Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Halsbandsprocessen - Halsbränna - Halsbury, Hardinge - Halsböld - Halscysta - Halsduk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HALSDUK
des förskottera ett betydande belopp.
Affären kom till stånd i febr. 1785; grevinnan och
hennes medbrottslingar lade beslag på
halsbandet — som Rohan trodde, att drottningen
fått —, varefter de lösbröto diamanterna och
började realisera dem. Då i aug. 1785 Marie
Antoinette av hovjuvelerarna krävts på
resterande belopp, upptäcktes bedrägeriet.
Drottningens vrede riktades i första hand mot
Rohan, vars släkt f.ö. var känd för sina
anti-österrikiska tänkesätt, och hon genomdrev
hans arrestering. Det rådande missnöjet med
hovkretsarnas slöseri hade emellertid sedan
några år med stigande hätskhet samlat sig
kring drottningens person, och, ehuru hon i
detta fall var fullst. oskyldig, lyckades Rohans
vänner, uppretade över drottningens åtgärder
mot kardinalen, så egga den allmänna
opinionen mot henne, att det i själva verket blev
kring henne, som förbittringen över skandalen
samlade sig. Processen, som fördes inför det
mot kungamakten fientligt sinnade
Parisparlamentet, ändade med att grevinnan dömdes
till schavottering, medan kardinalen frikändes,
och drottningen måste finna sig i skymfen.
Den med utomordentligt intresse över hela
Frankrike följda skandalprocessen kom att
mer än mycket annat skada hovets anseende,
i det att det slöseri och lättsinne, som
blottats, ansågs ha sin medelpunkt i Marie
Antoinette; icke utan skäl har det sagts, att ”h.
är förspelet till revolutionen” (Robert). —
Litt.: F. Funck-Brentano, ”Marie
Antoinet-tes halsband” (1924); H. Robert, ”Ryktbara
kvinnogestalter” (1926). C.
Halsbränna, svidande el. brännande
förnimmelse i svalget el. matstrupen. H. brukar
uppträda som ett delfenomen i de besvär, som
medfölja för stark saltsyre-avsöndring i
magsäcken, särsk. i samband med magsår men
även vid magkatarr. Man har därvid kunnat
visa, att det sura maginnehållet uppstiger i
matstrupen genom en felaktig
rörelsemekanism i matstrupen (retroperistaltik). H. kan
emellertid uppträda även hos människor, som
fullst. sakna saltsyra i magen. Den måste då
uppfattas som beroende på ett nervöst
uppstigande av magsäcksinnehåll. Ett vanligt
illamående kan inledas med h. Den är ett
vanligt besvär hos människor med ”känsliga”
magar efter för starka måltider samt vid
förstoppning. Den lindras el. botas genom
reglering av dieten, åtgärder mot förstoppning el.
också alkali (bikarbonat). S.I-r.
Halsbury [häTzbari], Har din ge
Stanley Giffard, Earl of H. (1898), engelsk
politiker (1823—1921). Advokat 1850,
framstående brottmålsspecialist och med
konserva
tiva intressen, var H. 1875—80 solicitor general
i Disraelis ministär. Han var medl. av
underhuset 1877—85; lordkansler i ministärerna
Sa-lisbury 1885—86, 1886—92, 1895—1902 samt i
ministären Balfour 1902—05. — Litt.: A.W.
Fox, ”The Earl of H.” (1929). P.N-m.
Halsböld, se A n g i n a och
Halssjukdomar.
Halscysta. H. (se C y s t a) kunna vara
medfödda och ligga då ant. i halsens medellinje
el. på sidorna. De förra äro cystiskt
omvandlade rester av den epitelgång, som från
tungans bakre del nedväxt och bildat
sköldkörteln och som i allm. helt försvinner; de
senare härstamma från de hos människan
ofullst. gälanlagen (se
Fosterutveckling). Det är ant. rester av inre el. yttre
gälfickor, som kvarstå och ge anledning till
cystbildningen. Andra cystor på halsens sidor
äro aterom (se d.o.) samt blod- och
lymf-cystor. Behandlingen är i regel operativ. T.H-n.
Halsduk i form av en kring halsen för
värme el. prydnad .lindad duk har sporadiskt
förekommit sedan äldsta tider och på olika
kulturstadier. Med nuv. användning inom
europeisk mansdräkt uppstod h. vid dennas
radikala förändring vid 1600-talets mitt, då den
nedliggande el. pipade kragen i samband med
allongeperukens (se d.o.) tillkomst bortlades
och dräkten samtidigt började bäras öppen
vid halsen. Den äldre breda kragen hopknöts
med smala, tofsprydda snodder; även
pipkragen (ringkragen) knöts stundom med
pryd-nadsband. Den nya smala skjortkragen
fick ofta en blott framtill över bröstet
fallande spetsbesättning. — H. var först av
vitt linne med långa spetsprydda ändar
och knöts med ett enkelt halvslag. Denna
form höll sig hela barocktiden. Stundom
snoddes ändarna ledigt och instoppades
i västen. Svart h. av taft el. kräpp
brukades gärna till uniform, så t.ex. på Karl
XH:s tid. Även mönstrade h. förekommo.
1700-talet brukade mera den även på
1600-talet till öppen rock använda jaboten el.
krå-set, en veckad el. rynkad, vid skjortsprundet
fäst, gärna spetsprydd remsa. Till mera ledig
vardagsdräkt brukades mycket, särsk. av
konstnärer, en stor, mjuk, brokig h. — Mot
1700-talets slut blev h. större och gjordes av
en vit, fyrkantig, hopvecklad duk, som ett
slag knöts i nacken, sedan lindades två varv
om halsen och knöts fram. Direktoaren (se
d.o.) bar stora yviga h.-rosetter i vitt. Ävenså
buros oerhört stora h., som vecklades yvigt
högt upp mot öron och kinder. Med
senem-piren kom modet med löskrage och
skjortbröst, och h. blev betydligt förminskad. Till
— 401 —
— 402 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
