet med de flesta sydsv. mål bibehållit
verbens böjning till numerus och person. —
Utforskandet och uppteckningen av H.-målen ha
sedan mitten av 1800-talet med framgång
bedrivits dels av enskilda personer, dels genom
den 1915 stiftade Halländska
landsmålsföreningen i Lund, vars verksamhet numera
fort-sättes av Landsmålsarkivet i Lund. I.I-s.
Fornminnen. Från äldre stenåldern kännas
boplatser med skiv- och kärnyxor, de flesta
i landskapets nordligaste del. Boplatsfynden
fortsätta under yngre stenåldern. De ansluta
sig i allm. till den forntida kusten. Av
sten-kammargravar kännas ett fåtal dösar och
gånggrifter samt ett tjugotal hällkistor.
Deras utbredning visar, att åkerbrukskulturen.
som redan under döstid vann insteg på s. H:s
kustslätter, först mot stenålderns slut utbredde
sig till de n. och inre delarna av landskapet.
Ett märkligt skelettfynd från övergången
mellan dös- och gånggriftstid är gjort vid
Rolfs-åker (se d.o.) i Fjärås s:n. — Bronsålderns
gravar utgöras i n. H. till övervägande del
av rösen, vanl. belägna på bergen, i s. H. av
på slätten liggande stora högar. Särsk. bekant
är Lugnarohögen (se d.o.) i Hasslövs s:n. På
Broåsen i Grimeton har man funnit resterna
av en gjutverkstad. Ett fåtal hällristningar
med skeppsbilder finnas. Märkliga lösfynd
äro en sköld av brons från Svarte mosse i
Spannarps s:n samt en skål av tunt guldbleck
från Smörkullen vid Boberg i Skrea s:m —
Från förromersk järnålder kännas flera
gravfält, dels med gravar under flat mark ss.
vid Iserås i Onsala, dels med låga högar. Den
följ, tiden till forntidens slut har att uppvisa
talrika gravfält med högar, bautastenar och
olika slag av stensättningar. En del ha
använts under lång tid, t.ex. det ståtliga
gravfältet vid Högaberg i Grimeton, som lämnat
fynd från romersk järnålder till vikingatid.
En av landets vackraste bautastenssamlingar
finnes vid Lii i Fjärås s:n. Åtskilliga fornborgar
äro kända; de bruka vanl. hänföras till
folk-vandringstid. Från vikingatid kännas ett fler
tal silverskatter. H:s runminnesmärken äro få:
en folkvandringstida guldbrakteat med
runinskrift, hittad i Eskatorp i Fjärås s:n, samt tre
runstenar från sen vikingatid i
Halmstadtrak-ten. P.E.O.
Historia. Första gången H. el. dess inv.
nämnas är under 500-talet e.Kr., då den
romerske historieskrivaren Jordanes omtalar
hallin, vilka jämte 4 andra stammar bebodde
en bördig slättbyggd i Skandinavien; Jordanes
omtalar även en stam fervir, som man
identifierat med inv. i Fjäre hd i n. H. Av vissa
motsättningar mellan förhållandena i n. och
s. H. har man velat sluta, att de två delarna
icke urspr. hörde samman. Jordanes’ yttrande
kan kanske anses bestyrka detta, likaså det
förhållandet att under 1200-talet
häradsindel-ningen var genomförd allenast i s. H.; Fjäre,
Himle och Viske benämndes då ej härader
utan voro tydl. distrikt, motsvarande och
samordnade med s. H:s härader. Hur H. kommit
till Danmark och hur dess öden gestaltat sig
intill 1000-talets mitt är obekant. Vid denna
tidpunkt, då mellan kungarna Sven Estridsen
i Danmark och Emund Slemme i Sverige en
gränsläggning ägde rum, var H. danskt. Dess
gräns gick fram i huvudsak ss. nu. — Under
vikingatiden hade H. många gånger utsatts
— 337 —
— 338 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
