Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hallstatt - Hallstattkulturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HALLSTATTKULTUREN
obrända lik samt påfallande rik utstyrsel (se
Gravskick). Tack vare sina saltfyndigheter
och sitt läge på en av förbindelselinjerna
mellan Syd- och Mellaneuropa blev H. under tiden
650—400 centrum för den s.k. H.-kulturen (se
d.o.). G.Em.
Hallstattkulturen benämnes efter gravfältet
vid Hallstatt och på förslag av Hans
Hilde-brand den huvudsaki. i Mellaneuropa
hemmahörande odling, som betecknar järnets första
uppträdande n. om Alperna. H. är känd
genom hus- och gårdsanläggningar samt befästa
platser men framförallt genom sina rikt
utstyrda gravar. Dessa innehålla vapen och
redskap av brons och järn, smycken av guld,
bärnsten och glas, kärl av brons, glas och
lergods. Vid Hallstatt ligga gravarna under flat
mark med brända och obrända lik i ung.
samma proportion, i Sydtyskland och ö.
Frankrike (se d.o., sp. 37) förhärska högar med
skelett. Efter inventariets olikartade
beskaffenhet urskiljer man inom H. 4 huvudgrupper.
Av dessa utmärkes den västligaste, Rhen—
Rhöne-gruppen, av sin vackra, målade
keramik. Ss. en ytterkrets till kulturområdet kan
betecknas England, Nordtyskland och
Skandinavien, i vilka länder inflytelserna från H.
yttra sig ss. inslag i utvecklingen under sen
brons- och tidig järnålder (se
Bronsåldern, sp. 17, England, sp. 637—38). Även
på Pyreneiska halvön och i Kaukasus (se
K o b a n) är H. företrädd. Sina rötter har
H. i Centraleuropas bronsålder. Från denna
stamma bl.a. brandgraven, yxtyperna,
vapen-formerna och en del av fibulorna. Järnet är
till en början snarast en lyxvara men börjar
sedan konkurrera med bronsen. Mot skedets
slut äro klingorna på svärd och dolkar av
järn, fästena av brons, över huvud taget är
båda metallernas användning på samma
föremål ett karakteristiskt drag för H. Lödningen
var dock okänd, och metalldelarna nitades
samman. I konsten att utsmida järnet till
långa, smidiga tenar och papperstunna bleck
nåddes stor skicklighet. Den nya tekniken
påverkade även bronsföremålen. Bland dessa
röjer sig nu en utpräglad smak för tunna och
uthamrade former, buckelornament och
prydnader i form av hängbleck av varierande
utseende (jfr svenskt allmogesmide). Stiltypisk
är H:s ombildning av den italienska
bågfibu-lan (se F i b u 1 a, pl.-sid. 1, undre
bildgruppen, fig. 3). Tack vare den tekniska
skickligheten kunde man tillåta sig stor
omväxling i fråga om detaljerna. Då ingen starkare
smakkänsla reglerade utvecklingen, löpte
denna dock ofta ut i det överdrivna och bisarra.
Ett drag av barock präglar starkt H:s
form
värld. — Trots sin begränsning i kvalitativt
avseende betecknar H. ett kraftigt steg framåt
för Mellaneuropa. Medan Norden ännu lever
kvar i sin bronsålder, segrar här ss. material
till eggvapen och skärande redskap järnet,
vilket markerar ett avsevärt framsteg i fråga om
människans tekniska hjälpmedel. Det rika
gravgodset vittnar om ett betydande välstånd.
Till detta har starkt bidragit den nu på allvar
begynnande bearbetningen av de inhemska
naturtillgångarna metaller och salt. Hallstatts
läge invid en saltgruva är i detta hänseende
betecknande. Till avsevärd del får H. antagas
uppburen av keltiska folk. Dess stora
utbredning, t.ex. till Spanien, står i samband med
de begynnande keltiska folkvandringarna.
H. utgör den mellaneuropeiska
motsvarigheten till de äldsta järnålderskulturerna på
Balkan (se Geometrisk stil) och i Italien.
Företrädesvis över sistn. land kommer den
från Orienten stammande järntekniken jämte
andra impulser. Detta framgår av det
betydande antal italienska importvaror, särsk.
bronskärl (se Situla), som känneteckna H.
Utefter de redan under bronsåldern brukade
färdevägarna över Alperna tränger denna
kultur in i Mellaneuropa. Tack vare denna
import kan man studera H:s tidsställning till de
väl undersökta norditalienska gravfälten,
tillhörande Villanovakulturen (se d.o.). På
grundval av O. Montelius’ kronologi för denna har
man daterat H. till tiden 900—400 f.Kr. Enl.
senaste forskningar infaller dess början dock
först o. 750.
Genom studiet av den subboreala
klimatförsämringen ha viktiga bidrag lämnats till
förståendet av H:s blomstring och slutliga
tillbakagång. Det har utretts, att ännu vid
järnålderns början Alpländernas klimat var
gynnsammare än nu. Nedisningen var då
betydligt mindre, trädgränsen gick 100—250 m.
högre än i vår tid, förbindelserna över passen
voro lättare och förutsättningarna för kulturell
blomstring större. Genom det o. 500 f.Kr.
började klimatomslaget fylldes salt- och
metallgruvor med vatten, bebyggelsen inskränktes
starkt och koncentrerade sig till de mest
skyddade dalgångarna. H. förtvinade och avlöstes
av La Tène-kulturen (se d.o.). — Litt.: E. v.
Säcken, ”Das Grabfeld von Hallstatt” (1868);
M. Hoernes, ”Die Hallstattperiode” (i ”Archiv
für Anthropologie”, 1905), ”Das Gräberfeld
von Hallstatt” (1921); H. Gams & R.
Nordhagen, ”Postglaziale Klimaänderungen und
Erd-krustenbewegungen in Mitteleuropa” (1923);
A. Mahr, ”Das vorgeschichtliche Hallstatt”
(1925); N. Äberg, ”Bronzezeitliche und
früheis-enzeitliche Chronologie” (3 bd, 1930—32). G.Em.
— 371 —
— 372 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
