Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Halofenomen, halos - Halofyter - Halogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HALOGEN
48’. Därtill kommer emellertid ljuskällans
bredd, varför bredden av 22° blir o. 1°.
Bisol (bimåne) vid 2 2°-h a 1 o s. Om ett
stort antal pelarformiga iskristaller falla med
den brytande kanten vertikalt, d.v.s.
vinkelrätt mot horisontalplanet, bildas på en el.
båda sidor om ljuskällan lysande fläckar. Står
solen i horisonten, uppträda fläckarna på
samma avstånd som 22°-halos, emedan
ljusstrålarna då infalla i huvudplanet. Stiger solen
höjden h över horisonten, infalla strålarna
snett mot huvudplanet, då detta är
parallellt med horisontalplanet, och brytnings-
, cos k
mdex n1 — n .–––-blir storre, ju storre
Ijus-cos h
källans höjd h är. Bisolarnas avstånd från
solen blir alltså större, ju högre solen står, och
Jo D,
beräknas enl. formeln sin ~ = cos h . sin —
sedan D beräknats ur formeln
D+A cos k A
Horisontalcirkeln. Vid fint
utbildade h. uppträder en glänsande vit (ofärgad)
cirkel, som går igenom sol och bisolar
parallellt med horisonten. Den uppstår genom
reflexion mot kristallytor, varför den alltid är
ofärgad. Närmast solen och på ett avstånd
av 180° är denna ring svagast. — 4 6°-h
a-1 o s. På ett avstånd av 46° från solen
uppstår vid brytning vid 90° brytande vinkel en
ring med solen som centrum, om ett stort
antal godtyckligt orienterade kristaller
förekomma mellan åskådaren och solen. Dess
bredd blir o. 2°36’. — B i s o 1 a r (b i m
å-n a r) vid 4 6°-h a 1 o s uppstå, om den brytande
kanten står vertikalt och den brytande vinkeln
är 90°. Dess avstånd från solen varierar
liksom de förut beskrivna bisolarnas och av
samma orsaker. — B i s o 1 a r 1 2 0°. På ett avstånd
av 120° från solen kunna också bisolar
uppträda. Möjl. bildas dessa genom dubbel reflexion
mellan två prismor, som bilda 120° med
varandra. — Horisontala b e r
ö-ringsbågar förekomma såväl vid
22°-som vid 46°-halos över och under dessa
fenomen. De uppstå, om ensidigt orienterade
kristaller utföra svängningar kring en axel.
Härvid infalla strålarna från ljuskällan än i
huvudplanet, än snett. På gr. därav växla
dessa fenomen form med solens höjd över
horisonten. Står solen lågt, likna de horn,
som utgå från ringarna över och under dessa.
Beröringsbågarna vid 22°-halos bildas, om
prismor med 60° brytande kant falla med
den brytande kanten horisontalt och utföra
svängningar kring en vertikal axel. Berörings-
bågarna vid 46°-halos uppstå vid motsvarande
svängningar av en 90° brytande vinkel. I
senare fallet uppstå ofta bågar, som tangerande
den stora halo (46°) gå runt zenit —
cirkum-zenitalbåge. Det gives också beröringsbågar
vid sidorna, som vid 22°-halos uppstå genom
svängningar av vertikalt orienterade prismor.
På horisontalcirkeln ses på ett avstånd av 180°
stundom en lysande fläck. Denna uppträder
även utan att horisontalbågen synes. Detta
är motsolen. Genom denna gå stundom
två band, som på var sin sida om zenit i
sällsynta fall sträcka sig innanför
horisontalbågen ända fram till solens närhet, varvid
de skära halos av 46° och 22°. Dessa
fenomen bildas genom samtidig reflexion och
brytning i kristaller.
Bisolarna äro oftast starkt färgade, varvid
den röda färgen är särsk. tydlig. De båda
bågarna av 22° och 46° synas kanske oftast
alldeles vita, men den röda randen närmast
solen ses dock icke sällan tydligt. Den
violetta färgen synes däremot sällan tydligt. Detta
beror på ljuskällans utbredning, vilket
åstadkommer, att färgerna lagras över varandra. —
Väl utbildade och klara halos betraktades
förr med en viss skräck. Flera gamla
avbildningar finnas, som visa vilket intresse
dessa fenomen såväl bland folk i allm. som
bland vetenskapsmän väckte. Bisolar —
vädersolar — finnas t.ex. avbildade i Stockholms
storkyrka. Bland andra bekanta h. märkas
Pe-tersburgfenomenet av 1794, som visade en ovan
ligt rik samling av olika slags halos. Vidare
kan märkas Danzigfenomenet av 1661. — Utom
här beskrivna normala h. uppträda då och då
sällsynta förvridningar, som alltid äro av vikt
att noga iakttaga och beskriva. H.K-r.
Halofy’ter kallas på saltrik mark, ss. å
havskuster, vid stränderna av salta insjöar,
saltkällor, å saltstäpper el. i saltöknar,
förekommande växter. Typiska h. tillhöra några få
bestämda växtfam., ss. mollväxter, marrispväxter,
portlakväxter, klådrisväxter m.fl., äro i hög
grad oemottagliga för klimatets inverkan samt
visa utpräglade morfologiska, anatomiska och
fysiologiska egendomligheter, ss. suckulens,
fattigdom på klorofyll, högt osmotiskt tryck m.m.
H. bilda en fattig flora och en öppen
vegetation, tillhörande några få skilda
samfundsty-per, bland vilka må nämnas den egendomliga
mangroven (se d.o.). O.Gz.
Haloge’n, eg. saltbildare, benämning på
grundämnena klor, brom, jod och fluor.
Ha-loidsalter äro salterna av klor-, brom-,
jod-och fluorvätesyrorna, vilka utmärka sig
därigenom att de ej innehålla syre. Införes h. i
organiska syror, uppstå h.-syror, t.ex. av Sttik-
— 393 —
— 394 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
