Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Halofenomen, halos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HALOFENOMEN
Fig. 1. Halofenomen.
sol el. måne i iskristaller, som sväva i luften.
Oftast förekomma dessa iskristaller i el. i
närheten av höga moln. Avståndet från solen el.
månen och formen av dessa fenomen beror
på kristallernas orientering i förhållande till
horisontalplanet och av den brytande vinkelns
storlek. Iskristaller tillhöra det hexagonala
kristallsystemet och förekomma huvudsaki.
som pelarformiga prismor, plattor el. stjärnor.
Prismor växa stundom tillsammans tre el.
fyra med varandra. De verksamma brytande
vinklarna äro 60°, 90° och 120°. — Isen är
ett optiskt tätare medium än luft, varför en
ljusstråle, som träffar en kristall av is,
bry-tes mot den vinkelräta linjen — normalen —
till den sida, mot vilken strålen infaller, för
Fig. 2.
att vid utträdet i luften brytas från
normalen (se fig. 2). Rött ljus brytes mindre än
violett, d.v.s. brytningsindex n = 8111 z för
sin r
rött ljus (n = 1,807) är mindre än för violett
ljus (n = 1,317). Resultatet av detta
förhållande blir, att rött kommer att ligga närmast
solen, vilket också är ett bevis för att
verkligen halos bildas genom brytning. — Fig.
visar ett plan — huvudplanet — vinkelrätt mot
den brytande kanten (A är den brytande
vinkeln) av kristallen. På fig. ligger alltså den
infallande strålen i huvudplanet liksom den
utfallande strålen. Bildar återigen den
infallande strålen I en vinkel h och den brutna
strålen B en vinkel k med detta plan, gäller
, . . .... sin h
brytningslagen som forut. Alltså n=–––––.
sin k
Projiciera vi sneda strålar i huvudplanet, alltså
i fig:s plan, och kalla de projicierade
strålarnas vinklar med normalerna ip och rp,
, sin ip cos k
erhåller man: –––- = n .–––= n1. Man
sin rp cos h
kan därför säga, att man, ifall strålarna icke
infalla i huvudplanet, måste räkna med en
, .... , cos k ,
annan brytningsindex n1 = n .–––-. Da k
cos Ti
är mindre än h, är alltid n1 större än n, utom
då h = k = 0, i vilket fall strålen ligger i
huvudplanet och n = n1. Utom dessa uttryck
måste man för att förstå uppkomsten av h.
slutl. veta, att den största och verksamma
ljusintensiteten av de strålar U, som träffa
ögat, uppträder, om D = den utgående
strålens avvikning från den infallande =
devia-tionen är den minst möjliga. D är minst, om
i — i1. Om denna minsta vinkel kallas Do,
erhålles Do = 2i— A (se fig. 1). Med tillhjälp
av dessa optiska lagar och med kännedom
om iskristallernas utseende och orientering vid
fallet genom luften har man kunnat exakt
förklara alla normala h. Om h. är färgad,
synes rött närmast solen. Man skiljer mellan
olika fenomen, som understundom uppträda
i stort antal på samma gång.
22°-h a 1 o s är en cirkelring med solen som
centrum, vilken bildas, om brytningen i
iskristaller inträder, då ett stort antal
kristaller, oregelbundet orienterade, finnas i
luften mellan ljuskällan (sol el. måne) och
åskådaren och den brytande vinkeln är 60°.
Vid denna oregelbundna orientering kunna
strålarna anses infalla i huvudplanet och
ringens avstånd från solen beräknas i
medeltal till 21°51’, vilket stämmer med
mätningarna. Beräkningen av vinkelavståndet Do
från solen utföres med följ, formel
Do+ A A
sin–––= n . sin —.
2––––2
Dess bredd betingas liksom bredden hos alla
dessa fenomen av den olika brytningen av
olika färger (innerkanten, där rött uppträder,
bör vara 21°34’ från ljuskällan och
ytterkanten 22°22’). Bredden skulle enl. detta bliva
— 391 —
— 392 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
